Min sommarläsning i år är för andra gången den romerske historikern Tacitus berättelse om romarriket, första tiden efter Kr. födelse, och den engelske 1700-talshistorikern Gibbons tre band, tusen sidor vardera, om romarrikets nedgång och fall. De båda verken förefaller mig aktuella. — Det förekom terrordåd, mord, även massmord, religiös fanatism och allsköns vidskepelse, idéer om helig mark, heliga städer, heliga skrifter, rasism och hat, tortyr, godtyckliga fängelsestraff på obestämd tid, dödsstraff och landsförvisningar, idéer om otrogna och avfällingar, bittra strider mellan äkta romare och utlänningar, ofta kallade barbarer. Flyktingar anlände från Nordafrika i usla fartyg, om de inte förliste. Epidemier härjade, hela städer kunde avfolkas genom sjukdomar och nöd. Rika spannmålshandlare, kapitalister, som importerade varor från Egypten, höll inne med livsmedel för att avvakta ännu större brist och högre priser. Regimerna var korrupta, strider mellan klaner styrde politik och våld premierades. Spioneri och hemliga underrättelser av vänner eller skurkar förkom rutinmässigt. De rikas slavar kunde köpas och säljas, ibland belönas. Kvinnor giftes efter beslut av släktens mäktiga män, ofta med politiska avsikter. Våldtäkter hörde till och militära dygder var högsta moral med belöningar och segerparader. — Då och då muntrade man upp folket med grymma kamper på arenorna, människor dödades inför publik, men de ledande för sådana föreställningar var ofta korrumperade. — Balkan var splittrat med oöverskådliga, inbördes hatiska folk och oförenliga religioner. Hårda strider pågick rutinmässigt i landet mellan Eufrat och Tigris, ungefär nuvarande Irak. Den klassiska staden Palmyra, religiöst centrum och handelsplats för kamelkaravaner, plundrades. Folkmord begicks då och då i Armenien. Syrien härjades oavbrutet med politiska och religiösa grymheter som följd. I Palestina pågick under sekler strider mellan folkgrupper. Jesus torterades och dödades av den romerska militärdiktaturens hantlangare. I Tunisien slog terrorgrupper till mot Kartago. Grekerna var ett kulturfolk men hade en odisciplinerad krigsmakt och kunde inte sköta sin ekonomi. I bakgrunden hotade turkarna, det ottomanska rikets oberäkneliga krigare, dock offer för kristna korståg som man glömt i västvärlden. — I den egeiska övärlden händer numera ingenting, skrev Frans G Bengtsson, en aning tankspridd, ”för där har allt av vikt hänt för mycket länge sedan”. I själv verket händer allting om och om igen.

 

2.