Den världsomspännande högerns favoritidé kallas ibland ”nedsippringsteorin” och går ut på att när de rika spenderar sina resurser sipprar åtminstone något ner till de mindre rika, även till de fattigaste. Den på sin tid berömde amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraith döpte om denna teori till ”hästskit-teoremet”: när hästarna skiter plockar sparvarna i skiten. Nu har västvärldens höger en därmed sammanhängande tes: underklassen ska stimuleras till jobb med sänkta löner och överklassen med höjda löner. Detta är klassisk högerpolitik och vi ser det idag i Sverige. — Förre förbundskanslern i Österrike Bruno Kreisky berättade att han en gång inbjöd Galbraith som föreläste i Wien. Kreisky undrade vid frågestunden vad orsakerna var till att Österrikes ekonomi trots svårigheterna efter kriget ändå gick ganska bra. Galbraith svarade att det berodde på att alla Österrikes ekonomer hade emigrerat till USA. —  En av dessa var Friedrich Hayek, högerliberal, som skrev boken ”Vägen till träldom”. Det visade sig att han med träldom menade socialdemokratisk politik och särskilt fackföreningarnas makt. — Olof Palme har berättat att den boken var avgörande för att han som ung stimulerades att bli socialdemokrat. Jag läste också Hayeks som ung, fast jag inte är ekonom. Men så kunde man gå åt vänster som protest mot vad som senare kallades nyliberalism. Sen kom dessutom Margaret Thatcher med sitt slagord ”krossa facket”. — Nu bedriver den svenska borgerligheten en ständig kritik mot ”facket” och Dagens Nyheter upprepar detta om och om igen. Med ”facket” menas då bara LO, vilket visar att det inte minst är en politisk kampanj. Ordet ”pamp” syftar bara på förtroendevalda i LO-förbunden. Den störste pampen för mig som student i unga år var Herbert Tingsten, chefredaktör i DN. Konservativa studenter, i majoritet vid universiteten på den tiden, brukade avfärda arbetarrörelsen med några enkla slagord och jag känner igen det idag. — Det finns ett mått av klassförakt i denna retorik. Statsministerns och andra i hans krets beskrivs som obildade och okunniga, Lövéns språk påstås vara primitivt och förvirrat. Jag kan vitsorda att han i varje fall talar utmärkt engelska, bättre än alla de direktörer som stapplande försöker imitera amerikansk engelska. En avart i dagens politiska språk är att uttrycket ”svenskt näringsliv” bra syftar på en handfull direktörer. — Den svenska borgerligheten förstod inte värdet av facklig sammanhållning förrän i samband med SAKO-konflikterna på 70-talet. — Nu när Polen är aktuellt i europeisk politik tänker jag på åren när LO-förbunden ställde upp för den polska demokratiska fackliga organisationen ”Solidaritet”. LO-förbund sände bistånd till sina polska kamrater. Jag var med ett par gånger när sådana hemliga leveranser anlände till Polen, till exempel när Grafiska förbundet skickade ner stencilapparater, gömda i långtradare. De svenska liberalerna, inte minst i DN, skrev säkert utmärkta ledare om antikommunismen. Men de var LO, ”facket”, som betalade och tog risker.