Hundra år efter första världskrigets utbrott diskuterar man nu vems fel det var. Tyskarna tycker att inte bara Tyskland ska klandras och fler syndabockar utses utan svårighet. Det fanns naturligtvis fler skurkar och  obegåvade ledare än de tyska. Men det är inte denna fråga jag nu önskar ta upp. —  Jag skiljer mellan två olika slags historieskrivning: (1) den som undersöker orsaker och verkningar och (2) den som vill berätta om vems skuld eller förtjänst det var att det och det hände. I första fallet handlar det om professionell historieforskning, i andra fallet gäller det att moralisera, för det mesta att nita dit någon skurk. Denna andra variant är vanlig bland journalister och förvisso bland vanligt folk. Jag är mest intresserad av den första, källkritiska och politiskt opartiska varianten. — När den moraliserande och politiserande sorten är lös får vi ett sammelsurium av nationalistisk agitation i historieskrivningens form, bittra påstådda oförrätter och orättvisor kommer upp till ytan och intresset för sanning, sannolikhet och intressanta hypoteser försvinner i dimma och kaos. — Det är klart att jag bland annat som ledarskribent i Aftonbladet skrev i moraliserande och politisk riktning under Vietnam-kriget och det ångrar jag inte för så måste den rollen spelas. Och jag försökte också följa en mer akademisk men undanskymd debatt i USA, Storbritannien och Frankrike. I USA dominerande den moralistiska tendensen enligt vilken USA bekämpade kommunismen och stod för det goda, frihet, demokrati och kristen tro i hela världen. Samtidigt fanns det inte minst i USA akademiskt briljanta historiker som förstod att det var idiotiskt att ta över ett ruttet franskt kolonialkrig och att det amerikanska kriget inte kunde vinnas. — Nu tycks några professionella historiker ha tagit upp frågan om tyskarnas skuld till första världskrigets utbrott och de nationalistiska känslorna glöder här och där. Andra världskriget startade förvisso de tyska nazisterna men till och med i det fallet är det ändå mer komplicerat än så, om man tänker på segrarmakternas kortsynthet vid Versailles-freden 1918. Historia är inte bara, som en brittisk historiker sa, det ena nidingsdådet efter det andra, utan sammanhang.