Mina minnen från Grekland handlar om resor och skriverier i Aftonbladet under militärjuntans tid, 60- och 70-tal. Grekisk tragedi. Militärjuntans kamp kallades sedan tidigare ENOSIS: Cypern skulle enas och tillhöra Grekland. Men ön splittrades i oförsonlighet och oföretagsamhet. — Grekcyprioterna har inte kunnat att leva på skattesmitare, det går inte i längden att leva på att tjäna pengar på pengar. Det är komedi, kan man tycka, med alla dessa besvikna skattesmitare. Högmodet, hybris, har spelat sina roller, vilket ju de gamla tragöderna visste skulle drabba furstar och oligarker förr eller senare.  — Frans G Bengtsson skrev en gång på 30-talet om de egeiska öarna att där händer numera ingenting därför att ”där har allt av vikt hänt för mycket länge sedan, och därför är stillheten där stor”. Jag tänker på de gamla grekernas odödliga filosofi, sorgespelsdiktarnas gräsliga tragedier och naturligtvis Sköna Helenas roll och vad därav följde. Det var annat än finanskriser och dylikt slarv. — Euripides, ”enslingen på Salamis”, drog sig undan ”från atenarnas gator, från skvaller och hätska dispyter” till den avlägsna ön, som en skadeskjuten havsfågel, ”med tvivel och sång i sitt bröst”. Så skrev Hjalmar Gullberg, om jag får omnämna ytterligare en av min ungdoms klassiker.