En kvinna på bussen talar, högt, till en väninna, och jag kan inte undgå att följa hennes språk. ”Å, denna kyla liksom, det är en ovanligt sen vår, i fjol var det varmt vid den här tiden liksom, min dotter och hennes familj är på Kanarieöarna liksom, vi ska resa senare liksom”. Väninnan berättade som hastigast också om vart hon skulle resa, liksom. — Tro inte att jag bara gnäller om hur vanligt folk numera inte kan säga något utan att om och om igen tillfoga ”liksom”. Sådant hör jag varje dag i radions kulturprogram när författare och andra språkkonstnärer kommer till tals. — Jag vet: det går inte att gör något åt denna farsot och jag är ingen språkpolis. — Jag ville bara fästa en smula uppmärksamhet åt detta fenomen liksom.