Så blir det intill valet: högerpartierna visar upp sin enighet. Jag undrar: imponerar en enad höger på väljarna? Jag minns från min ungdom en av de första gångerna jag röstade ett slagord på valaffischerna i Skåne: HÖGERN – ATT LITA PÅ. Och det var ju alldeles riktigt. Men VAD kunde man lita på? Jovisst, nog kunde man lita på att högern förde högerpolitik och ville bevara klasskillnaderna. Så min slutsats var klar. Sedan dess har jag röstat mot högern, inte minst om den är enig. — De tre småpartierna har ju, enligt experterna, lagt sig i positioner till höger om moderaterna. De har sina egna profilfrågor: folkpartiet skyller skolans försämring på sossarna och vill betygsätta småungar, centern förvaltar Maud Olofssons näringspolitik, kristdemokraterna gillar hemmafrubidrag och psalmsång vid skolavslutningar. Lite skillnader finns det trots allt, det har de kommit överens om. — Vänstern är splittrad, det får vi höra dagligen. Utmärkt. Jag tillhör väl någon ideologisk riktning i den sedan upplysningsfilosofin så bråkiga kulturvänstern, ett av högerns månghundraåriga hatobjekt. Vi har aldrig varit eniga. — ETT ENAT FOLK, sa kungen i sina tal under min barndoms världskrig men det har vi naturligt nog inte kunnat säga sedan dess. — Och vad väljarna tycker om en enad höger vet jag ännu inte.