Häromdagen berättade Svante Lidén i Aftonbladet om de amerikanska presskonferenserna i Saigon. De hölls på hotell REX klockan 5 på eftermiddagen och upplevdes av oss journalister som så absurda att de gick under beteckningen ”five-o´clock follies”. Jag var där i december 1966 och undrar om jag kanske är den siste svenske journalist i livet som upplevde dessa föreställningar, eller i varje fall en av de sista. — Svante skriver att de hölls på taket men när jag var där var det i en biograflokal i hotellets källare, i skydd för granater som vietnameser ute i elefantgräset utanför stan ibland lobbade in mot centrum. På taket fanns en utmärkt restaurang, som jag besökt många gånger under ett antal resor till Vietnam, palmer, tropiskt varma kvällar med lugn musik.— Amerikanerna ockuperade Saigon, med beväpnade soldater innanför sandsäckar framför deras ambassad och andra lokaler. Ekonomin var dubbel, kolonial, med värdefulla USA-dollar och värdelösa vietnamesiska pjastrar för lokalbefolkningen. — Vid de s k presskonferenserna presenterade amerikanska officerare massor med statistik på flyganfall, vad de betecknade som bistånd till sina klienter, folkförflyttningar och läger ute i ”strategiska byar”, osv. Många av oss journalister fick det absurda intrycket att ju mer sådant de redogjorde för desto mindre begrep de varför de var där. — En gång dök  John Steinbeck upp, klädd i brokig skjorta, sluddrande, och ropade att han skulle skjuta ”viet-cong” (amerikanska för ”vietnamesiska kommunister)”. Journalisterna, inte minst de amerikanska, godtog ofta inte alls de amerikanska redogörelserna utan ställde häftigt kritiska frågor. — Jag besökte ibland baren på 8:e våningen på det närbelägna hotell Caravelle, där jag bott flera gånger. Dit kom jag också efter kriget. Sedan amerikanerna lämnat såg jag där 1977 och 1979 ryssar och östtyskar, s k hjälparbetare. Amerikanerna hade druckit whisky och soda, de drack vodka och öl. !985, tio år efter krigsslutet var jag där igen och då kände jag igen mannen i baren som hette Hang Thin. Han hade varit där sedan 1959, berättade han, då var gästerna fransmän som drack vin. 1992 återsåg jag honom och frågade då vilken period som hade varit bäst. Då log han och sa: ”Jag har bara serverat drinkarna.