Idag på morgonen läste jag i DN att tidningens medarbetare Nathan Sachar fått årets Övralidspris. Det är bara att gratulera. Men han är ju känd för journalistik om Mellanöstern, Spanien, Latinamerika, Turkiet, osv ?? — Då kan jag berätta om vad som nu kommer fram i ljuset: Sachar kan sin Heidenstam, herren på Övralid, ungdomlig resenär i Mellanöstern. Och Sachar har skrivit en bok Levertin, som jämte Heidenstam spelade en roll i svensk litteratur på 1890-tsalet. Sådant kan vem som helst själv ta reda på. Jag vill tillägga att jag har läst hans bok om Levertin, med den  till synes märkliga men adekvata titeln Blodseld och nordisk längtan. ”Folke t i Nifelhem” är hans mest uppmärksammade verk, nu säkert föga känt. Heidenstam och Levertin avvek från den sociala realism som ansågs karakterisera 80-talet. Nog kunde jag intressera mig för sociala realiteter i litteraturen och så klart tog jag Strindbergs parti gentemot Heidenstam i den s k Strindbergsfejden, som utkämpades under Strindbergs sista år. — Men det var inte så enkelt. Min först akademiska uppsats handlade om ”Heidenstams estetik”, skriven efter ett förslag av min första professor i Lund, litterturhistorikern Olle Holmberg. Levertin spelade en viss roll i det sammanhanget, vilket Nathan Sachar och jag utbytte tankar om för ett par år sedan. En viktig essä av Heidenstam som jag hade fäst mig vid var ”Inbillningens logik” i samlingen Tankar och teckningar. Nog är det här länge sedan, mer än 60 år har gått. Men Heidenstms estetik, därtill Levertins, intresserar mig oavbrutet, trots alla möjliga andra sorters filosofi. Dessutom hade jag läst Heidenstams enligt bedömarna misslyckade och oläsliga roman Hans Alienus. När jag en gång omnämnde denna redan på sin tid orimliga roman i Aftonbladet, fick jag ett brev från Gerard Bonnier, daterat 5 december 1980. ”För en tid sedan läste jag dina ord i AB om Heidenstams ”Hans Alienus”. Också jag vill anmäla mig till det numera säkerligen mycket exklusiva sällskap som läst boken.” Gerard tillfogade några personliga kommentarer. — Jag skriver nu detta för att antyda att man mycket väl kan läsa böcker som anses helt otidsenliga. Dessutom kan jag alltså berätta att Nathan Sachar också tillhör vårt helt visst ytterst bizarra sällskap.