Min svaghet att ständigt intressera mig för till synes otidsenliga böcker har lett till att jag under påsken läst Tacitus. Jag förmodar att alla som händelsevis läser den här texten vet att Tacitus var romersk historieskrivare verksam som sådan från år 81, vår tideräkning. — Jurister har under århundraden studerat rättsväsendet i romarriket och det fanns (finns väl fortfarande) ett ämne vid akademierna som heter ”romersk rätt”, beundrad efter vad jag förstått av åtskilliga konservativa rättshistoriker. — I romarriket, enligt evangelisten Lukas ”hela världen”, som ju skulle skattskrivas, gällde dödsstraff med snabba avrättningar, tortyr, order till motståndare att begå självmord, osv. — Den kloke skeptikern Tacitus skriver att när ojämlikheten bland folket ökade ersattes  medborgarkänslan och anständigheten av ”egoism och våld” och lagar stiftades som ledde till ”klass-strider”. Tacitus berättar förvisso om krig mot ”barbarerna”, främst germanerna, tyskarna vid de norra gränserna. Men han vill hellre diskutera statsrättsliga frågor, t ex ”demokrati”, ”autokrati” och (håll nu andan) ”oligarki”. Han förklarar: ”Mina teman är grymma order, oförsonliga anklagelser, bedrägliga vänskaper, ruinerade oskyldiga”. — Jovisst: han skriver om oss människor, under sekler.