Under hundra år pågick en kontrovers mellan Västeuropa och s k slavofiler, främst ryssar, ungefär från slutet av Napoleon-krigen till ryska revolutionen. Nog kan man se dagens dragkamp mellan Ryssland och EU om Ukraina i det perspektivet. I västvärlden växte idéer om demokrati och liberalism under 1800-talet samtidigt som bittra och även blodiga strider pågick i Ryssland mellan de som förordade västerländska idéer och sk slavofiler, som slog vakt om ryska religiösa och konservativa traditioner. —Dostojevskij, som i sin ungdom deltagit i konspirationer mot tsarens diktatur, blev efter åren i Sibirien reaktionär. Han hatade västerländsk liberalism och upplysningsfilosofi, förordade gammal ortodox mystik och avskydde judar. Den västerländskt inriktade litteraturkritikern Belinsky skrev att Dostojevski var ”en desperat religiös nevrotiker med förföljelsemani”. (Men ändå en makalös romanförfattare). — Det kan inte hjälpas: både kommunisternas partidiktatur och Putins tsarvälde påminner mig om de gamla striderna. Skillnaderna ju är stora men också likheterna. Den liberale författaren Alexander Herzen, i landsflykt i London efter några år i ryskt fängelse, skrev i sina klassiska memoarer, att ryska regeringar avskyr allt som görs frivilligt. Faktiskt studeras rysk ortodox anti-rationalism även i dag av teologer i Sverige, gärna för mig, ämnet har intresse. — Det finns avarter i den debatt som uppkommit i Sverige. t ex idéer om att ryssarna kan tänka sig att erövra Gotland. Ryssarna slår i traditionell rysk anda vakt om ryssar, t ex de som bor på Krim. Jag tror inte det finns särskilt många ryssar på Gotland. Häpnadsväckande nog har till och med kärnvapen omnämnts i sammanhanget. Kärnvapen är strängt taget inga vapen, eftersom de inte kan användas till något annat än att hastigt döda någon miljon människor. Jag tror inte att någon politiker är tillräckligt dåraktig för en sådan insats. — För övrigt är balternas bästa metod för lugn och ro att deras ryska minoriteter behandlas anständigt. Jag instämmer med historikern Kristian Gerners idé att Ukrainas folk förhoppningsvis kan lära sig leva med Ryssland på liknande sätt som de kloka finländarna gjort, en högst positiv fast ofta förtalad s k ”finlandisering”. — Många borde lugna ner sig. Det fanns inga avsiktliga kränkningar inom svenskt territorialvatten av ryska ubåtar, trots 20 års svenskt hysteri och modernaste teknik för att jaga ubåtar. Vi slapp toll och med ”rysskyla” den här vintern, trots häftiga rubriker och försök att skapa rysskräck även på det området. Men det blir kanske i stället en helvetisk ryssvärme i sommar.

Vi har alla sett att utbildningsminister Björklund tillsatt en utredning om ordning och reda i skolan. Han säger att han är emot stök i klassrummet. Jag är också anhängare av ordning och reda och ogillar stök. Finns det någon som har en annan uppfattning? Kan det tänkas att denna ”utredning” kommer till slutsatsen att det är bra med ”stök”? Vad som bör göras är väl självklart och det vet alla: hålla käft och inte babbla okontrollerat i klassrummet, inga mobiltelefoner och liknande apparater att ständigt fingra på, inte spring ut och in, osv. — Jag skulle kunna skriva ihop en sådan utredning på tio minuter, gratis, utan experter. — Det är något som är fundamentalt fel när det gäller inställningen till studier i vårt samhälle. Det verkar som om många tror att det ska gå enkelt och elegant att studera och så är det inte alls. Det krävs tid, ofta ensamhet, tystnad och glad kamp när man möter motstånd. Men jag har kanske ingen talan eftersom jag var en plugghäst och det är jag fortfarande. —  Det är något fascinerande med att sätta igång med något svårt studium. Att lära sig ett språk går t ex går inte ut på att sitta på en uteservering vid en sandstrand och tillsammans med andra vackra människor beställa mat och dryck med några ord från en turistbroschyr. Studier betyder långa perioder av plugg, repetitioner, uppslag till mer läsning, nya oförutsedda problem. — Jag kommer inte från ett akademikerhem. Men mina föräldrar hade båda yrkesutbildning och respekt och intresse för studier. Och så skulle man göra sitt bästa. Jag räknar inte med att ha någon gravsten men om jag skulle ha någon kan jag tänka mig texten ”Han gjorde så gott han kunde.”

Dramaten i Stockholm ska ge Shakespeare´s drama Richard III. Detta skådespel författades tidigt, på 1590-talet, före de stora tragedierna. Gräsliga händelser utspelas under Rosornas krig mellan två adelssläkter på 1400-talet. — Men jag tänker dessutom på de stora stormar som härjat Englands västkust under gångna veckor. 1588 seglade en spansk armada norrut för att besegra den kommande stormakten på världshaven. De mötte vad som ser ut att ha varit en liknande västlig eller sydvästlig storm som den nu aktuella. Den spanska armadan tvingades österut i Engelska kanalen, seglade längs Englands ostkust och försökte ta sig västvart hem igen, norr om Scotland. Där uppe, i en ännu rasande storm slogs armadan sönder och samman, till sjöss eller mot klipporna vid Hebriderna och andra öar, bara ett fåtal fartyg tog sig tillbaka till Spanien. Nu var Storbritannien störst och mäktigast. —  Snart var också Shakespeare den störste dramatikern. Richard III är en skurk och det var många härskare i den tidens Europa. Under hårda maktspel ägnade de sig med lugn självklarhet åt mord och dråp, tortyr och dödsstraff, tidsödande inspärrningar även av kvinnor och barn, i fängelsehålor. Drottning var Elizabeth I som efterträtt ”blodiga Maria” och dömt sin släkting Maria Stuart, ”Scotlands drottning”, misstänkt för katolicism, till döden. Hon karakteriseras i en av mina samtida källor som ”en hora som hyrt mördare för att döda sin man”. —  Jag såg en version av Richard III för några år sedan på en liten teater i Stockholm. Femte och sista akten återger ett fältslag, det var våldsamt fäktande med svärd, stridsropen skallade, ett sjuhelvetes liv, men det gick bra. — Kanske gillar jag mer en senare pjäs, Richard II. Det är där som kungen efter landsflykt återkommer till England och inser att allt är förlorat. Han sätter sig på stranden. ”Lått oss sitta ner på Englands jord/ och berätta sorgliga historier om konungars död.” — Jag var med en lastångare för många år sedan, vi rundade Land´s End, Cornwall´s sydostliga udde, där det nu blåst som mest. Men det var vackert väder, fast hög sjö rullade in från Atlanten, medvind och sol längs Englands vackra sydkust, tills vi siktade de vita kritklipporna ovanför Dover. Det var där uppe som King Lear i ett annat drama av Shakespeare slutligen bröt samman. — Inte mindre minns jag en semestermånad på en av Scilly-öarna längre ut i Atlanten, i den ljumma golfströmmen. Där levde folket sedan gammalt på att tidigt exportera vårblommor, påskliljor och pingstliljor, till fastlandet. Tidigare levde de också då och då på vrakplundring och det fanns gott om skickliga smugglare. —   Nu avvaktar jag Richard III på Dramaten.

När regeringen, dvs moderaterna, annonserar att de vill höja skatter på sprit och tobak, funderar jag på hur detta slår. De säger att de ska använda dessa pengar till skolan, en besynnerlig s k specialdestination. För de välbeställda spelar några kronor mer ingen roll, de kommer inte att märka något. För de sämst ställda däremot kan det bli en märkbart höjd kostnad. Skatten på tobak slår på liknande sätt: De som numera röker mest är lågavlönade yngre kvinnor (varför? kan jag undra) och invandrare. — En klassanalys av dessa skenbart ganska små frågor är enkel: det är dessa underlägsna grupper som ska betala, relativt sett, mest. Mina reflektioner bekräftar en allmängiltig klassanalys: detta är i enlighet med högerns gener, eller vad det ska kallas numera. Så har det alltid varit i högerkretsar, de tänker inte ens på saken, det bara blir så, ideligen, när de handlar politiskt, än mer när de bara är tanklösa, i små som i stora frågor. Jag har upplevt det sedan jag läste Skånes högertidning i min barndom och undrade över detta fenomen. Den tidningen var till exempel emot barnbidrag med argumentet att det skulle männen, ansvarslösa arbetare, i alla fall bara supa upp. Högerns folk behövde inga barnbidrag, däremot krävde de lägre skatter. — När jag studerade den politiska historien (som moderaterna försöker förfalska) och hur man resonerade för sådär hundra år sedan begrep jag vad som länge var borgerlighetens politiska grundproblem: Vad är det minimum som vi måste avstå till underklassen för att undvika revolution? Frågorna är annorlunda, stora och små, men på något sätt går ett högerspöke ständigt omkring.

I dessa tider då insändarspalterna här i Stockholm vanligen handlar om Slussen, överraskades jag av ett inlägg om religiöst hat. En klok skribent som sett en fasansfull TV-bild på en grymt lemlästad man i Syrien uppmärksammade hans kommentar ”Gud ville det”. Irrationellt religiöst tänkande, fortsatte han, har lett till att mänsklig ondska försvaras med hänvisning till Guds vilja. — Det är lätt att hålla med när några exempel i mängden av likartade händelser och retorik räknas upp: våld i Iran med stöd av prästerskapet, det muslimska brödraskapet i Egypten och Tunisien, President Bush när han påstod att Gud stod på hans sida under kriget i Irak och fick stöd av labour-ledaren Blair, fanatiker i Pakistan, osv. — Det har varit på liknande sätt under kristenhetens när avvikande torterades, brändes på bål, och ohyggliga grymheter under korstågen, de grymma 1600-talets religionskrig och rättsövergrepp under senare århundraden. Läs t ex boken ”Jerusalem” av Montefiore, finns på svenska, om oändliga religiösa grymheter. — Hat och krig har förvisso av många olika orsaker men de blir ännu bittrare när religiösa föreställningar bidrar. Det går ju inte att kompromissa, förhandla eller ens kohandla när parterna anser sig ha Gud på sin sida och slåss fanatiskt för heliga skrifter och helig jord och uråldriga, irrationella absurda idéer som är vandringshistorier från öknen berättade av analfabeter för tusentals år sedan. Jag håller med min kloke insändarskribent som efterlyste en ny upplysningstid. —  Åtskilliga arabiska lärde var på sin tid upplysta humanister. När kristna makthavare fördömde det klassiska Greklands filosofer och dramatiker och kallade dem hedningar räddades denna oändligt värdefulla litteratur av araber och togs till vara av humanister som fördömdes av teologerna. —  Alla upplysningsfilosofer som jag studerat, Spinoza, Hume, Kant, Voltaire, Russell, osv, har förföljts av teologer, århundrade efter århundrade. — Men olika slags religiösa predikningar, svammel och gräsligt hat kommer förstås att fortsätta, i varje fall så länge jag lever.

Snart kommer jag att gå till Stadsteatern här Stockholm för att se Bernhard Shaw´s pjäs ”Candida”, regi av Thommy Berggren. Författaren (1856-1950) var berömd för att han var en rolig socialdemokrat. — Shaw hörde till en grupp intellektuella, demokratiska socialister som kallades ”Fabian Society” och som spelade en viktig roll i den politiska debatten i Storbritannien under slutet av 1800-talet. De var demokrater i ett virrvarr av högerfolk, kommunister, anarkister och utopister. — Shaw var en skämtare och citerades ofta, även av motståndare, men det gick inte alltid så bra. Joseph Conrad, som bodde på landet söder, träffade en gång i London bl a Bernhard Shaw, som sa på skämt: ”Du förstår, min käre vän, dina böcker duger inte.” Conrad lämnade rummet och sa ilsket och röd i ansiktet till en annan av författarna, H.G.Wells: ”Vill den där mannen förolämpa mig?” — Man kunde alltid göra Conrad förbryllad genom att säga ”humor”, skriver Wells, ”Det var ett av dessa fördömda engelska tricks som han aldrig lärde sig att tackla.” — Nu kan vi försöka tackla Berhard Shaw`s humor här i Stockholm.

Idag, den 2 januari, lyder rubriken på Dagens Nyheters ledare ”Kriget som gav demokrati”. Poängen är att efter detta krig, ”första världskriget”, skapades demokratiska stater i flera länder i norra Europa. Det är ju riktigt, även om orsakssambandet är en aning mystiskt. — Jag tror att jag skulle kunna skriva en artikel med rubriken ”Kriget som ledde till nazismen”. Fredsuppgörelsen i Versailles 1919 gick ut på att Tyskland gjorde betydande landavträdelser, överlämnade sina kolonier och dömdes att betala ett stort skadestånd. Den moraliska retoriken från västmakterna gick ut på att tyskarna skulle straffas, och hårdast var den franske konseljpresidenten Clemenceau. — Den engelske ekonomen Keynes insåg att denna straffdom skulle leda till ett omfattande revanschbegär i Tyskland och skrev en med rätta berömd skrift om ”de politiska konsekvenserna” av Versailles-freden. Keynes fick rätt helt enkelt därför att han var mer intelligent än alla de som ville straffa tyska folket. Numera anser nog flertalet historiker att de två krigen hänger ihop, som om det var ett krig i två akter. — Framför allt             utbredde sig i Tyskland ett starkt och omfattande krav på revansch och detta blev en formidabel stimulans för nazismen, när den växte sig stark, tills Hitler vann valet 1931 och tog makten 1933. — Historiska orsakssamband är ett svårt ämne och tolkningarna kan vara många och olika. Det är ju därför det är väsentligt att studera historia.

Nyåret påminner mig om att det ska heta ”tjugohundrafjorton” och inte ”tvåtusenfjorton”, även om språkvårdare tillåter båda varianterna. Vi säger ju ”1800-talet” och ”1900-talet” och då ska vi ju också säga ”tjugohundratalet”. Vi räknar alltså hundratals år, sekler, och inte 1000- årsperioder. Om vi säger ”tvåtusentalet” betyder det en period från år 2000 till år 3000. Vi brukar alltså mena perioder på hundra och inte tusen år så varför inte säga och skiva detta, eftersom det är logiskt? Jag gillar logik. — När jag bläddrar i nu så aktuella reseannonser och mediterar jag över hur vackra och lyckliga svenskarna är, med glada barn i paradis på varma sandstränder och soliga restauranger. Här illustreras den perfekta lyckan, sagornas Arkadien, Edens lustgård, gudomligt. — För dem som har råd. — I mitt Stockholm ser jag andra bilder, tiggande romer, enligt uppgift från Rumänien, också ett soligt land. — Hans majestät Konungen har talat men den här gången tycks få bry sig om honom. Ett katastrofalt förslag är att kronprinsessan skulle ta över, ett knep av monarkister som vill permanenta monarkin. Opinionen mot monarkin ökar långsamt men ännu anser en majoritet att vi ska ha demokrati på alla områden i det offentliga livet utom när det gäller  statschefen. — Den politiska debatten handlar om att de rika vill ha lägre skatter. Det är, så länge jag kan minnas, den välbeställda borgerlighetens politiska grunduppfattning. Om fattiga människor får mer resurser kommer de att köpa nödvändiga varor medan de rika placerar pengarna i fonder och aktier. Och vi har ju en högerregering. — Vissa populära frågor i medierna kommer nog inte att väcka mitt intresse nästa år heller, t ex vargar, pridefestivaler och skvaller om TV-kändisar. Men jag anser fortfarande att Zlatan är Sverige främste nu levande konstnär.