Såvitt jag kan erinra mig deltog högern praktiskt talet aldrig i manifestationer och debattinlägg mot rasregimen i Sydafrika. Det gjorde svenska folkrörelser, vissa framstående liberaler, t ex Herbert Tingsten och Per Wästberg, socialdemokrater landet runt, kyrkor och studenter. Jag har talat med vänner från gångna år: nej, det förekom inte såvitt de kan minnas högerpersoner i sådana aktiviteter. — Det är inte så konstigt. Högerns ledstjärna under alla dessa år var business-intressena i USA. Det var där de hade sina ideal. Till detta kom USA:s anti-kommunism under det kalla krigets tid då apartheid-regimen i Sydafrika beskrevs som ett bålverk mot kommunismen. Så höll de på tills kommunismen föll och de amerikanska affärsintressena hade intresse av ekonomiska relationer med det nya Sydafrika. — Vi såg samma schema under Vietnam-kriget. USA tog över det ruttna kolonialkrig som fransmännen förlorade och amerikanerna beskrev militärjuntan i Saigon som ytterligare ett bålverk mot kommunismen. Den svenska högern följde dem tills den retoriken blev alltmer absurd. — Den som tydligast bland ledande svensk politiker hade dessa samband klart för sig var  Olof Palme. Mycket riktigt drabbades han under dessa år av högerns Palme-hat, en en av de värsta personkampanjerna i modern svensk historia, nu väl dokumenterad i Palme-biografier.  — När jag var ordförande i Lunds studentkår 1958 inbjöd jag till studentafton kyrkoherde Helander, som arbetat flera år i Sydafrika och gjorde sig känd och uppskattad som kritiker av rasregimen. Denna regim var djupt religiös med traditioner från den reformerta kyrkan i Holland, så Helanders insats var inopportun men moraliskt genomtänkt. Jag tror inte att de många högerstudenterna i Lund var särskilt intresserade. — Högern talade gärna som en f d partiledare nedsättande om ”negrerna” och jag minns usla skämt om ”hottentotterna”. — Vad som nu bedrivs med vissa besvär inom den svenska högern är inte oväntat historieförfalskning, dvs lögner,  när det gäller det egna partiets historia. Men det är, som vi sett, många som har goda kunskaper i ämnet och det har ju rent av blivit underhållande.

När tyskarna sommaren 1941 angrep Sovjetunionen isolerades Leningrad (nuvarande S:t Petersburg). Staden belägrades och mer än 3 miljoner invånare bombades, besköts med artilleri, hungrade och frös under tre hårda krigsvintrar. I januari 1944, efter tyskarnas nederlag vid Stalingrad i slutet av januari 1943, öppnades kommunikationer till övriga Sovjetunionen. ”De 900 dagarna” har blivit beteckningen i Ryssland på denna ohyggliga belägring. — Så nära Sverige. Och den är nästan okänd i västvärlden. — Under vissa månader, särskilt vid 30 graders kyla och värre, dog mer än 20.000 människor i månaden av hunger, köld och sjukdomar. När det var som värst åt man inte bara utmärglade och stupade hästar utan också hundar och kattor. Tapeter revs ner för att klistret skulle användas som matfett. Möbler styckades och blev bränsle. Lik som inte kunde begravas i den frusna jorden staplades på trottoarer som timmerbråtar. Uthungrade människor skar av kött: kannibalism. — Transporter organiserades över Ladogas is men ofta gick fordonen genom isen och försvann i djupet. — Kulturarbetare och barn kunde ibland få chansen att med flygplan komma över de tyska linjerna och räddas till östra Sovjetunionen. — Så räddades kompositören Sjostakovitj som långt borta i öster skrev sin berömda sjunde symfoni, ”Leningradsymfonin”, som en hyllning till Leningrads invånare. Noterna sändes med militärflyg till hans hemstad, där en orkester, svårt reducerad, började repetera, ofta i utkylda lokaler. — Det krävs punktlighet i en stor orkester. När en medlem en morgon kom för sent undrade en barsk orkesterledare varför. ”Jag skulle begrava min fru”, svarade musikern. ”Det får gå för den här gången men inte i fortsättningen”, sa dirigenten. — Nyligen publicerades en bok om ”Leningrad – belägring och symfoni” av den engelske historikern Brian Moynahan.

I en intervju med sig själv häromdagen i Aftonbladet omnämner kulturchefen Åsa Lindeborg en fråga hon brukar få: ”Är du kommunist?”.  Hon svarar bl a: ”Men det har begåtts fruktansvärda brott i antikommunismens namn också”. Det är sant och det har jag varit med om. — När jag i min ungdom lärde mig något om politik härjade den fanatiske antikommunisten McCarthy i USA så att det väckte genljud i hela världen. Fullkomligt demokratiska människor som han ville åt stämplades som ”kommunister”. Under Vietnamkriget trodde de flesta amerikaner och deras vänner i Europa, även i Sverige, att det var ett krig mot ”kommunismen”, fast USA i själva verket hade övertagit ett ruttet franskt kolonialkrig. I USA kunde de inte analysera något krig som inte gick ut på att USA kämpade mot ondskan, alltså ”kommunismen”. Denna ytliga världsbild ledde till att de stödde den sydafrikanska rasistregimen och betecknade den som ett ”bålverk mot kommunismen”, tills Sovjetunionen bröt samman och den analysen inte längre intresserade bussiness-intressena. När fattiga lantarbetare och gruvarbetare med familjer i Latinamerika protesterade mot USA-ägda företag stämplades de som ”kommunister” och slogs ner av militären. — Gamla nazister i Tyskland fick obehagliga frågor efter kriget och brukade svara att Hitler hade bekämpat ”bolsjevismen”. Nu finns reaktionära, även antisemitiska rörelser i t ex i Baltikum, Polen och Ungern. Det är begripligt att sådant händer efter år av sovjetiskt förtryck, men det är likafullt avarter av anti-kommunism. — I stora delar av västvärlden frodas numera i gammal stil ett förödande förakt, eller hat, mot ”vänsterintellektuella”, med allt vad det för med sig i form av hot mot yttrandefriheten. — Högern har aldrig, trots alla åthävor, varit någon effektiv motvikt mot kommunismen, inte heller i Sverige. Det har däremot socialdemokraterna varit, under hårda strider inom arbetarrörelsen alltsedan ”bolsjevikstriden” efter ryska revolutionen 1917. Den jakten på ”kommunister”, t ex inom fackföreningsrörelsen, var ofta primitiv och kunde gå snett ibland, t ex i samband med IB-affären. Men högerns anti-kommnism har alltid varit verkninglös och ett spel för deras gallerier. — Det är ju inget fel att kritisera kommunism sim totalitärt system. Men man behöver inte för den skull avstå från att använda sitt förnuft.

I dessa tider, då slug partitaktik och obegriplig statistik dominerar den politiska debatten, försöker jag genomtränga dubbeltänkandet. Nog finns det två olika ideologier. — Vi har den nordiska samhällsmodellen, med en långsamt utvecklad välfärd, solidariskt finansierad genom demokratiskt beslutade skatter och avgifter. Och vi har affärsmodellen, säljare och kunder, vinstmotivet, marknadstänkandet, den s k riskkapitalismen, alltid krav på sänkta skatter, tillämpad på alltfler områden. Skillnaden är inte skarp, oreda och förvirring råder ofta på båda hållen. Men det är två olika samhälls- och människouppfattningar. — Moderater har med viss framgång försökt öka oredan genom a) historieförfalskning och b) dribblande med det politiska språkets term ”arbetarparti”. Kanske har de genomskådats nu av den allmänna opinionen, ofta en klok opinion. Socialdemokraterna har inte varit särskilt effektiva i någon sådan avslöjande debatt, vilket lett till vimsigt dubbeltänkande. Men detta är två olika ideologier. — Det fanns en tid då borgerligheten talade om ”nersippringsteorin”: om de välbeställda får mer pengar så kommer en hel del att sippra ner till de sämst ställda. Den amerikanske ekonomen Galbraith, populär i min ungdom även i Sverige, döpte denna teori till ”hästskitteoremet”: om hästen får ordentligt med mat kan sparvarna plocka i skiten. — De sociala och ekonomiska klyftorna ökar i hela västvärden, även i Sverige. Det pågår ett dubbelspel och dubbeltänkande i vår sköna nya värld.

Antingen bluffar högerledaren Reinfeldt eller också är han och hans partiledning okunniga om Sveriges moderna historia. Detta är väl nu allmänt känt. Utbildningsministern, som brukar tala om flumskolan, borde ta itu med högern. — Det började ju med att en av partiets PR-experter påstod att högern genomdrev den allmänna rösträtten och motarbetade apartheid. Folk med kunskaper kunde genast påpeka att högerpartiet bildades för att motarbeta allmän och lika rösträtt, och partiet kämpade så länge de kunde mot rösträtt för kvinnor. Högerns idé var att rösträtten till kommunalval, och därmed indirekt till riksdagens viktiga första kammare, skulle graderas så att förmögna fick överlägset mest inflytande och fattiga noll. Högern var i åratal emot krav på att apartheid, rasismen, i Sydafrika skulle upphöra. Kjell Östberg, professor i moden historia, räknade i en artikel i Aftonbladet nyligen upp den ena välfärdsreformen efter den andra som högern motarbetade under decennierna efter kriget. Det kan jag intyga: de var hängivna motståndare till alla idéer om en politik för minskade sociala och ekonomiska klyftor. Striden stod under alla dessa år ”mot de krafter som i dag är Nya Moderaterna”.— Systematisk historieförfalskning alltså, dvs lögner, ingår tydligen i partiets strategi. Jag tog upp striden mot högern om den allmänna och lika rösträtten i en pamflett redan 1981 och en bok 1986, varvid högerledaren Gösta Bohman blev förbannad. Men det var ju helt i sin ordning. — Vi har här ett allmänt problem som kan gälla alla de politiska partierna. De anlitar mer och mer reklamfolk och besynnerliga s k experter på retorik. Deras kvalifikationer är inte sanningen utan PR. Jag läste nyligen en kommentar av en person som påstods vara expert på ”retorik”. På frågan om centerpartiet kan komma över 4-procentspärren och bli kvar i riksdagen svarade han att då måste partiledaren han en annan klänning på sig vid nästa framträdande i TV. — Tror de att vi är idioter?

I en spansk bok av Antonio Munoz Molina finner jag följande högst realistiska bild, som jag tolkar symboliskt: Ett stort attraktivt landområde där det tidigare fanns småindustri och småbönder har röjts upp och aktiviteterna har upphört att existera. Där finns i stället jättestora golfbanor, moderna hotell med restauranger och nattklubbar, köpcentra och parkeringsplatser. Människorna i landskapet är nu mest rika utlänningar. Vinster försvinner utomlands till nya ägare eller överförs av spanska bolag till skatteparadis i den kapitalistiska världen. — Så tänkte inte författaren till den här boken, när han och hans kamrater var unga vänsterinriktade studenter och Franco-diktaturen störtades. — Det har väl inte gått lika långt i Sverige. Men tendensen finns även här, stödd av högerregeringen med argument om individens frihet. — Det finns de som menar att de båda blocken i svensk politik borde närma sig varandra, kanske till och med samverka över blockgränserna. Det finns också de som anser att alternativen bör bli tydligare. Jag förordar den senare idén eftersom den förefaller mig mer rationell.

Det finns ingen folkgrupp av betydelse som kunde tänkas stödja USA i Syrien. I arabvärlden är det självklart att USA:s och Israels internationella politik är densamma. Där stöds USA i praktiken enbart av länder som har affärsmässiga skäl att göra detta, främst medeltida feodala regimer med olja, t ex Saudiaraben. — Resultatet är redan ockupation, apartheid-politik mot palestinier och på senare tid drönare, som inte ska riskera att någon amerikan förolyckas utan bara att araber dödas. Samtidigt håller USA:s president enorma tal om frihet, demokrati och moralisk trovärdighet. — Det finns en sådan tradition i USA trots att USA skapades genom krig mot brittisk imperialism. Det har blivit annorlunda. USA tog över ett franskt kolonialkrig i Vietnam under stora moraliska åthävor och, givetvis, retorik om frihet, demokrati och till och med jämlikhet, samtidigt som USA stödde en militärdiktatur i Saigon. De ingrep i Irak med samma slags retorik. Detta är den amerikanska (dvs i praktiken bara USA:s) historiska världsbild, ”the American creed. USA gör sedan dess skapelse anspråk på att vara världens ledande moraliska stormakt. — Alla kolonialmakter har agerat efter samma mönster, ”civilisatorisk misssion” var fransmännens retoriska term, i praktiken affärer, exploatering, uppror av ”rebeller”. Vi lärde det av spanjorerna i Latinamerika, som exploaterade guld- och silver och hade missionärer som omvände ”själar” till katolicismen. Nu undervisar oss Förenta Staterna i moral, samtidigt som de kränker fundamentala moraliskt-rättsliga principer. Ställer inte FN upp handlar de själva, som sheriffen i Vilda Västern. — Det ät klart att Ryssland kör sin maktpolitik, dock, efter vad man kan förstå, utan moralpredikningar. De menar i vanlig ordning att USA redan har för mycket inflytande i regionen: Israel är en amerikansk fästning och Turkiet är med i NATO. — Vi ser mönstret för realpolitikens teori: hårda ekonomiska och strategiska intressen, historieförfalskning, moraliskt skryt och naturligtvis gripande retorik om frihet, demokrati och rent av uppdrag från Gud. — Nåja: det kan också förekomma hyckleri i svensk realpolitik.

I går kväll lyssnade jag på en hel visst betydande auktoritet från Utrikespolitiska institutet som på ABF föreläste om det demokratiska Israel. Det finns flera politiska partier, offentlig debatt med fria tidningar, livaktiga företag och fungerande rättsväsende. MEN, tänker jag: Israel är en ockupationsmakt, som bedriver apartheid-politik gentemot den palestinska befolkningen, med förtryck, trakasserier och militärt övervåld och en flera hundra mil lång mur. — Israel bygger nu 3.100 nya bosättningar på ockuperat område, i strid mot internationell rätt och flera FN-beslut,tydligen  för att torpedera alla fredsansträngningar. Israelerna stöder sin ockupation på gamla testamentets gud och profeter och är därmed vad som kallas en teokrati,dvs staten åberopar en speciell gud, vilket alla andra, t ex palestinierna, enligt en sådan teori bör rätta sig efter. Det finns också andra teokratier, t ex Pakistan. —  Demokrati i vår mening uppstod från och med upplysningsidéerna, vilket betydde kamp mot den religiösa makten inom politiken. — En åhörare tog upp ett fall då bosättare brände ner en palestinsk by och vår föreläsare sa att det bara ar en enstaka kriminell handling. Men hela ockupationen är ju olaglig, kriminell. — Vi fick lära oss att de fyra maktblock nu och i framtiden dominerar i Israel: 1) de ultra-ortodoxa judarna, 2) militären som har ett överväldigande inflytande i det israeliska samhället, 3) ryska immigranter, kanske en miljon, som hatar araber, och 4) bosättarrörelsen. Ingen av dessa maktblock är demokratiska, ofta tvärtom anti-demokrater. — Så fick vi av en expert veta att Israel är en demokrati. Inget annat land i världen skulle under liknande omständigheter kallas ”demokrati”.

I debatter om skolan används nu välkänd amerikansk-påverkat ekonomiskt språk. Det handlar om att köpa och sälja, lönsamhet, konkurs, riskkapital, entreprenörer, kunder, vinstmaximering, knep för att komma undan skatt, ”vinstdrivna aktiebolagsskolor”, vilket betyder ”friskolor”, alltså som vanligt i det kapitalistiska språket honnörsordet ”frihet”. Skolor ses som vilka fabriker som helst. — Ibland verkar det som om det enda den genuina borgerligheten förstår av politik är skattesänkningar. De delas ut eller utlovas till grupper som är intressanta inför val o dyl. — Denna retorik dryper av statistik, siffror och återigen siffror som politikerna ständigt är oeniga om, med citat från allehanda s k tankesmedjor. Jag ser framför mig en svåruthärdlig valrörelse som handlar om statistik. — Detta kallas nu på typisk amerikansk engelska ”New Public Management”. Jag föreslår som beteckning på detta politiska språk ”handelshögskolejargong”. — Med termen ”näringsslivet” avses bara direktörer, som företräds av organisationen ”Svenskt näringsliv”. En direkör som heter Wallenberg säger att ”näringslivet” borde förekomma flitigare i den politiska debatten. Profitmotivet kallas ”incitamentstruktur”, lägg märke till det om det dyker upp i högerns valstugor. Det heter så vackert ”arbetsgivare” och försöket för länge sedan att i stället tala om ”arbetsköpare” har totalt misslyckats. — Så ökar som en naturlig följd segregation, sociala och ekonomiska klyftor, förakt för ”lågproduktiva”, ”bidragsberoende”, och inte sällan därmed också främlingsfientlighet.

Sommarens nyheter ska vi som alltid bedöma med tanke på alla unga vikarier som medverkar. Jag tror att de har gjort ett bra jobb. — Därvid tänker jag på frågor som kanske har fått ökat utrymme. Dit hör tydligen allehanda för mig bisarra sexuella ämnen. Men jag tillhör en generation som inte bytte sex. — Vi har också fått sedvanliga larmrapporter av typen gröt ökar cancerrisken. jag vet ju hur populära sådana nyheter är, även när få tror på dem. Medicinska nyheter verkar ibland vara utfyllnad. Nyligen, just när jag skulle äta lunch, kom ett inslag om ”tjocktarmtransplantation”, men jag kunde ju gå över till musikradion. — Damfotbollen blev en fantastisk mediaframgång, det är bara att gratulera. Kanske tycker jag, en aning cyniskt, att det var bra att slippa sportjournalisternas SVERIGE, GuLD, HJÄLTAR, ni vet. I Almedalen, svensk politiks Kiviks marknad, lyckades dock inga politiker, såvitt jag förstod, förklara varför ryssarna, som har bekymmer nog, skulle vilja erövra Gotland. Tyskarna talar om USA:s ”avlyssningsmani” men jag får inte veta vad de lyssnar på i Sverige. — Kolumner i mina dagstidningar domineras av unga kvinnor som skriver om sig själva. Det är kanske den nya, alltmer dominerande tyckartrenden idag i svenska massmedier. Det gäller att försöka hänga med.