Dramaten i Stockholm ska ge Shakespeare´s drama Richard III. Detta skådespel författades tidigt, på 1590-talet, före de stora tragedierna. Gräsliga händelser utspelas under Rosornas krig mellan två adelssläkter på 1400-talet. — Men jag tänker dessutom på de stora stormar som härjat Englands västkust under gångna veckor. 1588 seglade en spansk armada norrut för att besegra den kommande stormakten på världshaven. De mötte vad som ser ut att ha varit en liknande västlig eller sydvästlig storm som den nu aktuella. Den spanska armadan tvingades österut i Engelska kanalen, seglade längs Englands ostkust och försökte ta sig västvart hem igen, norr om Scotland. Där uppe, i en ännu rasande storm slogs armadan sönder och samman, till sjöss eller mot klipporna vid Hebriderna och andra öar, bara ett fåtal fartyg tog sig tillbaka till Spanien. Nu var Storbritannien störst och mäktigast. —  Snart var också Shakespeare den störste dramatikern. Richard III är en skurk och det var många härskare i den tidens Europa. Under hårda maktspel ägnade de sig med lugn självklarhet åt mord och dråp, tortyr och dödsstraff, tidsödande inspärrningar även av kvinnor och barn, i fängelsehålor. Drottning var Elizabeth I som efterträtt ”blodiga Maria” och dömt sin släkting Maria Stuart, ”Scotlands drottning”, misstänkt för katolicism, till döden. Hon karakteriseras i en av mina samtida källor som ”en hora som hyrt mördare för att döda sin man”. —  Jag såg en version av Richard III för några år sedan på en liten teater i Stockholm. Femte och sista akten återger ett fältslag, det var våldsamt fäktande med svärd, stridsropen skallade, ett sjuhelvetes liv, men det gick bra. — Kanske gillar jag mer en senare pjäs, Richard II. Det är där som kungen efter landsflykt återkommer till England och inser att allt är förlorat. Han sätter sig på stranden. ”Lått oss sitta ner på Englands jord/ och berätta sorgliga historier om konungars död.” — Jag var med en lastångare för många år sedan, vi rundade Land´s End, Cornwall´s sydostliga udde, där det nu blåst som mest. Men det var vackert väder, fast hög sjö rullade in från Atlanten, medvind och sol längs Englands vackra sydkust, tills vi siktade de vita kritklipporna ovanför Dover. Det var där uppe som King Lear i ett annat drama av Shakespeare slutligen bröt samman. — Inte mindre minns jag en semestermånad på en av Scilly-öarna längre ut i Atlanten, i den ljumma golfströmmen. Där levde folket sedan gammalt på att tidigt exportera vårblommor, påskliljor och pingstliljor, till fastlandet. Tidigare levde de också då och då på vrakplundring och det fanns gott om skickliga smugglare. —   Nu avvaktar jag Richard III på Dramaten.