Hur kommer historikerna att skildra det kaos som ledde till den s k december-överenskommelsen? Det vet väl ingen av oss men det går bra att gissa redan nu. — Stefan Löfven sa redan när han blev partiordförande och sedan om och om igen, att han förordade uppgörelser över blockgränsen. Under månader svarade de borgerliga partierna nej och åter nej, även med stor snabbhet den sista kvällen. Ingenting återstod att förhandla om, därav följde beslutet om extraval. Detta måste rimligen vara ett säkert historiskt faktum, utgångspunkten varifrån resten följde. — Händelseförloppet beskrevs av borgerligheten som att Löfven hade misslyckats, men den sortens partipolitiska kommentarer tillhör inte historisk forskning utan kortsiktigt politiskt käbbel. Ledarskribenter i min borgerliga morgontidning påminner mig om mina år som student i Lund, när konservativa studenter som hastigast läxade upp arbetarrörelsen. — Den historiskt betydelsefulla bakgrunden var det faktum att Sverige-demokraterna fick mellan 12 och 13 procent av väljarnas röster vid valet i september. Sverige-demokraterna beslöt genast att uppsåtligen sabotera den svenska, nationalistiska, kulturella traditionen av demokratisk parlamentarism, själva folkstyret. Ett problem, som jag hoppas att historikerna tar itu med, är hur det är möjligt att så många väljare stöder detta. Det var ännu fler i mina hembygder i Skåne som jag trodde att jag kände väl till. Men detta fenomen förstår jag helt enkelt inte. —  När moderaterna kom på strategin att kalla sig de nya moderaterna betecknades detta genidrag som historiskt. Nu kommer de kanske att kalla sig de nyaste moderaterna. Jag minns från gamla debatter om vår författning att högern ville fortsätta med traditionen att kungen vid regeringsskiften kallar in partiledarna för överläggningar om ny regering. Det fick de inte igenom och jag har inte sett att ens de mest rojalistiska såg med saknad på denna högertradition när en Sveige-demokrat blev talman. Det påminner mig trots allt om högerns historiska arv, ett parti som har svårt att bemästra sin historia, som man brukar säga i Tyskland. Men, återigen, varför röstar så många på ett parti som står ännu längre till höger, på avstånd från dagens svenska moderater, och som har rötter i gammal fascism eller nazism? — De sitter i sina idylliska villaområden, paradis i dagens värld, och klagar på Sverige. —Historiker brukar vara bra på att förutsäga framtiden, bättre än s k framtidsforskare. Jag skulle vilja fråga dem om vi nu kan återgå till politiska kontroverser enligt traditionell vänster-höger-skala, högst betydelsefull i den världsberömda nordiska modellen.