Efter ett par veckors debatt kan man kanske nu fråga sig hur Margot Wallström och hennes synpunkter på Saudi-Arabien kommer att bedömas av framtidens historiker. Jag gissar 1) Att den partipolitiska kritiken i den svenska oppositionen behandlas som rent rutinmässig, ingen intressant överrakning, 2) Påståenden att Wallsröm och statsministern är inkompetenta glöms, oppositionens utrikespolitiker är inte självklart bättre, 3) Att ambassadörer hemkallas för ”konsultationer” hör till det diplomatiska spelet, irrelevant för oss andra, 4) De 31 direktörernas kollektivartikel i DN är bara ett exempel på försök till påtryckningar och att direktör Wallenberg själv jämte en grupp direktörer kallar sig ”näringslivet” är ett retoriskt knep och ett exempel på ordets makt över tanken i det politiska språket. 5) Handel påverkar demokrati och liberalism positivt, heter det,  och det uppskattade jag redan när läste Adam Smith som skrev under slutet av 1700-talet, men inte ens Volvo har lyckats få kvinnor i Saudi-Arabien att köra bil. — Medan allt detta mer eller mindre förpassas till periferin kommer framtidens historiker däremot att intressera sig för och analysera vad Margot Wallström sa om Saudi-Arabien, dess samhälle och ledning och dess variant av islam. En stank från medeltiden blåste genom svenska medier och svensk folkopinion. Det finns förvisso fler frånstötande diktaturer i världen men nu handlade det om vapenleveranser till en stenrik regim som västvärlden, från USA till Sverige, samarbetat med i decennier. Det är med viss sannolikhet Margot Wallströms klartext som blir bestående, inte en massa käbbel och diplomatiskt eller byråkratiskt finlir. Jag vet att det finns formaliteter och komplikationer i frågor om vapenhandel och åtskilligt svenskt hyckleri i de här frågorna har jag upplevt genom åren. Men jag tror att det är Margot Wallströms klartext som framför allt får en plats i historieskrivningen. — Många har jämfört med Olof Palme: Vietnam och amerikanska bomber mot fattiga bönder, de satans mördarna om Francos spanska fascister, hans anti-kommunism från ungdomens resor, stöd åt Nelson Mandela i sydafrikanskt fängelse, militärdiktaturen i Chile, insikter i avkoloniseringens problem i imperialismens spår. Men få är de som nu minns den fräna opposition han mötte från höger eller det Palme-hat som få nu vill skryta med. —  Historia är bara kataloger med brott och gräsligheter, skrev Schopenhauer. Men på något sätt väljer vi ut vad vi vill komma ihåg.