Läser man några internationellt väsentliga tidningar och tidskrifter upptäcker man att moraliska aspekter på den internationella ekonomiska krisen då och då diskuteras. Debattörerna från det nu så kända, eller ökända, faktum att ”en procent” av världens allra rikaste äger så och så mycket och att deras miljarder bara ökar och ökar. Samtidigt krävs i land efter land ”nedskärningar” som drabbar  vanligt folk och inte minst de som har det svårast. Är det möjligt att föra fram något moraliskt argument? — I ”The New York Review of Books”, 7 mars, recenseras en bok av en ekonom vid namn John Lancaster av Michael Lewis, ”Capital”. Skribenten nämner en ny undersökning vid universitetet i Kalifornien som visar att rika människor mindre sannolikt än andra uttrycker medkänsla och förståelse för andra intressen än sina egna.” Han skriver mot slutet: ”Ingen vill fortsätta i samma riktning som hittills. Men inte heller vill någon tillbaka till det gamla. Vi är alla fast, lämnade, i bästa fall, med förhoppningen att eliterna kanske skulle kunna uppleva någon sorts moralisk förändring.” — I engelska ”New Statesman” diskuterar filosofen John Gray kapitalismen, egoismen och girigheten. Han slutar: ”Kapitalismen behöver kompletteras med starka institutioner med annorlunda etik. Detta kommer inte att ske genom någon välvillig social utveckling utan bara om regeringarna skakar av sig idén att varje institution måste göras till affärsverksamhet. Kapitalismen kanske är det enda föreställningen i stan men den måste inte vara livet i dess helhet.”— Kanske är sådant fromma förhoppningar eftersom de super-rikas dominerande intresse är och alltid har varit lägre skatter och skatteflykt. Men jag följer gärna den här debatten, fast det kanske är barnsigt.