Schlagerfestivalens värde för mig är att jag slipper se den eller ens läsa om den. Det är så mycket i våra medier som jag utan samvetsförebråelser kan utesluta ur mitt liv. Därmed menar jag inte att det är något fel att i TV sända detta jippo, inte heller att det skulle vara någon felbedömning av Aftonbladet eller någon annan tidning att publicera sida efter sida om denna helt visst enastående och betydelsefulla kulturfestival. Det är het enkelt så att den väcker ett enormt intresse bland en majoritet av folken, i Stockholm såväl som till exempel i Baku och Köpenhamn, och detta passionerade intresse ska medierna självklart tillfredsställa. — Men åren går: alltfler helt visst väsentliga och rent av sensationella ämnen kan man strunta i och ändå må bra. — Svenska folket lever i en TV-värld, tidningar är fyllda av skvaller om TV-kändisar, jag har hört att det till och med finns hem där TV:n står på jämt. — Nyligen råkade jag för en välutbildad vän nämna Sherlock Holmes, en favorit i min ungdom och alls icke tung och svår. Jag fick det svar som numera är standardsvaret om man nämner en litterär klassiker: ”Jag har sett en TV-dokumentär om honom.” — Under schlagerfestivalen tog jag fram tredje delen av Gibbons 6000-sidiga verk om romarrikets nedgång och fall. Så bra att man får vara annorlunda.

Med anledning av Aftonbladets bilaga om rysskräcken vill jag rekommendera Ambassadör Mathias Mossbergs bok I möra vatten, hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan. — Svenska folket förs fortfarande bakom ljuset. Marinen hade världens mest effektiva metoder men hittade under ca 20 år inte en enda ubåt. Under andra världskriget påträffades, sänkts eller skadads ett 40-tal ubåtar i Östersjön med sämre metoder. Den som gick på grund i Blekinge var en 30 år gammal skorv med usla navigeringsinstrument som förirrat sig in i en trång vik och befälhavaren visste inte var han var. — Jag uppfattar journalistiken kring ubåtsfrågan som den värsta katastrofen i svensk journalistik under mitt liv i branschen. Legender, myter, osanningar spreds kritiklöst, med ett fåtal undantag, praktiskt taget ingen kritisk granskning av myndigheterna, bara myter, legender, iakttagelser från kräftskivor i skärgården och gammal rysskräck. Jag trodde det var slut på spektaklet när påstådda ljud visade sig komma från minkar och vid ett tillfälle från en taxibåt, teorier om bottenspår var falska. — Om någon vill läsa en intelligent redogörelse så kan jag rekommendera Mossbergs bok.

Vi håller vanligen på det fotbollslag som vi gillat sedan ungdomen. Därför håller jag ännu, efter alla dessa år, på Malmö FF. Under tonåren reste jag med tåget från Höör och Eslöv, senare också från Lund, för att se Malmö FF från ståplatsläktaren på Malmö gamla idrottsplats, där jag också då och då sprang 400 meter. Dessutom: jag blir glad och förnöjd när allsvenska lag från södra Sverige vinner. Och nu är ju sydsvenska lag bäst. —  Huliganer som väcker uppmärksamhet fanns inte då. Sportjournalister kallar dem med all rätt ”idioter” och de har, mänskligt att döma, mycket låg intelligens. Även om det berättas från England att välbeställda män i goda yrken ibland klär om sig efter jobbet för att ge sig ut och slåss och jävlas. — Fotbollen i Stockholm är dålig just nu men bäst är Brommapojkarna. Jag undrar, i dessa tider av feminism: har Brommapojkarna en sektion för tjejer? Finns kanske rent av Brommafickorna?

Vid ett angenämt möte i Lund nyligen uppkom frågan hur det kan komma sig att jag som kulturradikal varit så intresserad av pessimism. För några år sedan kåserade jag i Lund över ämnet ”Schopenhauer, Joseph Conrad och Frans G Bengtsson – tre konservativa pessimister”. — Här fanns metafysisk pessimism, främst hos Schopenhauer, misstro mot demokratin hos Conrad, innan Polen blev fritt 1918, och humanistisk bildning i kontrast till modernt nonsens hos Frans G Bengtsson. Alla tre kände djup oro för anarki och våld. — Jag har inga svårigheter att åtminstone på försök omfatta alla mina tre varianter av pessimismen. även om vänsterintellektualism förutsätter en optimistisk uppfattning om att alla människor och nationer trots allt klarar av den svåra demokratin. — Men jag måste erkänna att en fördel med pessimism är att man aldrig har helt fel.

Hot från ryssen hör till den folkliga svenska nationalkaraktären. Den härleder sig från de ryska härjningarna i den svenska skärgården under början av 1700-talet. Vi har upplevt en ny akt i detta spel nyligen när det visade sig att ryska flygplan bedrivit övningar över internationellt vatten öster om Gotland. — Nu påstås inte att ryssarna har planer att erövra Gotland, vilket folkpartiledaren tror. De ska enligt vaga uppgifter ha övat anfall mot Stockholm. — Den som var först med nyheten var en reporter som utmärkte sig i åratal för häpnadsväckande, tvärsäkra idéer om ryska ubåtar i svenska skärgårdar. Detta ubåtsspektakel, som präglade svensk försvarspolitik under 25 år, har av en kunnig forskare vid Utrikespolitiska Institutet omdöpts från ”ubåtsfrågan” till ”minkfrågan”. — Ryssarnas militära intressen och politiska oro finns söder och sydost om landet. Deras intresse av militära aktioner i Östersjön är noll. Ändå finns det tydligen de som tror att det kan bli aktuellt för Sverige att föra krig mot Ryssland. — För övrigt var det Karl XII som började.

Vid den här årstiden brukar jag tänka på en berättelse från min barndom som hade rubriken Sommaren som aldrig kom. Den fanns i en bok som vi hade hemma. Jag tror att den ingick i en samling av Jenna Oterdahl med titeln ”Saga och sanning”. — Berättelsen handlade om en sjuk pojke, kanske i min ålder. Han längtade efter sommaren och alldeles särskilt längtade han när våren kom och han drömde om sommarlovet. När sommaren närmade sig, det bör ha varit i slutet av maj, dog han. — Jag vet varför jag aldrig har kunnat glömma den berättelsen. Den drabbade mig med fasa och skräck och jag hade gråten i halsen varje gång jag läste den eller om min mor kanske läste högt. De flesta av oss minns säkert hur vi längtade efter sommarlovet, sol, lekar, bad, skogsutflykter. — Jeanna Oterdahl var populär, fromt kristen författarinna, läst i småskolor och vid aftonböner. — Nu, vid hög ålder, tänker jag återigen på den hemska historien men kanske får jag nu en nära-livet-upplevelse.

Järnladyn Margret Thatcher saluförde slagordet ”KROSSA FACKET. Det förekom avarter inom brittisk fackföreningsrörelse, t ex under ledning av en gruvarbetarboss som var kommunist. Men det var inte poängen för hon var emot alla arbetareförbund. Det är som när Dagens Nyheter traditionellt kritiserar ”facket”: det är bara LO-förbund de menar. — Nu berömmer många Lady Thatcher och nämner då gärna även Ronald Reagan, politiskt närstående. Det stora som de åstadkom och blev symboler för är det som nu sedan länge pågått: marknadsekonomins utveckling mot ett marknadssamhälle där ideal och moral är ekonomiska transaktioner, vinster och skatteflykt. Solidaritet och välfärdsmoral hör till det förflutna. — Dock minns jag från gamla tider hurusom den framgångsrike affärsmannen Mr. Dennis Thatcher i en engelsk skvallertidning rapporterades ha två favoritrepliker: ”A gin and tonic, please” och ”Another one, please”. Han föreföll trots allt mänsklig.

Tyskland kommer alltmer i centrum för intresset efterhand som finanskris och andra europeiska kriser fortskrider. Det är inte slut än. Då undrar vi som är roade eller skrämda av historia om tyskarna ska bli alltmer stöddiga och om det kanske påminner oss om förfluten tid. Vi här i Norden tillhör den effektiva nordeuropeiska eliten medan de europeiska folken söderut har ställt till det för sig. — Mer och mer fast kanske under ytan bubblar något: effektivitet – ineffektivitet, kompetens – inkompetens, ordning – kaos, pragmatism – karneval. Än är väl inte idéer och språkbruk uttryck för grumliga tankar på högre och lägre stående folk och … raser. Men det viskas  och opinioner mäts med oro. —  Jag minns från förflutna dagar och läsning vilket stöd nazismen hade inte enbart för antisemitism utan också mer allmänt för idéer om lägre stående, mindervärdiga människor, som borde utrotas. Detta var den nazistiska s k världsåskådningens kärna. — MEN: Nog är väl dagens nordeuropeiska ungdom klokare.

Historikern Kjell Östberg skrev i söndagens Aftonblad om ”CIA, kalla kriget och de svenska intellektuella” bl a att när den LO-ägda Stockholms-Tidningen publicerade en USA-kritisk artikel under Kubakrisen ”tvingades den efter amerikanska påtryckningar be om ursäkt”. Det var i så fall i oktober 1962 och chefredaktör var Victor Vinde. Det verkar otroligt och jag vet inte vad källan till denna uppgift kan vara. — Östberg skriver vidare att när samma tidning några år senare tog sig för att kritisera USA:s roll i Vietnam ursäktade sig LO-ordföranden Arne Geijer inför den amerikanske ambassadören med att chefredaktören Gunnar Fredriksson var ”young and foolish”. Jag vet inte heller varifrån den uppgiften kommer, kanske från amerikanska ambassadens folk, tveksamt i så fall efter vad man vet om deras sätt att rapportera hem. — Det är sant att vi under dessa år konsekvent kritiserade USA:s krig i Vietnam. Och jag har ingenting emot att benämnas ”young and foolish”, jag var ju en tokig filosof från Lund. — För övrigt ansåg Victor Vinde, med åratals erfarenhet från Frankrike, att det var sanslöst idiotiskt av USA att överta ett havererat franskt kolonialkrig i Sydostasien. Arne Geijer hade länge goda kontakter med den korrumperade och reaktionära amerikanska fackföreningsrörelsen. Där hatade de Olof Palme och försökte bojkotta svenska fartyg i USA:s hamnar. — I Sverige var ju så småningom alla utom högern kritiska mot USA:s  Vietnampolitik. Det var intressanta år.