Så dyker på nytt det rasbiologiska institutet i Uppsala upp, nu med ett stort reportage i lördagens DN. Jag vet inte för vilken gång i ordningen men jag har läst om detta institut och dess ledare Herman Lundborg om och om igen genom åren. Under min tid i 1950-talets Lund omnämndes han som en tönt, en akademisk byfåne. Om inte ämnet hade varit så allvarligt framstod han som en bisarr undantagsgubbe, Bengt Lidforss´beteckning på några original i den tidens Lund. Lundborg, som läst medicin i Lund, dog 1943 efter att ha skrivit böcker som ”Svenska folktyper” och ”Die Rassenmischung bei Menschen”. I mitt Lund var han förpassad till historiens skräphög. — Mitt problem är: hur kommer det sig att denne tönt och hans institut dyker upp, om och om igen, som om det ständigt var en ny upptäckt. Rubrikerna är återigen av typen ”Sveriges mörka historia”, som ”dras fram i ljuset”. Jag är på intet sätt emot att allt detta dras fram i ljuset, gärna för mig. Det är likväl ett besynnerligt problem att denne Lundborg förmodligen är den mest citerade av alla historieprofessorer under den här  tiden och vi hade många briljanta historieforskare. Lundborg skulle säkert själv ha blivit häpen om han fått höra talas detta. — Jag vet inte om ambitionen för dem som drar fram Lundborg och hans rasism kan vara att antyda att dessa idéer var vanliga i Sverige, eller åtminstone vid våra akademier. Det viktiga som hände under de här åren var att allmän och lika rösträtt genomfördes och att den svenska välfärden, baserad på parlamentarisk demokrati, byggdes upp. De nazistiska partier som fanns, med rasläror och allt, fick aldrig in en enda ledamot i riksdagen, fast de försökte. — Jag tror att frågan till en del handlar om populärhistoriens dilemma.