Semesterorten vid Svarta Havet, Tjeckovs stad, där Damen med hunden promenerade, har kommit i blickpunkten. En historisk konferens från krigsslutet 1945 beskrivs återigen som så ofta i västvärlden som ett ”svek”. Det var då USA, Storbritannien och Sovjetunionen gjorde upp om vad som skulle bli Europas delning, järnridån, kalla kriget, osv. — Men svek-teorin har sina brister, inte minst enligt senare västerländska historiker. Ryssarna hade burit den tyngsta bördan när tyskarna besegrade, mellan 20 och 25 miljoner dödade, mångdubbelt fler än någon västmakt. Stalin hade. kan man säga, ett makabert underlag inför förhandlingarna i Jalta. Visserligen skryter än i dag politiker i väst om hur västmakterna besegrade nazismen och amerikanska presidenter reser regelbundet till Normandie för att hålla tal om detta. Men vid landstigningen där den 6 juni 1944 var tyskarna redan besegrade på östfronten och röda armén stod vid Warszawa. Stalin hade i själva verket länge krävt vad han kallade ”en andra front” men västmakterna dröjde medan röda armén gjorde det hårda jobbet. Västsidan var dessutom oeniga eftersom Churchill ville landstiga i söder, via Italien, därför att Churchill prioriterade den brittiska intresset av sitt imperium och därmed ”vägen till Indien”. —  Resultatet blev att ryssarna erövrade Berlin och kom ända till Stettin och Oder-Neisse-linjen. Polen flyttades genom ett absurt schackdrag 30 mil västerut och förlorade stora områden traditionell polsk jord till Ryssland och Ukraina. Jag kan förstå polackers inställning  och har genom åren också talat med polska vänner om denna historia. Polackerna blev, som så ofta sedan 1700-talet, offer för tyskars och ryssars våld. — Dock kvarstår frågan: var det fråga om västsidans svek den gången i Jalta? Vad kunde de båda västledarna säga när Stalin utan tvivel påminde om vilka det var som bar den största bördan när Tyskland, nazismen och Hitler besegrades? — Den enligt min mening bäste historikern på detta forskningsfält år Norman Davies, professor i Oxford och London.