Nu tänker jag på känslor och förnuft. Jag ska om två veckor vara med vid ett seminarium på Österlens folkhögskola i Tomelilla, anordnat av ”Sommarakademin”. Min uppgift blir att föreläsa om ”Det politiska språket”. De var titeln på min första bok som kom ut 1962. Tiden går men ämnet är ju fortfarande aktuellt, i nya politisk miljöer. Politik ska ju helst vara förnuftig. Men vad är känslor? — Så här skrev Blaise Pascal, självständigt tänkande katolik, med en ordvits: ”Le coeur a ses raisons que la raison ne connait pas”, alltså: ”Hjärtat har sina skäl, som förnuftet inte känner till”. Och så här skrev David Hume, rationell upplysningsfilosof: ”Reason is and ought to be the slave of the passions”: ”Förnuftet är och bör vara känslornas slav”. Enbart fakta räcker inte, vi måste basera dem på någon form av värderingar, moraliska och politiska. — Men vad är ”känsla”? Det kan vara en känsla av smärta, t ex ont i magen. Det kan vara smak eller lukt. Det kan vara ett intryck av skönhet, till och med av något sublimt. Vi kan känna upprördhet, vankelmod, tillfredsställelse, förtröstan, glädje och sorg, till och med kärlek och inlevelse. Jag kan känna någon, mer eller mindre nära. Jag kan känna mig gammal eller åtminstone gaggig. Och jag kan känna mig som om jag behövde en drink. — Vad gör man nu av allt detta under ett seminarium om känslornas politik? Det vet jag ju inte än.