TV har nu initiativet i praktiskt taget all journalistik och jag inser att det är en bestående trend. Politisk journalistik består allt oftare i att tidningarna följer upp, som det heter, något som har förekommit i TV. Politiska kommentarer, även på ledarplats, handlar om något som skribenten har sett på TV. Regelbundet skriver politiska journalister om hur den ene eller andre politikern har klarat sig i ett TV-inslag eller om regin i en debatt på TV har varit rättvis eller ej. — En rad Kolumnister kommenterar varje dag förra dygnets TV-program. Sportjournalistiken handlar ständigt inte i första hand om själva evenemanget utan om hur TV har täckt det. Ett favorittema inom Kändis-journalistiken gäller gräl mellan kändisarna efter TV-inslagen: detta såg ni inte! Politiska debatter och s k dueller utspelas nu uteslutande på TV, varefter tidningarnas ofta mer kvalificerade specialister nöjer sig med att kommentera och betygsätta TV-prestationerna. Jag har hört att det till och med finns folk som ser TV på morgonen, trots morgontidning, radio-eko och frukost. Jag är helt avsågad och kan inte längre delta i något vanligt samtal eftersom jag katastrofalt nog har missat TV-programmen som snacket handlar om. Svensk folket lever numera helt och hållet ett TV-liv, infångade i en allt omfattande och dominerande TV-värld. Är detta bra eller dåligt? Det kanske det blir en TV-dabatt om, med TV-kändisar som pratar, begåvat, hoppas jag.