Ordet ”tydlig” har blivit ett modeord i dagens politiska språk. Den ene efter den andre av de många partiledarna säger att de är ”tydliga”, varefter följer partipolitiska slagord. Det påminner mig om den gamle USA-presienten Nixon, som brukade säga något i stil med ”I want to make one point perfectly clear”, följt av förfärlig snömos. Jag tänker på detta och på hur ordet ”vänster” dyker upp särskilt i borgerlig debatt. —  Det kan ju inte syfta enbart på vänsterpartiet eftersom det tillämpas på så mycket annat, inte minst diverse inslag i socialdemokratisk politik, kanske också på miljöpartister. Under den stora debatten om allmän och lika rösträtt för hundra år sedan, där högern var motståndare, syftade högermän på den tidens liberaler med uttrycket ”den radikala vänstern”. Nu antyder borgerliga debattörer oklart något om kommunismen. Jag har hört högerfolk sanslöst jämföra med Nordkorea, det verkar rent av vara populärt i de kretsarna, en ynklig liten debattpoäng kanske, dock ej särskilt tydligt. — Är jag ”vänster”? För mig var det ”vänstern”som genomdrev fullvärdig politisk demokrati, även med kvinnlig rösträtt, högern var ju motståndare. Så upplevde jag politik så snart jag en gång i tiden började intressera mig för samhällsfrågor. Konservativa studenter i Lund, som var i majoritet i studentkåren, kunde med en enkel fras avfärda arbetarrörelsen, vilket jag idag kan påminna mig när jag läser ledarsidan i DN. — Ett exempel från modern europeisk historia är den nyligen på nytt debatterade frågan om hur första världskriget började. Tyske kejsaren, österrikiske kejsaren, ryske tsaren, Storbritanniens utrikespolitiker, alla var kristen höger. Fredsvännerna var ateistisk vänster, till exempel Liebknecht, Jaurès och Rosa Luxemburg, med de mördades av högerextremister. Bolsjevikerna i Sovjetunionen var förvisso ateister men de kunde ju hävda att Ryssland angripits av Västeuropas kristna höger. Segrarmakterna i Europa jämte den fromme amerikanske presidenten Wilson ville ta hämnd mot hela tyska folket vid den omdömeslösa freden 1919, en orsak till andra världskriget, egentligen ett enda fullkomligt onödigt krig. Så lärde jag mig politik och historia, så kom jag att luta åt vänster, och det var inte alls ovanligt. Imperialisterna i Storbritannien, Frankrike och Belgiska Kongo var kristen höger, grym och rasistisk och de bekämpade förstås kritik från vänster. Det var nästa stora problem i mitt sökande efter tydlighet bland allsköns tungomålstalande. — Nu läser jag nästan dagligen om hur förvirrade vänsterfolk är. Det betyder väl, eller hur, att de många borgerliga partiledarna är ”tydliga”, när de försöker säga något vettigt om det parlamentariska läget eller flyktingfrågan? — I min ungdom läste jag Bertrand Russell, som satt 6 månader i fängelse för protester mot  Storbritanniens krigspolitik (han hade uppmuntrat värnpliktsvägran, landsförräderi). Politikers uttalanden, skrev han långt senare, är ”vaga, mångtydiga och tvärsäkra”. Han var logiker och visste en del om tydlighet och jag tror att han lärde mig mycket.