Den svenska rysskräcken började med ryssarnas härjningar i svenska skärgårdar sommaren 1719. Det berättar ambassadör Mathias Mossberg i sin bok om ubåtshysterien: ”I mörka vatten. Hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan”. Mossberg är en erfaren diplomat, som bl a tjänstgjort i Moskva och varit huvudsekreterare i två utredningar om ubåtsfrågan. Nu har han en forskningstjänst i Lund. — En poäng är att det aldrig skulle ha blivit sådant ståhej, med obevisade men tvärsäkra påståenden, om vi inte i tre hundra år haft och ännu odlar denna rysskräck. Så här skriver Mossberg: ”Några sovjetiska planer för militära invasionsföretag gentemot Sverige har dock aldrig påträffats. Sovjetisk/ryska politiker och militärer har genomgående förnekat att det fanns någon seriös planering för anfall mot Sverige under det kalla kriget. Inte heller på amerikansk sida trodde man på några sådana planer.” Ingen frågade vad ryssarna skulle göra med Sverige, skriver Mossberg. Hade de inte nog med egna problem? ”…det sista Kreml behövde var bråk med neutrala grannstater som Sverige.” När ubåtsryktena drabbade oss som mest hade ryssarna nog av bekymmer i Afghanistan och Polen. — Nu är det staterna i Kaukasus och andra områden söder, för att inge tala om Kina. Mossberg visar övertygande, liksom andra experter, att den ubåt som stod på grund i Blekinge skärgård helt enkelt navigerat fel. — Men den svenska marinen fick ett glädjerus för nu bekräftades deras förutfattade meningar. Den svenska försvarsmakten gjorde, ofta med stöd av politiker och godtrogna, sensationslystna  massmedia, sitt yttersta för att utpeka ryssen. Sen kom som vi vet undersökningar som visade att påstådda ljud från ubåtars propellrar kom från sill och minkar. — Ryssarnas fundamentala krav i Östersjön under hundratals år är lugn och ro. Och nu har folkpartiets ledare, kanske med visst stöd, och lanserat teorin att ryssarna skulle ha planer att anfalla Gotland. Det tyder inte på hög intelligens.