I Sverige är nobelprisen för många ett underhållsprogram på TV där svenska folket kollar vilken klänning drottningen har på sig. Därtill kommer att vi påminns om dynamittillverkarens fredsteori: ju värre vapen som tillverkas desto mindre kommer mänskligheten att vilja använda dem. Teorin ha visat sig fullkomligt felaktig. — Mest intresse väcker naturligtvis litteraturpriset. Det ska, enligt donatorn, ges till en författare som publicerat något i ”idealisk riktning”. Uttolkare har spekulerat över vad han kan ha menat med detta. Jag tror, helt enkelt, att han bara menade något som var bra. — Förste litteraturpristagaren var Svenska akademins franske kollega Sully Prudehomme 1901, som skulle ha varit fullkomligt glömd om han inte fått nobelpriset. I ett berömt uttalande förklarade några svenska författare, t ex Strindberg och Heidenstam, att priset i stället borde ha tilldelats Tolstoj. Det kan man hålla med om. Dostojevski var död, men kunde akademin ha belönat honom, han var ju extrem rysk nationalist och hatade tyskar och judar? —  Trots åtskillig vånda lyckades den traditionellt konservativa akademin efter kriget ge priset till William Faulkner från den amerikanska södern, ansedd som modernist. Det lär ha skett inte minst efter förslag och argumentation av Gustaf Hellström, lundaskeptiker, utlandskorrespondent och berömd för romanen om snörmakar Lekholm, den svenska klassresans 1900-talsberättelse. Faulkner sa i sin nobelföreläsning att han inte var författare utan bonde, för det var man i hans hembygd. — Jag kände något lite förre sekreteraren Karl Ragnar Gierow, som ofta formulerade motiveringar till litteraturprisen. Han en sa en gång att en formulering alltid håller: ”Författaren gestaltar vår tids dilemma”. Exakt så blev det förstås aldrig men det håller ju även i år, eller hur. — Nyligen läste jag på nytt Boris Pasternaks ”Doktor Zhivago”, nobelpristagare 1958. Det är nog ett av de bäst motiverade prisen och det kan anknyta till årets pris. Båda lär oss mycket om Ryssland, dess historia, politik och öde.