Påven Johannes Paulus, tidigare Karol Woytyla, besökte sitt hemland Polen våren 1979. Han var känd för att han uttryckte sin motvilja mot kommunismen i en tid då Sovjetunionen ännu dikterade politiken i Östeuropa. Han helgonförklarade 483 personer och saligförklarade 1340, ansågs vara filosof och blev populär. Den demokratiska rörelsen ”Solidaritet”, vars ledare jag brukade träffa, höll som bäst på att bli världsberömd. Jag reste dit och vi var 1500 journalister, inte minst amerikanska, och de tände ju på allt anti-kommunistiskt. — Påven samlade många tiotusentals åhörare på fotbollsarenor och till och med på flygplatser. Jag fick en tysktalande student som tolk och fixare och han gjorde ett bra jobb. — Men i Krakow tröttnade jag på påven och frågade min tolk om vi kunde besöka vad som fanns kvar av det judiska ghettot. Vi åkte dit, i sydöstra delen av stan. Här hade tyskar och ryssar gjort ett fasansfullt jobb under kriget, bränt och skjutit sönder och samman det mesta. Röda armen hade 1944 avvaktat på andra sidan floden, i väntan på transporter och förnödenheter österifrån inför slutstriden om Polen. Nazisterna kunde under tiden göra sitt gräsliga jobb. — Men ur ruinerna hade det fåtal judar som fanns kvar byggt en synagoga med hopsamlad inredning från ruinstaden. Två gamla damer, som lyckats överleva, kanske som många andra i kloaksystemet medan gatustriderna pågick, tog emot oss och visade heliga skrifter, textiler och sjuarmade ljusstakar. Jag har nyligen fått veta att ghettot utvidgats till ett stort museum och det är säkert värt att besöka, ett väsentligt minne från vår barbariska, europeiska tid. — Sedan dess har mycket förändrats och Israel har blivit en ockupations- och kolonisationsmakt. Vi som är äldre minns likväl en annan tidsålder och jag erinrar mig gärna vad som den gången fanns kvar av ghettot i Krakow.