I december 1966 kom jag till Saigon. Amerikanerna var där och de sa att de bekämpade kommunismen och stod upp för demokrati och frihet i hela världen. Saigon var en ockuperad stad med kolonial ekonomi. Överallt i närheten av viktiga byggnader fanns amerikanska soldater, kulsprutor skymtade över sandsäckarna. Eftersom jag var vit och relativt stor gick jag självklart in och ut men vietnameser kontrollerades noggrant och stoppades ofta. Vietnamesiska pengar, kallade pjaster, var föga värda, den effektiva valutan var dollar. De som arbetade i amerikanernas tjänst hade dollar, t ex taxichaufförer, byggnadsföretagare och flygmekaniker, vanligt folk klarade sig med knappare resurser. — Längs nöjesgatan, Tu Do Street, fanns barerna, bordellerna och tillhåll för knarkare. ”Jag förstår att det pågår ett omfångsrikt knullande här”, sa en amerikansk general. Flickor från fattiga byar tjänade dollar. — Utegångsförbud gällde från klockan 23. På morgonen lyfte amerikanska helikoptrar för sina dagsverken, att bomba vietnamesiska byar och sprida gift över deras vatten och risfält, på kvällen samlades de på barerna. Vietnameser kallades på amerikansk soldatslang ”vietcong”, ”vietnamesiska kommunister”. — I centrala Saigon fanns en katolsk kyrka från den franska kolonisationstiden men amerikanerna döpte om den till ”The John F. Kennedy Cathedral”. I det vietnamesiska presidentpalatset härskade militärdiktatorer, USA:s vänner, innanför grindarna med stridsvagnar på vakt. USA stödde samma koloniala, ekonomiska intressen som fransmännen hade baserat sin kolonialism på, fast fransmännen talade om sitt ”civilisatoriska uppdrag”. Mot slutet av den franska tiden betalade USA 80 procent av de Frankrikes militärutgifter. — Jag strövade runt och träffade både vietnameser och amerikaner och grubblade över hur USA kunde beteckna detta som kamp för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter. — I Sverige hade Olof Palme i ett nu klassiskt tal sagt att man inte bör stödja dem som bara har sina privilegier att försvara. För sådant fick han frän kritik, en väsentlig del av  Palme-hatet. Den svenska borgerligheten påstod om och om igen att kritiken mot den amerikanska politiken var svaghet mot kommunismen och USA-hat. Mer intelligent var inte den retoriken. — Jag kom också ill Hanoi,  två gånger under pågående krig, en helt annan stad. Mörkläggning, inga bilar, bara cyklar, ringklockorna pinglade i det tropiska mörkret, barnen hade förts i säkerhet hos släktingar i byar på landet. — Jag menar att vi bör minnas att Palme var en av de få politiker i västvärlden som förstod vad som pågick.