Om jag vore massmediaforskare (möjligen har jag varit det i någon variant) så skulle jag med vetenskaplig metod försöka mäta följande fenomen. Politisk journalistik består i ökande utsträckning inte av direkta reportage utan av kommentarer till TV-inslag om politiska händelser. Nöjesjournalistik handlar i överägande grad om TV och domineras av skvaller om TV-kändisar. Sportjournalistik gäller, mer och mer, kommentarer till hur TV har täckt sporthändelser. Det här går också igen i helt andra, kanske oväntade medieinslag. Nyligen hörde jag t ex i radio en präst inleda en betraktelse med en kommentar om något hon sett på TV. Kolumnister skriver numera ständigt hur de, ”jag”, ”jag”, ”jag”, (total jag-centrering) om och om igen tycker, inte om något de läst, studerat eller upplevt utan om något TV-program.  — Det är ju billigare, under besparingskrav, att inte sända ut reportrar lika ofta som traditionellt utan låta dem sitta på redaktionen på normal arbetstid och se på TV. Det kan möjligen en f d chef som jag förstå. — Framför allt klandrar jag inte reaktionernas chefer. Det är ju helt enkelt så att svenska folket ständigt tittar på TV, om jag minns rätt i genomsnitt tre timmar per dygn. TV är svenska folkets värld och existens, så de redaktionella bedömningarna är väl alldeles riktiga.