Under senaste tid har vi fått oss till livs inlägg i medierna som handlar om att något som kallas ny-andlighet,  är på modet. Jag lägger mig inte i privata känslor och upplevelser av egendomliga ”krafter”, något ”högre”, osv. Ny-andligheten förefaller vara en variant av anti-vetenskaplig populism och det är ju inte nytt. Mitt intresse handlar om det faktum att sådana idéer under idéhistoriens gång och i hög grad än idag, är vad som hotat och hotar upplysning och demokrati. — Spinoza, ofta och med rätta betecknad som den förste upplysningsfilosofen, förföljdes under 1600-talet i Holland av tre religiösa etablissemang, de protestantiska, reformerta, katolikerna och synagogan. Han levde under åren efter 30-åriga krigets ohyggliga religiösa och politiska strider. Descartes lämnade sitt hemland Frankrike och emigrerade till det trots allt mer liberala Holland. Locke förföljdes till och med i England och bosatte sig också i Holland. David Hume, enligt samstämd uppfattning den främste engelsk-språklige filosofen någonsin, stoppades två gånger av teologerna från att bli professor vid universitet i sin hemstad Edinburgh. I stället utnämndes en fullkomligt inkompetent person som inte skrev ett vettigt ord om filosofi. — Immanuel Kant, som skrev en numera klassisk skrift om upplysningsidéer, kritiserade den rådande ordningen i Preussen enligt vilken teologin stod över andra fakulteter. Regeringen krävde att han inte skulle upprepa sådana åsikter och han tvingades lyda för att behålla sin befattning som professor. — Pionjären inom rättsfilosofin och internationell rätt Hugo Grotius förföljdes av kyrkorna i Holland efter att han i en enda mening i en bok skrivit att det måste finnas en moral som inte är beroende av en viss religiös tro. Voltaire förföljdes givetvis av de kyrkliga makthavarna eftersom han skrev om religiös tolerans. Under århundraden torterade och brändes på bål människor på grund av religiöst hat. Zola slog larm om rättsskandalen när Dreyfus fälldes, en anti-judisk dom. — Den liberale ryske författaren Alexander Herzen gick i landsflykt till England för att undkomma den ryska kyrkans och tsarens maktutövning, eftersom han var positiv till västerländsk demokrati. — Idag ser vi hur fundamentalistiska religiösa idéer inom islam i kombination med politiska förföljelser ställer till ohyggliga gräsligheter. Israel år enligt sin författning en uteslutande judisk stat, med apartheid gentemot palestinier och olaglig ockupation och kolonisation som följd. Ändå sägs Israel vara en demokrati. — Alldeles oberoende av Israels politik frodas återigen anti-semitismen, ursprungligen en kristen kampanj. Pakistan är också en teokrati, alltså en stat med statsreligion. I Burma förföljs muslimer och drivs i landsflykt. I Indien regerar ett hindu-nationalistiskt parti vars renläriga religion går ut på att man inte får döda djur, däremot får man då och då döda muslimer. I Saudi-Arabien styr en feodal, medeltida och starkt religiös dynasti. Iran är naturligtvis också en teokrati. — Att godkänna en och endast en religion är ”monoteism”, teorin att alla religioner utom en är falska, också omfattad av traditionellt kristna. Det har varit och är en av de mest destruktiva idéerna i mänsklighetens blodiga historia. — Mitt problem är: hur i hela fridens namn kan någon på allvar hävda att ny-andlighet och religiös tro behövs? Sådana värderingar har alltid varit och är än idag mäktiga krafter i kamp mot upplysning och demokrati.