En gång  för länge sedan besökte jag en källarlokal i Betlehem, platsen där enligt legenden och turistpropagandan Jesus föddes. Det var halvmörkt, några brinnande ljus, och en grupp mumlande grekisk-ortodoxa präster från Ryssland. Här inträffade alltså undret. Jesus, Guds son, föddes under julnatten, ett resultat av den obefläckade jungfrufödelsen. Josef, jungfru Marias man, säger (enligt Hjalmar Gullberg) ”Jag heter Josef och är timmerman/  Men gossen som hon gav mig, vem är han?” — Jo, han är efter vad vi fått lära oss under ett par århundraden Guds son. Detta framgår också av dagens, eller nattens julevangelium. Vad ska vi tro? — Jag går till Spinoza, min religionsfilosof, som har kommenterat anekdoterna om Jesus. De är, skrev Spinoza, tusenåriga vandringshistorier berättade  i öknen av analfabeter. Vi vet att analfabeter har gott minne och kan berätta, till exempel i den arabiska sagosamlingen ”Tusen och en natt”. Det finns paralleller, med tre vise män, syndafloder, Guds straff, död och tortyr som straff för syndare och avfällingar, allt. — Jag önskar alla en god jul och ett gott nytt år.