I år har norska Nobelstiftelsen tagit sitt förnuft till fånga och inte gett pris till någon aktiv och rent av stridslysten politiker. Fullkomligt centralt för en moralisk världsordning är att flickor får gå i skolan. Nu uppmärksammas jorden runt hur denna rättighet kränks, i länder med olika sorts regimer. Jag skulle kanske kunna skryta med att jag skrev om detta för några decennier sedan men det finns ingen anledning att skryta: det begrep alla som ville begripa. — Jag minns från slum i indiska byar och städers ytterområden hur familjer bodde kring öppna eldar och unga kvinnor ofta gjorde grovjobben. Varför mördade de inte mig, som kom åkande i en taxi? Naturligtvis ingen skolgång, ingen utbildning för flickor. Indien var och är fortfarande ett systematiskt apartheid-samhälle, även om kastväsendet något mildrats med den moderna industrin och ersatts med klassmotsättningar. Men Indien hyllades som en demokrati, även i Sverige, och tillhörde den fria världen, i kontrast förstås till Kina. Hinduismen är en grym samhällslära, laddad med klassförakt och muslimhat. Den som har studerat och skrivit bäst om dessa ting är filosofen och sociologen Martha Nussbaum, en av mina bästa källor. — I Nordvietnam måste flickor studera och arbeta helt enkelt därför att så många män var ute i krig. Jag besökte två gånger under kriget Hanoi och i omgivningarna träffade jag unga flickor som bemannade luftvärnskanoner, dolda under bananträdens stora gröna blad. Flickorna fnittrade som vilka småflickor som helst men de kunde skjuta ner amerikanska bombplan. Det finns en klassisk bild där två små tonårstjejer har tillfångatagit en amerikansk pilot, som ser ut som om han var två meter lång. Kriget var gräsligt men det innebar mer självständighet för kvinnorna. — Till Saigon, som jag hade besökt redan när amerikanerna och deras vietnamesiska militärjuntor regerade, återkom jag efter kriget. Svenska Rädda Barnen hade ett projekt där och en svensk kvinna tog mig med till slummen i det stora hamnområdet längs floden. Du får inte gå ensam där, sa hon. Vi besökte ett projekt, en småskola för flickor, och jag fick en broderad näsduk som present. På något sätt försökte jag, onekligen rörd, tacka och säga att deras verksamhet hörde till det viktigaste som uträttades för lika mänskliga rättigheter. — Men ack så mycket återstår att göra.