Olle Svennings bok om Hjalmar Branting ger oss väsentlig och välgrundad kunskap om den socialdemokratiske partiledaren, hans idéer och hans kontroverser och inte minst om 30-35 år av modern svensk historia. Det är en bok på bästa akademiska nivå och därmed menar jag omsorgsfull hänsyn till fakta, professionell källkritik och läsbart språk.  I dagsläget är jag dessutom mer intresserad av Hjalmar Branting än av Håkan Juholt. — Utöver allt annat minnesvärt i boken är det en aspekt som jag tror många, särskilt inom borgerligheten, inte vill höra talas om. Historien om Hjalmar Branting är en historia om kampen för fullvärdig svensk politisk demokrati och motståndarna var högern. Vi vet att ledande moderater har försökt förfalska sin historia, fast det fanns tillräckligt många historiskt kunniga som genast kunde avslöja detta försök till bluff. — Under 50 år fördes i Sverige en kamp för allmän och lika rösträtt, självklart även för kvinnor.Naturligtvis fanns det ihärdigt motstånd under denna långa folkliga kampanj, som bedrevs av socialdemokrater och liberaler. Motståndarna var högern, de etablerade makthavarna, med kungahuset, kapitalet, militären, därtill konservativa i dåvarande riksdagens första kammare. Högern genomdrev under tidigt 1900-tal vad de ända till för ett par år sedan skröt med som ”allmän rösträtt”. Men det gällde bara män och det var enligt en  40-gradig skala efter förmögenhet och inkomst vid val till kommuner och landsting. Landstingen utsåg ledamöterna i första kammaren som därför kunde kontrollera beslut i avgörande ekonomiska frågor. — Större delen av svenska folket hade ingen rösträtt och högern menade att så skulle det vara. Stora folkkongresser samlades vid möten runt om i landet och krävde fullvärdig demokrati. Ofta fick de mötas vid vägskäl eller andra allmänna platser när konservativa myndigheter med hjälp av polis bekämpade dem. — Så länge högern hade en chans motarbetade de idéerna och kraven på allmän och lika rösträtt, tills de tvingades ge med sig inför en upplyst majoritet bland svenska folket. Vid slutet av 1918 gav de upp, fast deras talare i riksdagen sa att detta inte var den författning de önskade. Då fattades det avgörande beslutet i riksdagen. Två år senare, efter ett riksdagsval, infördes också allmän kvinnlig rösträtt. — Jag kan tänka mig, till exempel, att en rik grosshandlare eller storbonde inte begrep varför han och hans piga båda skulle ha en röst och därmed vara politiskt likvärdiga. Men de fick lära sig. — Olle Svennings bok ger, utöver mycket annat, en formidabel lektion om den svenska högerns idéarv.