Den svenska regeringens uttalande om konflikten Israel-Palestina är välkommet och väcker säkert sympati i vida kretsar. Den inställning det innebär fullföljer traditionen från Olof Palme och Anna Lind. En svensk socialdemokratisk regering (och nu med miljöpartiet) tar ställning för ett folk som lever under militär ockupation och kolonisation. Vi stöder inte ockupationsmakten och kolonialmakten. — Det finns de som påstår att uttalandet skulle vara förhastat. I decennier har Israels politiska strategi gått ut på att uppskjuta allting, vinna tid, fortsätta och dessutom utvidga ockupationspolitiken. Israels högerregering tycks föredra rådande krigstillstånd, överlägsen militärt styrka, med politiskt stöd av USA, framför en fredlig uppgörelse, som de tydligen tror skulle försvaga Israels position. Fredsrörelser i Israel och oroade judiska organisationer i USA ställer rent av rågan om högerregeringen vill ha fred.  En uppmärksammad bok i USA av en judisk akademiker, Peter Beinart, har den relevanta titeln The Crisis of Zionism. —  Alla med kunskaper och insikt vet att Israels polistik strider mot internationell rätt, därtill ett antal FN-resolutioner. Enligt internationell rätt har en nation under ockupation rätt att göra motstånd. Jag och de flesta som intresserar sig för konflikten är förvisso mot terrorism. Men alla palestinier eller ens en majoritet, är verkligen inte terrorister, fast det låter så när Israels utrikesminister uttalar sig och i vanlig ordning läxar upp alla som uttrycker sympati med det palestinska folkets öde. Jag skulle föredra att det judiska och det palestinska folket kunde leva gemensamt i en demokratisk stat och inte i två etniskt rensade stater. Men vem vet vad som är realistiskt i detta svårbegripliga tredje världskrig som nu pågår från öster till väster.