Nu har medierna många inslag med feministisk inriktning. Det är utmärkt, även om det förstås blir många upprepningar. Jag har länge fäst mig vid en tendens som Eva Franchell tog upp häromdagen (8/3). Under 70-talet analyserades och diskuterades t ex frågor om sambeskattningens avskaffande, fler daghem, legala aborter och kvinnors rätt till smärtfri förlossning. Jag kan tillfoga utbildningsfrågor, centrala reformer för att motverka könsskillnader på arbetsmarknaden. Då var, som också Eva påpekade, rätt många män med i opinionsbildningen i sådana frågor. Den centrala termen då var inte feminism utan jämställdhet och könsroller. Det väsentliga var argument för praktiska politiska reformer. — Sedan kom en tid då könsskillnader beskrevs i mystifierande termer, minns ni ordet  ”livmodersmystik”?. Det ledde i praktiken till konservatism och främlingsskap bland annars i hög grad intresserade män. Det urartade ibland till snack om att män är onda djur, osv. Ord ändrades t ex så att feministisk agitation (en utmärkt politisk term) skulle heta ”genusforskning”, åtminstone i vissa varianter. —  Jag var med på 70-talet i en grupp som vi kallade ”Grupp 222” efter adressen där vi träffades, en lång gata. Gruppen har uppmärksammats av historiker, kvinnliga och manliga. Jag tror att ca hälften av oss var män, i huvudsak liberaler och socialdemokrater. Mest kända var nog Lisbet Palme och Eva Moberg. — Det nuvarande dödläget i de här frågorna, där högern aldrig utmärkt sig, skulle nog kunna rubbas bättre om männen var välkomna.