Nyåret påminner mig om att det ska heta ”tjugohundrafjorton” och inte ”tvåtusenfjorton”, även om språkvårdare tillåter båda varianterna. Vi säger ju ”1800-talet” och ”1900-talet” och då ska vi ju också säga ”tjugohundratalet”. Vi räknar alltså hundratals år, sekler, och inte 1000- årsperioder. Om vi säger ”tvåtusentalet” betyder det en period från år 2000 till år 3000. Vi brukar alltså mena perioder på hundra och inte tusen år så varför inte säga och skiva detta, eftersom det är logiskt? Jag gillar logik. — När jag bläddrar i nu så aktuella reseannonser och mediterar jag över hur vackra och lyckliga svenskarna är, med glada barn i paradis på varma sandstränder och soliga restauranger. Här illustreras den perfekta lyckan, sagornas Arkadien, Edens lustgård, gudomligt. — För dem som har råd. — I mitt Stockholm ser jag andra bilder, tiggande romer, enligt uppgift från Rumänien, också ett soligt land. — Hans majestät Konungen har talat men den här gången tycks få bry sig om honom. Ett katastrofalt förslag är att kronprinsessan skulle ta över, ett knep av monarkister som vill permanenta monarkin. Opinionen mot monarkin ökar långsamt men ännu anser en majoritet att vi ska ha demokrati på alla områden i det offentliga livet utom när det gäller  statschefen. — Den politiska debatten handlar om att de rika vill ha lägre skatter. Det är, så länge jag kan minnas, den välbeställda borgerlighetens politiska grunduppfattning. Om fattiga människor får mer resurser kommer de att köpa nödvändiga varor medan de rika placerar pengarna i fonder och aktier. Och vi har ju en högerregering. — Vissa populära frågor i medierna kommer nog inte att väcka mitt intresse nästa år heller, t ex vargar, pridefestivaler och skvaller om TV-kändisar. Men jag anser fortfarande att Zlatan är Sverige främste nu levande konstnär.