Så vann då min ungdoms fotbollslag Malmö FF en för mig lika glädjande som överraskande seger. Det var till Malmö gamla idrottsplats vi reste med tåg för att se allsvenska matcher. Men jag ska inte nostalgiskt räkna upp de spelare som med dagens språk kunde kallas ”hjältar”. — Mindre dramatiskt kanske trots allt. Faktum är att motståndarnas målvakt gjorde två så kallade målvaktstavlor, den ena i slutminuterna i Salzburg som gav MFF ett strategiskt bortamål, och det andra på långskottet i Malmö, då målvakten helt enkelt hade gått för långt ut. Därtill kommer en tveksam straff till MFF:s fördel. Men jag ska inte avdramatisera. — ”Målvaktstavla” är ett vackert ord, jag ha sett att sportjournalister ibland benämner detta en ”Rembrandt”. Fotbollstränarna har ett eget språkbruk. De säger till exempel att ”vi tar en match i taget”, eller ”vi måste träna på fasta situationer” och ”det gäller att komma runt på kanterna”, i stället för att röra ihop det i mitten (och detta gäller ju också i dagens politik). Ibland talar de om ”den mentala biten”, allvarligt nog även i fotboll, kan jag tänka. — I Sportradion säger till exempel att domaren vinkade avvärjande”, ofta vid publikprotester, och ”domaren tittar på klockan”, och då är slutet nära. Om en straff som den häromdagen hade dömts mot MFF kan jag tänka mig att det blivit publikprotester. MFF:s tränare skulle då, enligt retoriken, på sportjournalisternas språk ha ”sågat” domaren eller ”rasat” mot domaren. — Malmös målvakt gjorde en säker insats i Malmö och höll nollan, tack för det, ingen Rembrandt.