Vid ett angenämt möte i Lund nyligen uppkom frågan hur det kan komma sig att jag som kulturradikal varit så intresserad av pessimism. För några år sedan kåserade jag i Lund över ämnet ”Schopenhauer, Joseph Conrad och Frans G Bengtsson – tre konservativa pessimister”. — Här fanns metafysisk pessimism, främst hos Schopenhauer, misstro mot demokratin hos Conrad, innan Polen blev fritt 1918, och humanistisk bildning i kontrast till modernt nonsens hos Frans G Bengtsson. Alla tre kände djup oro för anarki och våld. — Jag har inga svårigheter att åtminstone på försök omfatta alla mina tre varianter av pessimismen. även om vänsterintellektualism förutsätter en optimistisk uppfattning om att alla människor och nationer trots allt klarar av den svåra demokratin. — Men jag måste erkänna att en fördel med pessimism är att man aldrig har helt fel.