När tyskarna sommaren 1941 angrep Sovjetunionen isolerades Leningrad (nuvarande S:t Petersburg). Staden belägrades och mer än 3 miljoner invånare bombades, besköts med artilleri, hungrade och frös under tre hårda krigsvintrar. I januari 1944, efter tyskarnas nederlag vid Stalingrad i slutet av januari 1943, öppnades kommunikationer till övriga Sovjetunionen. ”De 900 dagarna” har blivit beteckningen i Ryssland på denna ohyggliga belägring. — Så nära Sverige. Och den är nästan okänd i västvärlden. — Under vissa månader, särskilt vid 30 graders kyla och värre, dog mer än 20.000 människor i månaden av hunger, köld och sjukdomar. När det var som värst åt man inte bara utmärglade och stupade hästar utan också hundar och kattor. Tapeter revs ner för att klistret skulle användas som matfett. Möbler styckades och blev bränsle. Lik som inte kunde begravas i den frusna jorden staplades på trottoarer som timmerbråtar. Uthungrade människor skar av kött: kannibalism. — Transporter organiserades över Ladogas is men ofta gick fordonen genom isen och försvann i djupet. — Kulturarbetare och barn kunde ibland få chansen att med flygplan komma över de tyska linjerna och räddas till östra Sovjetunionen. — Så räddades kompositören Sjostakovitj som långt borta i öster skrev sin berömda sjunde symfoni, ”Leningradsymfonin”, som en hyllning till Leningrads invånare. Noterna sändes med militärflyg till hans hemstad, där en orkester, svårt reducerad, började repetera, ofta i utkylda lokaler. — Det krävs punktlighet i en stor orkester. När en medlem en morgon kom för sent undrade en barsk orkesterledare varför. ”Jag skulle begrava min fru”, svarade musikern. ”Det får gå för den här gången men inte i fortsättningen”, sa dirigenten. — Nyligen publicerades en bok om ”Leningrad – belägring och symfoni” av den engelske historikern Brian Moynahan.