Hundra år efter första världskrigets utbrott diskuterar man nu vems fel det var. Tyskarna tycker att inte bara Tyskland ska klandras och fler syndabockar utses utan svårighet. Det fanns naturligtvis fler skurkar och  obegåvade ledare än de tyska. Men det är inte denna fråga jag nu önskar ta upp. —  Jag skiljer mellan två olika slags historieskrivning: (1) den som undersöker orsaker och verkningar och (2) den som vill berätta om vems skuld eller förtjänst det var att det och det hände. I första fallet handlar det om professionell historieforskning, i andra fallet gäller det att moralisera, för det mesta att nita dit någon skurk. Denna andra variant är vanlig bland journalister och förvisso bland vanligt folk. Jag är mest intresserad av den första, källkritiska och politiskt opartiska varianten. — När den moraliserande och politiserande sorten är lös får vi ett sammelsurium av nationalistisk agitation i historieskrivningens form, bittra påstådda oförrätter och orättvisor kommer upp till ytan och intresset för sanning, sannolikhet och intressanta hypoteser försvinner i dimma och kaos. — Det är klart att jag bland annat som ledarskribent i Aftonbladet skrev i moraliserande och politisk riktning under Vietnam-kriget och det ångrar jag inte för så måste den rollen spelas. Och jag försökte också följa en mer akademisk men undanskymd debatt i USA, Storbritannien och Frankrike. I USA dominerande den moralistiska tendensen enligt vilken USA bekämpade kommunismen och stod för det goda, frihet, demokrati och kristen tro i hela världen. Samtidigt fanns det inte minst i USA akademiskt briljanta historiker som förstod att det var idiotiskt att ta över ett ruttet franskt kolonialkrig och att det amerikanska kriget inte kunde vinnas. — Nu tycks några professionella historiker ha tagit upp frågan om tyskarnas skuld till första världskrigets utbrott och de nationalistiska känslorna glöder här och där. Andra världskriget startade förvisso de tyska nazisterna men till och med i det fallet är det ändå mer komplicerat än så, om man tänker på segrarmakternas kortsynthet vid Versailles-freden 1918. Historia är inte bara, som en brittisk historiker sa, det ena nidingsdådet efter det andra, utan sammanhang.

Svenska kvinnor gillar inte högergubbar. Det är den väsentliga analysen av  det svenska EU-valet. — Moderaterna säger att de har tillsatt en ”analysgrupp” för att utreda deras fiasko. För någon tid sedan hade de en annan analysgrupp som förfalskade svenska historien, t ex när de påstod att högern hade kämpat för allmän och lika rösträtt. Det var precis tvärtom: de motarbetade denna idé. Högern motsatte sig kvinnlig rösträtt tills de måste ge upp denna kamp. Det är ju historia, men jag kan tänka mig att många kunniga kvinnor inte minst efter moderaternas förra analysgrupps uppmärksammade insats mycket väl vet om detta. — Säkert kommer deras grupp komma fram till att de bör vara ”tydliga”, för så brukar politiker säga, även om det bara gör saken ännu värre. Jag minns hur president Nixon sa: ”I want to make one point perfectly clear”, varpå följde ett ohyggligt snömos. — Ett av de mest uppmärksammade inslagen under valrörelsen var ju Marita Ulvskogs muttrande utanför en TV-sändning att Gunnar Hökmark var ”en jävla skithög”. Roligaste var, tycket jag, att Carl Bildt dementerade detta uttalande. Jag erinrar mig ett motsatt fall, när gamle premiärministern Clement Attlee i Storbrittanien med utsökt elegans bad den marxistiske teoretikern Laski hålla truten: ”Tystnad från Er sida, Sir, skulle allmänt välkomnas”. — Att feminister går framåt kan ha ett samband med dagens journalistik. I de svenska tidningar jag läser regelbundet, Dagens Nyheter och Aftonbladet, förekommer varje dag ca tio artiklar med feministisk tendens, från ledar- och kultur till politiska analyser och reportage, även på sportsidorna. Jag har inte något emot värderingarna, men som journalistik blir det ju förutsägbart så snart man ser rubriken. Språket påverkas, t ex när feministisk agitation kallas genusforskning, finare kanske, men vad är det för fel på agitation? — Kanske kommer feministerna att få problem med de ekonomiska frågorna. ”Vi får inte låta ekonomiska värden vinna över människans värde”, heter det t ex, utsökt vackert. Det finns dessbättre många ekonomiskt kunniga kvinnor i dagens Sverige, så det kanske inte är så klokt att underblåsa den gamla könsfördomen att kvinnor inte begriper sig på samhällsekonomi.

Inte behöver man bry sig om alla invecklade och ofta obegripliga frågor och informationer beträffande valet till EU-parlamentet. Det viktiga är mycket enkelt: att motverka högerkrafterna. — Det som hotar Europa och möjliga framsteg är högern. Den är uppdelad på två sorter: den parlamentariska, dit våra moderater hör, och en lång rad högerextremister, nationalister, fascister, nazi-anhängare, antisemiter, stollar, osv. Det gamla anti-kommunistiska, USA-influerade och i Sverige traditionella rysshotet är nu utbytt mot hot och nationella ambitioner från ett nytt tsarvälde, ett mäktigt högerhot. — Det som från början var hoppet om ett sammanhållet Europa, enligt idén att det aldrig skulle bli fler världskrig, har nu resulterat i ett EU där högern och ny-liberalerna samverkar kring en fashionabel anglosaxisk idé om marknadsstyrning och profitmotiv som stimulans, en vision för handelshögskolans studenter. Det sker i stället för vad många av oss hoppades skulle resultera i solidaritet, demokratiskt styrd välfärd och minskade sociala och ekonomiska klyftor. — Dock: vi kan i varje fall rösta mot högern. — Det händer att jag blir road av att citera en av Storbritanniens första socialister i parlamentet, Cunninghame Graham, vän till Joseph Conrad. 1886 sa han i ett tal i underhuset att han inte brydde sig om nationalekonomi: ”Det är tillräckligt för mig att veta, att den sysslolösa klassen är rik och den arbetande klassen fattig, och att de rika är rika därför att de stjäl från de fattiga.”

Det finns så mycket att gnälla över så jag väljer några språkliga besynnerligheter, i marginalen helt visst jämfört med de stora, pågående gnällfrågorna. Om jag vore lättretad skulle jag t ex hänga upp mig på att politiker och journalister numera skriver och säger ”lagstiftning” när de menar ”lag”. Lagstiftning är en procedur som leder fram till en lag. De vanliga uttrycket ”gällande lagstiftning” är nonsens. Det visar sig också om man försöker säga orden i pluralis: du kan säga ”gällande lagar” men inte ”gällande lagstiftningar”. Idag läser jag i tidningen om ”internationell lagstiftning”, fast skribenten menar ”internationell rätt”. — Det tycks helt enkelt vara så att offentliga personer föredrar långa ord framför korta. På liknande sätt säger och skriver de numera ”problematik” när de menar ”problem” och ”i nuläget” när de menar ”nu” och ”i dagsläget” när de menar ”idag”. — Och så en annan ovana, när jag nu är i gång med att gnälla. Många skriver eller pratar t ex så här: ”Om två år räknar man med att arbetslösheten ska vara så och så hög.” Men det räknar man ju med idag och det är inte fråga om hur man kommer att räkna någon gång i framtiden. — Inom vetenskapsjournalistiken är en nyhet ofta av följande slag. Förr trodde man att … osv, men nu har forskarna kommit på, osv. Men detta är ju ingen nyhet för alla oss vanliga människor som aldrig ens tänkt på saken. Är det då en ”nyhet”, i förhållande till vad? Det ska ju handla om journalistik och inte en intern händelse för tio experter och en eventuell upphetsning i den kretsen. Till sist. Eftersom vi nu ständigt läser och hör om hur någon ”släpper” en skiva eller ett album, så börjar man också skriva och berätta om hur en författare ”släpper” en bok. Det lär vi få finna oss i. Snart kommer jag kanske att skriva om hur och när Shakespeare släppte Hamlet.

Så fick vi då ett nytt ord att begrunda i vårt politiska språk: Överskottsmålet.  På den tiden då jag skrev artiklar i Aftonbladet skulle jag eller någon kompetent rubriksättare aldrig ha använt det ordet. Det verkar höra till jargongen bland tjänstemän på finansdepartementet, säkerligen kompetent folk, men alla proffs har ju sina speciella språkvanor. Frågan är hur denna term ska kunna användas i valrörelsen. Inte kan jag tänka mig att en politisk talare ropar ÖVERSKOTTSMÅLET, varefter vi vanliga människor i publiken jublar. —   Skräcken inför valrörelsen är att det blir debatter om statistik, formler, siffror, procent, kurvor, diagram, osv. Det pågår ju redan. Och journalister, som vill framstå som lika kunniga, vidarebefordrar allt detta till oss vanliga människor. Vi förstår i varje fall att politiker av olika riktningar hela tiden har olika siffror och procent och vem i väljarkåren kan bedöma vem i politiker- och statistikskrået som har rätt.  Sverigges tråkigaste valrörelse i modern tid hotar. — Jag tänker mig att jag frågar en medpassagerare på bussen: är du för eller emot överskottsmålet? Va då? Vad snackar du om?Jag pratar kanske om att den kämpande högerregeringen har som  paradargument att Sveriges ekonomi är bättre än Greklands och Rumäniens. Nåja, men varför är tågen så ofta försenade? Varför är skolresultaten så dåliga? Varför blir privat ägare inom vård, skola och omsorg allt rikare, till den grad att de kan flytta vinster till skatteparadis? Högerfolkets mest passionerade politiska instinkt går alltid ut på  att komma undan skatt. — Den såvitt jag förstår dominerande frågan i det svenska samhället gäller de ständigt ökande ekonomiska och sociala klyftorna, hur de välbeställda familjerna drar ifrån medan en underklass alltmer släpar efter. Svenska väljare vet att den sortens frågor inte kan klaras av högern, som aldrig ens har varit intresserade av sådana problem. — Inte vet jag vad en vänsterregering kan göra men  få väljare som litar mänsklig att döma på högern i det perspektivet, hur mycket högerpartiet än försöker anpassa sin retorik med hjälp av reklamexperter. Men om valrörelsen ska handla om överskottsmålet kommer jag att somna.

Idag på morgonen läste jag i DN att tidningens medarbetare Nathan Sachar fått årets Övralidspris. Det är bara att gratulera. Men han är ju känd för journalistik om Mellanöstern, Spanien, Latinamerika, Turkiet, osv ?? — Då kan jag berätta om vad som nu kommer fram i ljuset: Sachar kan sin Heidenstam, herren på Övralid, ungdomlig resenär i Mellanöstern. Och Sachar har skrivit en bok Levertin, som jämte Heidenstam spelade en roll i svensk litteratur på 1890-tsalet. Sådant kan vem som helst själv ta reda på. Jag vill tillägga att jag har läst hans bok om Levertin, med den  till synes märkliga men adekvata titeln Blodseld och nordisk längtan. ”Folke t i Nifelhem” är hans mest uppmärksammade verk, nu säkert föga känt. Heidenstam och Levertin avvek från den sociala realism som ansågs karakterisera 80-talet. Nog kunde jag intressera mig för sociala realiteter i litteraturen och så klart tog jag Strindbergs parti gentemot Heidenstam i den s k Strindbergsfejden, som utkämpades under Strindbergs sista år. — Men det var inte så enkelt. Min först akademiska uppsats handlade om ”Heidenstams estetik”, skriven efter ett förslag av min första professor i Lund, litterturhistorikern Olle Holmberg. Levertin spelade en viss roll i det sammanhanget, vilket Nathan Sachar och jag utbytte tankar om för ett par år sedan. En viktig essä av Heidenstam som jag hade fäst mig vid var ”Inbillningens logik” i samlingen Tankar och teckningar. Nog är det här länge sedan, mer än 60 år har gått. Men Heidenstms estetik, därtill Levertins, intresserar mig oavbrutet, trots alla möjliga andra sorters filosofi. Dessutom hade jag läst Heidenstams enligt bedömarna misslyckade och oläsliga roman Hans Alienus. När jag en gång omnämnde denna redan på sin tid orimliga roman i Aftonbladet, fick jag ett brev från Gerard Bonnier, daterat 5 december 1980. ”För en tid sedan läste jag dina ord i AB om Heidenstams ”Hans Alienus”. Också jag vill anmäla mig till det numera säkerligen mycket exklusiva sällskap som läst boken.” Gerard tillfogade några personliga kommentarer. — Jag skriver nu detta för att antyda att man mycket väl kan läsa böcker som anses helt otidsenliga. Dessutom kan jag alltså berätta att Nathan Sachar också tillhör vårt helt visst ytterst bizarra sällskap.

På 30-talet då SSU hade 100.000 medlemmar, slogs denna arbetarungdom mot nazismen, med mer eller mindre entusiastiska metoder. Det framgår av tidskriften ”Arbetarhistoria”, vilket Peter Larsson uppmärksammade i går här i Aftonbladet. Där omnämns ett ”fruktansvärt tumult i Sjöbo då knytnävar och tillhyggen kom till användning”. — Jag kände Yngve Gyllin, salig i åminnelse. Han hade varit till sjöss några år som matros, bl a under andra världskriget. Han var också tidvis politisk reporter på ”Arbetet” i Malmö och sedan färgstark redaktör för Sjöfolksförbundets tidning ”Sjömannen”,  känd i vidare kretsar som signaturen ”Yge”. Han berättade för mig att han en gång på redaktionen i Malmö fick kännedom om att nazistledaren Furugård hade blivit fälld för stöld av klockor. Som den välberäknande reporter han var avvaktade han ett lämpligt tillfälle att publicera detta. — Ett sådant tillfälle kom när det annonserades att Furugård skulle hålla ett politiskt tal i Lund. Det visade sig att ett rejält gäng SSU-are, ”grabbarna från armturfabriken”, hade infunnit sig. Furugård kommer in, sträcker ut armen med Hitler-hälsning och stirrar på publiken med stenhård örnblick i nazistisk stil. Då, plötsligt, formar SSU-arna händerna kring munnarna som megafoner och ropar samstämmigt: HUR MYCKET ÄR KLOCKAN?  Furugård hade kring sig en ”hird”, hårdföra  slagskämpar, och ”hirden trädde omedelbart i verksamhet”. berättade Yngve. ”Det blev ett helvetes liv”.—  Jag gillar inte slagsmål. Men idag, med försvagat SSU, och när alltfler unga LO-medlemar stöder ett nazi-inspirerat parti, tänker jag på grabbarna från armaturfabriken.

Nu har regeringen blivit alldeles vilse i skolpolitiken. Det senaste förslaget om att betygsätta tioåringar är ett kraftfullt slag i luften, syftande till ingenting. Det finns dessbättre redan nu flera prov och även rapporter till föräldrar. Men skolministern försöker väl framstå som handlingskraftig intill den gräns när lärare och alla andra tröttnar på honom. Rimligen är han inte längre skolminister eller ens folkpartiledare efter valet i höst. — Borgerliga politiker och konservativa läroverkslärare förr i världen gillade att betygsätta småungar. Det gynnade ju borgerliga familjer med studietraditioner och missgynnade arbetarfamiljer. Nog minns jag hur konservativa läroverkskollegier kunde vara stödjepunkter för högern och därmed en politisk maktfaktor. Och då bekämpade liberala skolpolitiker högerns klasspolitik. — Björklund anmodar professor Martin Ingvar att leverera en vetenskaplig rapport och det är ju på modet att hänvisa till ”forskning”. Ingvar är säkerligen en briljant forskare med, efter vad jag förstår, utomordentliga insikter i kognitionsforskning och hur hjärnan fungerar. Men inte är väl skolans problem en fråga om hjärnkirurgi för tioåringar. — Jag minns också, om jag får vara nostalgisk, hurusom jag vid mitten av 70-talet, i ett tidigare århundrade, skrev en kolumn i Aftonbladet med rubriken Jag är för pluggskolan. Det var inge tänkt som särskilt märkvärdigt, bara sunt förnuft.

Semesterorten vid Svarta Havet, Tjeckovs stad, där Damen med hunden promenerade, har kommit i blickpunkten. En historisk konferens från krigsslutet 1945 beskrivs återigen som så ofta i västvärlden som ett ”svek”. Det var då USA, Storbritannien och Sovjetunionen gjorde upp om vad som skulle bli Europas delning, järnridån, kalla kriget, osv. — Men svek-teorin har sina brister, inte minst enligt senare västerländska historiker. Ryssarna hade burit den tyngsta bördan när tyskarna besegrade, mellan 20 och 25 miljoner dödade, mångdubbelt fler än någon västmakt. Stalin hade. kan man säga, ett makabert underlag inför förhandlingarna i Jalta. Visserligen skryter än i dag politiker i väst om hur västmakterna besegrade nazismen och amerikanska presidenter reser regelbundet till Normandie för att hålla tal om detta. Men vid landstigningen där den 6 juni 1944 var tyskarna redan besegrade på östfronten och röda armén stod vid Warszawa. Stalin hade i själva verket länge krävt vad han kallade ”en andra front” men västmakterna dröjde medan röda armén gjorde det hårda jobbet. Västsidan var dessutom oeniga eftersom Churchill ville landstiga i söder, via Italien, därför att Churchill prioriterade den brittiska intresset av sitt imperium och därmed ”vägen till Indien”. —  Resultatet blev att ryssarna erövrade Berlin och kom ända till Stettin och Oder-Neisse-linjen. Polen flyttades genom ett absurt schackdrag 30 mil västerut och förlorade stora områden traditionell polsk jord till Ryssland och Ukraina. Jag kan förstå polackers inställning  och har genom åren också talat med polska vänner om denna historia. Polackerna blev, som så ofta sedan 1700-talet, offer för tyskars och ryssars våld. — Dock kvarstår frågan: var det fråga om västsidans svek den gången i Jalta? Vad kunde de båda västledarna säga när Stalin utan tvivel påminde om vilka det var som bar den största bördan när Tyskland, nazismen och Hitler besegrades? — Den enligt min mening bäste historikern på detta forskningsfält år Norman Davies, professor i Oxford och London.

Folkomröstningen i morgon på Krim är olaglig. Hur man än vrider och vänder på historiska och aktuella fakta och fiktioner så är detta likväl sant. Ukraina tillhör Rysslands heliga historiska arv. Det påstås att Chrusjtjov överlämnade Krim till Ukraina 1954 när han var på fyllan.  Och det finns en rysk majoritet på Krim. Ändå kvarstår faktum: nu är Ukraina med Krim en självständig stat, medlem av FN. — ”Vi” bör protestera mot rysk aggression men vilka är ”vi”, du och jag hemma i soffan, Sverige, EU, hela västvärlden? President Obama har läxat upp ryssarna, eller i varje fall Rysslands regering, och hänvisat till internationell lag. Jag tänker tillbaka på den tid då jag försökt hänga med. USA bröt mot internationell lag när de tog över ett förlorat franskt kolonialkrig, installerade och finansierade en militärjunta i Sydvietnam, påstod att den ingick i ”den fria världen” och bedrev ett för alla parter förödande krig i mer än tio år. USA stödde brutala militärjuntor i Latinamerika, stödde sina företagares exploatering, gick in med marinsoldater och annan militär och benämnde fattiga invånare som protesterade ”kommunister”. I åratal har USA och Israel i strid mot internationell lag ockuperat palestinsk mark och västvärlden har i praktiken accepterat Israels apartheid-politik. — Hur kan USA med så hiskligt hyckleri nu kritisera Ryssland med hänvisning till internationell rätt? Mitt svar är enkelt: maktens arrogans, så gör stormakter. MEN: vad man än tycker om USA:s politik så kränker Putin lik förbannat internationell rätt och det bör demokrater protestera mot. — Jag hoppas trots allt att vi EU-länder  kan åstadkomma något vettigt i de här frågorna och jag håller på fru Merkel. Tyskarna har betydande intressen av goda relationer till Ryssland och allt snack om krig mellan Tyskland och Ryssland eller deras ombud är science fiction. — Jag vet inte vad som kommer att hända när ryssarna i morgon ”vinner” folkomröstningen, utom att tysk långsiktig pragmatism förefaller framsynt. Balterna bör behandla sina ryska medborgare anständigt, Sverige och Finland bör inte dra in NATO med dess absurda kärnvapendoktrin i Östersjön med ökad otrygghet som följd. På Gotland kan man sova lugnt.