Då och då får jag frågan om journalistiken har förändrats sedan min aktiva tid och ofta menar man om den är bättre eller sämre. Bättre, tror jag, för jag tillhör inte den folkgrupp som menar att det eller det var bättre förr. Men en typ av journalistik har i varje fall förändrats: många fler journalister skriver helt enkelt om sig själva. — Bläddrar vi i en tidning ser vi detta genast: JAG, JAG, JAG. Ofta är första ordet i en kolumn JAG, därefter i ingressen ytterligare JAG och sedan i texten återigen flera gånger. Detta gäller även till exempel politiska kommentarer, JAG tycker så och så och så, och intill egocentricitetens absurdism sportjournalistiken. Ofta består denna journalistik helt enkelt av kommentarer till TV-inslag. Ingenting är lättare än att tycka något om vad vi ser på TV, det tillhör väl de vanligaste samtalsämnena. Jag skulle lätt skriva ner ett sådant tyckande på 15 minuter, och så slipper man ju gå hemifrån. — Nog refererade vi till oss själva även i gamla tider och det har jag själv gjort. Men då gällde det för det mesta, tror jag, att förmedla kunskap om något annat som föreföll viktigt, något man läst om eller upplevt. Om jag till exempel skrev om en resa i Vietnam under pågående krig så skrev jag om Vietnam och inte mer än nödvändigt om mig själv. — Det finns en annan aspekt på den egocentriska varianten. Dessa journalister är vanligen totalt humorlösa, stenallvaliga, icke en glimt i ögonvrån. Och ändå lever vi i värld av anti-intellektuella fanatiker och religiösa dårar. Jag tänker på de stora skeptikerna, Erasmus, Montaigne, Voltaire och Russell. De visste vem de skulle driva med.