Den 27 oktober 1981 gick den ryska ubåten U 137 in i Gåsefjärden. Den gick upp på ett skär med vrålande dieselmotorer och försökte hela natten komma loss. Det visade sig att det var en gammal skorv och om den hade kommit ännu längre in i den avsmalnande viken skulle den inte ha plats att vända. Om ubåtens vattentankar hade varit fyllda skulle de ha kunnat länsa dem och höja sig och komma loss alldeles själva men tankarna var tomma, utan förberedelser att gå in på grunt vatten. Det visade sig att de trodde att de befann sig i ett område söder om Bornholm och när ryssarna själva sökte efter ubåten var det till att börja med där de sökte. Trots dessa fakta ansåg svenska regeringen och försvarsledningen att ubåten på det här tokiga sättet gått in med ”avsikt” att ”spionera”. Ingen vettig människa borde kunna föreställa sig ett så idiotiskt sätt att spionera. Att teorin fortfarande tas på allvar skulle vara orimligt om det inte vore för våra traditionella uppfattningar om ”ryssen”. — Den sakligt överlägsna analysen av 80-talets ubåtsjakt är ambassadör Mathias Mossbergs bok MÖRKA VATTEN, Hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan.  Han skriver”Numera är det väl inte så många som tror att U 137 var ute på spionuppdrag. De flesta har insett att ubåten helt enkelt kom fel.” Mossberg var huvudsekreterare i 2001 års ubåtsutredning, har tjänstgjort vid vår ambassad i Moskva och är nu forskare. Han har haft tillgång till tidigare hemliga rapporter om ubåtsfrågan. Jag har inte sett att han omnämns nu, däremot figurerar i massmedia den ene efter den andre som hade fel. —  I oktober 1982 påstod marinen att en ubåt stängts in i Hårsfjärden. Världens massmedia tillkallades, även från USA, för att se hur svenskarna tar upp en sovjetisk ubåt. Resultat noll och medierna åkte hem. ”Spektakel”, skriver Mossberg. — Under hösten 1994 kom historien om minkarna. ”… det konstaterades att dessa kunde avge kavitationsljud . FAO gjorde då en förnya granskning av alla inspelade kavitationsljud. I inget fall kunde man bekräfta misstanken om ubåt.” Jag minns att ÖB själv offentliggjorde upptäckten av mink-ljuden, eftersom han förstod att annars skulle journalisterna komma före. — 1993 hade marinen uppfångst propellerljud som de menade kom från en ubåt. Det visade sig vid analys av FOA att det rörde sig om propellerljud från taxibåten ”Amalia”, hemmahörande i Nynäshamn. —  Jag var skeptisk redan från början, när U 137 gick upp på land. Men i den här frågan har, med några undantag, den svenska journalistkåren i häpnadsväckande utsträckning gett upp de vanliga idéerna om kritisk granskning och kritiklöst vidarebefordrat allsköns hypoteser och gissningar. — Nu återkommer 80-talets fraser om trovärdiga uppgifter, alla de vanliga påståendena om säkra iakttagelser, och jag kommer att tänka på kräftsäsongerna när folk från verandan i skärgården gjorde sina säkra observationer, av militären kallade ”indikationer”. Marinen ställer till presskonferenser där de inte har något  väsentligt att berätta för journalisterna, alltså för svenska folket. — Ambassadör Mossberg har som rubrik över ett kapitel om incidenter vid Utö 1980 ”BUDGETUBÅTAR. Regeringen lägger fram sin budget nu snart i november. Jag vet inte om vad som pågår är marinens sätt att bedriva budgetförhandlingar. — Vi vet inte vad som verkligen pågår och vad man kommer att hitta. Faktum är att jag kommer att tänks på Fritiof Nilsson Piraten, som på en fråga om hur man börjar en historia svarade: (Jag citerar ur minnet). ”Vid min vandring längs stranden på Ven iakttog jag en morgon en ilandfluten järnspis.”