Min svaghet att ständigt intressera mig för till synes otidsenliga böcker har lett till att jag under påsken läst Tacitus. Jag förmodar att alla som händelsevis läser den här texten vet att Tacitus var romersk historieskrivare verksam som sådan från år 81, vår tideräkning. — Jurister har under århundraden studerat rättsväsendet i romarriket och det fanns (finns väl fortfarande) ett ämne vid akademierna som heter ”romersk rätt”, beundrad efter vad jag förstått av åtskilliga konservativa rättshistoriker. — I romarriket, enligt evangelisten Lukas ”hela världen”, som ju skulle skattskrivas, gällde dödsstraff med snabba avrättningar, tortyr, order till motståndare att begå självmord, osv. — Den kloke skeptikern Tacitus skriver att när ojämlikheten bland folket ökade ersattes  medborgarkänslan och anständigheten av ”egoism och våld” och lagar stiftades som ledde till ”klass-strider”. Tacitus berättar förvisso om krig mot ”barbarerna”, främst germanerna, tyskarna vid de norra gränserna. Men han vill hellre diskutera statsrättsliga frågor, t ex ”demokrati”, ”autokrati” och (håll nu andan) ”oligarki”. Han förklarar: ”Mina teman är grymma order, oförsonliga anklagelser, bedrägliga vänskaper, ruinerade oskyldiga”. — Jovisst: han skriver om oss människor, under sekler.

Mina minnen från Grekland handlar om resor och skriverier i Aftonbladet under militärjuntans tid, 60- och 70-tal. Grekisk tragedi. Militärjuntans kamp kallades sedan tidigare ENOSIS: Cypern skulle enas och tillhöra Grekland. Men ön splittrades i oförsonlighet och oföretagsamhet. — Grekcyprioterna har inte kunnat att leva på skattesmitare, det går inte i längden att leva på att tjäna pengar på pengar. Det är komedi, kan man tycka, med alla dessa besvikna skattesmitare. Högmodet, hybris, har spelat sina roller, vilket ju de gamla tragöderna visste skulle drabba furstar och oligarker förr eller senare.  — Frans G Bengtsson skrev en gång på 30-talet om de egeiska öarna att där händer numera ingenting därför att ”där har allt av vikt hänt för mycket länge sedan, och därför är stillheten där stor”. Jag tänker på de gamla grekernas odödliga filosofi, sorgespelsdiktarnas gräsliga tragedier och naturligtvis Sköna Helenas roll och vad därav följde. Det var annat än finanskriser och dylikt slarv. — Euripides, ”enslingen på Salamis”, drog sig undan ”från atenarnas gator, från skvaller och hätska dispyter” till den avlägsna ön, som en skadeskjuten havsfågel, ”med tvivel och sång i sitt bröst”. Så skrev Hjalmar Gullberg, om jag får omnämna ytterligare en av min ungdoms klassiker.

En kvinna på bussen talar, högt, till en väninna, och jag kan inte undgå att följa hennes språk. ”Å, denna kyla liksom, det är en ovanligt sen vår, i fjol var det varmt vid den här tiden liksom, min dotter och hennes familj är på Kanarieöarna liksom, vi ska resa senare liksom”. Väninnan berättade som hastigast också om vart hon skulle resa, liksom. — Tro inte att jag bara gnäller om hur vanligt folk numera inte kan säga något utan att om och om igen tillfoga ”liksom”. Sådant hör jag varje dag i radions kulturprogram när författare och andra språkkonstnärer kommer till tals. — Jag vet: det går inte att gör något åt denna farsot och jag är ingen språkpolis. — Jag ville bara fästa en smula uppmärksamhet åt detta fenomen liksom.

Som amatör i frågor om storfinansens mygel kan jag nu ana lösningen på det högaktuella problemet: Ryssland köper Cypern billigt. Däri ingår banker, korrupta byråkrater, f d skatteindrivare, gissade riskinkomster från olja, rent av en rysk flottbas för att pigga upp amerikanerna. — En aktuell moralisk fråga: ska vi tycka synd om ryska oligarker? De beklagar sig i varje fall över kritiken mot skatteflykt och penningtvätt. Vi har sett hurusom i mindre skala svenska kolleger i branschen berättar att deras personliga integritet hotas av    fräcka krav på granskning och att ”friheten” hotas. —  Nu ser vi kanske något så ovanligt som en öppen moralisk-politisk konflikt: vad du och jag har för normer kontra bankers och kapitalägares rättigheter att utan hinder flytta fantasibelopp och skuldberg till skatteflyktparadis. — Cypern var dock en gång för länge sedan ett paradis, om vi ska tro på de evigt giltiga legenderna. Här i semesterparadiset steg en gång Afrodite, skönhetens gudinna, Zevs dotter, ur havets skum.

Nu har medierna många inslag med feministisk inriktning. Det är utmärkt, även om det förstås blir många upprepningar. Jag har länge fäst mig vid en tendens som Eva Franchell tog upp häromdagen (8/3). Under 70-talet analyserades och diskuterades t ex frågor om sambeskattningens avskaffande, fler daghem, legala aborter och kvinnors rätt till smärtfri förlossning. Jag kan tillfoga utbildningsfrågor, centrala reformer för att motverka könsskillnader på arbetsmarknaden. Då var, som också Eva påpekade, rätt många män med i opinionsbildningen i sådana frågor. Den centrala termen då var inte feminism utan jämställdhet och könsroller. Det väsentliga var argument för praktiska politiska reformer. — Sedan kom en tid då könsskillnader beskrevs i mystifierande termer, minns ni ordet  ”livmodersmystik”?. Det ledde i praktiken till konservatism och främlingsskap bland annars i hög grad intresserade män. Det urartade ibland till snack om att män är onda djur, osv. Ord ändrades t ex så att feministisk agitation (en utmärkt politisk term) skulle heta ”genusforskning”, åtminstone i vissa varianter. —  Jag var med på 70-talet i en grupp som vi kallade ”Grupp 222” efter adressen där vi träffades, en lång gata. Gruppen har uppmärksammats av historiker, kvinnliga och manliga. Jag tror att ca hälften av oss var män, i huvudsak liberaler och socialdemokrater. Mest kända var nog Lisbet Palme och Eva Moberg. — Det nuvarande dödläget i de här frågorna, där högern aldrig utmärkt sig, skulle nog kunna rubbas bättre om männen var välkomna.

Rättelse: i en blogg nyligen skrev jag att Wigforss hade en stuga i Södra Mellby. Det var i själva verket i Mellbystrand. Södra Mellby är en by på Österlen, söder om Kivik. Mellbystrand är en ort nära Laholm, vid Kattegatt.  Jag träffade Wigforss några gånger, både i Lund och i hans och hustrun Evas stuga. — Nu passar jag på att berätta vad Wigforss en gång sa om försvarspolitiken och tänkbara krigsfall. Aktuellt än i dag, kan man tycka. Försvaret får så mycket som lämpligen framgår av statsbudgeten, sa den före detta finansministern Wigforss. Sen får de göra så gott de kan. De kan t ex konstruera krigsfall som är lagom för vårt försvar. — Detta kom jag att tänka på när folkpartiledaren lade fram sin absurda idé att eftersom ryssarna gått in i Georgien kan de också tänkas vilja ta Gotland. Ryssarna har minsann bekymmer på andra håll, i söder och öster, och i Östersjön vill de alltsedan 1700-talet ha lugn och ro. Det har gällt nu i ett par hundra år, inte minst när både Finland och Sverige är alliansfria.

Om jag vore massmediaforskare (möjligen har jag varit det i någon variant) så skulle jag med vetenskaplig metod försöka mäta följande fenomen. Politisk journalistik består i ökande utsträckning inte av direkta reportage utan av kommentarer till TV-inslag om politiska händelser. Nöjesjournalistik handlar i överägande grad om TV och domineras av skvaller om TV-kändisar. Sportjournalistik gäller, mer och mer, kommentarer till hur TV har täckt sporthändelser. Det här går också igen i helt andra, kanske oväntade medieinslag. Nyligen hörde jag t ex i radio en präst inleda en betraktelse med en kommentar om något hon sett på TV. Kolumnister skriver numera ständigt hur de, ”jag”, ”jag”, ”jag”, (total jag-centrering) om och om igen tycker, inte om något de läst, studerat eller upplevt utan om något TV-program.  — Det är ju billigare, under besparingskrav, att inte sända ut reportrar lika ofta som traditionellt utan låta dem sitta på redaktionen på normal arbetstid och se på TV. Det kan möjligen en f d chef som jag förstå. — Framför allt klandrar jag inte reaktionernas chefer. Det är ju helt enkelt så att svenska folket ständigt tittar på TV, om jag minns rätt i genomsnitt tre timmar per dygn. TV är svenska folkets värld och existens, så de redaktionella bedömningarna är väl alldeles riktiga.

Nog häpnade jag när jag nyligen läste om en uppenbarligen absurd idé att DN:s legendariske chefredaktör Herbert Tingsten skulle ha samverkat med och gynnats av CIA. Det påstods ha skett via kontakter med den engelska tidskriften ”Encounter”. — Under flera år som student prenumererade jag på ”Encounter”, först i Lund, senare också under ett akademiskt år i Oxford. Ernst Wigforss, som jag träffade då och då när han på äldre dagar bodde i Lund och i stugan i Mellby Strand, läste också ”Encounter”. — Tidskriftens mest remarkable grundare var journalisten och poeten Stephen Spender, som bl a varit med i den internationella brigaden under spanska inbördeskriget. I dess spalter fann jag texter av t ex Auden, Richard Right, Mary McCarthy, Kingsley Amis, Robert Conquest, Koestler, Gide, Huxley, Virginia Wolf, Russell, den briljante och kontroversielle historikern A.J. P Taylor och min favorit bland idéhistorikerna Isaiah Berlin. — Flera vänsterintellektuella, t ex Spender, Gide och Koestler, hade tidigare gett ut essäsamlingen ”The God That Failed”, där de tog avstånd från kommunismen. Det var ju på Stalins tid. —  1967 kom det fram att CIA hade bidragit till att finansiera tidskriften. Skandal, Spender avgick. — Nu tycks ett par svenskar med dålig källkritik, t ex historikern Lennart Arnstad, ha kopplat samman Tingsten via ””Encounter” med CIA. Denna slapphet avslöjades snabbt. — Jag ogillade tidigt Tingstens politiska ståndpunkter, t ex krav på svensk anslutning till NATO och svenska kärnvapen, senare också hans okritiska hållning till Israels regeringar. Men hans mest väsentliga insats som politisk skribent gällde demokratiska grundfrågor och därvidlag framstår han ännu som en central gestalt.

Läser man några internationellt väsentliga tidningar och tidskrifter upptäcker man att moraliska aspekter på den internationella ekonomiska krisen då och då diskuteras. Debattörerna från det nu så kända, eller ökända, faktum att ”en procent” av världens allra rikaste äger så och så mycket och att deras miljarder bara ökar och ökar. Samtidigt krävs i land efter land ”nedskärningar” som drabbar  vanligt folk och inte minst de som har det svårast. Är det möjligt att föra fram något moraliskt argument? — I ”The New York Review of Books”, 7 mars, recenseras en bok av en ekonom vid namn John Lancaster av Michael Lewis, ”Capital”. Skribenten nämner en ny undersökning vid universitetet i Kalifornien som visar att rika människor mindre sannolikt än andra uttrycker medkänsla och förståelse för andra intressen än sina egna.” Han skriver mot slutet: ”Ingen vill fortsätta i samma riktning som hittills. Men inte heller vill någon tillbaka till det gamla. Vi är alla fast, lämnade, i bästa fall, med förhoppningen att eliterna kanske skulle kunna uppleva någon sorts moralisk förändring.” — I engelska ”New Statesman” diskuterar filosofen John Gray kapitalismen, egoismen och girigheten. Han slutar: ”Kapitalismen behöver kompletteras med starka institutioner med annorlunda etik. Detta kommer inte att ske genom någon välvillig social utveckling utan bara om regeringarna skakar av sig idén att varje institution måste göras till affärsverksamhet. Kapitalismen kanske är det enda föreställningen i stan men den måste inte vara livet i dess helhet.”— Kanske är sådant fromma förhoppningar eftersom de super-rikas dominerande intresse är och alltid har varit lägre skatter och skatteflykt. Men jag följer gärna den här debatten, fast det kanske är barnsigt.

Lite problematiskt är det trots allt för mig att tänka på Hugo Chávez i USA:s stil, vilket många tycks göra även i Sverige. Det är sant att han inte uppfyllde demokratiska krav. Det är också sant att rättsväsendet var korrumperat. Han efterlämnar tydligen en dålig ekonomi på nergång. — Men hans inriktning var under årens lopp att stödja de fattiga, som latinamerikanska ledare tidigare under århundraden inte ägnat en människovänlig tanke. Därvidlag hade han dessutom politiska vänner i en rad andra latinamerikanska stater, inte bara kommunistledaren Fidel Castro, USA:s favoritspöke. Han gjorde en insats för att Latinamerikas länder inte längre skulle vara USA:s bakgård, vilket inte kommer att glömmas. — Jag har någorlunda under årens lopp följt utvecklingen i den här delen av världen. Överallt såg vi på den tiden då USA dominerade hur revolter från de fattiga slogs ner av militären med stöd av USA. Jag har sett de stenrika amerikanska direktörerna med familjer vid lyxhotellens swimmingpools. Vi fick lär oss hur USA:s företag exploaterade naturtillgångar och kammade hem vinster medan fackliga föreningar kriminaliserades och deras ledare då och då dödades. Och de stämplades förstås rutinmässigt som ”kommunister”. Det var så nordamerikanerna ville ha det i dessa länder. Men det fanns andra förhoppningar, det ser vi mer av nu. — Jag minns hur Salvador Allende i Chile störtades och dog under oklara omständigheter. Han anklagades också av USA för att vara dålig ekonom och svenska ekonomer instämde och tillfogade politiska argument om ”frihet”. Det fanns verkligen ingen frihet för de fattiga miljonerna och ingen demokratisk rättsordning i dessa traditionella system med militärdiktatorer och polismakt. Dock var Allende var mer demokrat än Chávez. — Jag vägrar att tro att jag bara har varit med för länge och sett för mycket.