De kallar sig liberaler och alla borde väl vara lika goda liberaler, även om gränsen till riksdagens 4 % hotar. Det fanns en tid, som kulminerade för 100 år sedan i år, då socialdemokrater och liberaler kunde samarbeta om allmän och lika rösträtt. Sedan kom 1920-talet med arbetskonflikter. Då ställde liberalerna utan svårighet upp på arbetsgivarnas sida och strejkbrytare kunde hyllas med slagord som ”arbetets frihet”. Jovisst, då gällde det ekonomisk makt.  Samverkan med socialdemokrater var slut. Nya regler formulerades på arbetsmarknaden. Konflikter minskade och snart samverkade socialdemokraterna i stället med ”bönderna”, rena kohandeln, framgångsrik realpolitik. — Nu proklamerar liberalerna, ibland benämnda ”Björklund”, klassresa och berättar om sin egen, gärna det. — Men vad är denna resa för liberalerna? Den är individuell, gäller enstaka individer men sällan eller aldrig hela kollektivet av sämre ställda. Då blir däremot de missgynnades organisationer huvudfienden. Det värsta av allt blev från 20-talet LO och så är det fortfarande, t ex på Dagens Nyheters ledarsida, med förakt och retorik t ex om att socialdemokratiska politiker går i LO;s ledband. — Liberaler kan röras till tårar när en enstaka person gör en klassresa och tar då fram retoriken om individens frihet. Men de ryser av oro sedan mer än hundra år om det blir tal om att de sämst ställda organiserar sig.  Då kommer också klassförakt fram, t ex när det påstås att ”svetsaren” talar dålig svenska. — För egen del är jag kvar i medelklassen så länge jag kan minnas.