Efter vad jag har förstått av rapporteringen inför socialdemokraternas partikonferens gäller det störta antalet motioner privata vinster i välfärden. Det är självklart en ideologisk fråga som handlar om vad vi brukar omnämna som den svenska modellen. Och den nordiska modellen. — Handel med vårdcentraler och vinster som göms för att undkomma skatt kan inte höra till de grundläggande idéerna och rättigheterna i dessa samhällen, så olika USA, fast många till höger säger att förändringar hotar ”friheten”. Det handlar inte bara om att hitta någon strategi för att vinna nästa val, som man kanske kunde tro av den politiska journalistikens nuvarande huvudinriktning. Det är mera grundläggande, mera långsiktigt och mer moraliskt laddat än så. — Jag vet mycket väl att det finns svåra problem att lösa och jag är ingen expert, ej heller valagitator. LO har och måste ha idéer på det här området. Och partikongressen ska förhoppningsvis inte begrava en så besvärlig och för den stora majoriteten så väsentlig fråga i någon ogenomskinlig utredningsgrupp. — Tänk: det har gått så långt att jag är orolig för att den socialdemokratiska partiledningen är alltför räddhågad.

Den svenska rysskräcken började med ryssarnas härjningar i svenska skärgårdar sommaren 1719. Det berättar ambassadör Mathias Mossberg i sin bok om ubåtshysterien: ”I mörka vatten. Hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan”. Mossberg är en erfaren diplomat, som bl a tjänstgjort i Moskva och varit huvudsekreterare i två utredningar om ubåtsfrågan. Nu har han en forskningstjänst i Lund. — En poäng är att det aldrig skulle ha blivit sådant ståhej, med obevisade men tvärsäkra påståenden, om vi inte i tre hundra år haft och ännu odlar denna rysskräck. Så här skriver Mossberg: ”Några sovjetiska planer för militära invasionsföretag gentemot Sverige har dock aldrig påträffats. Sovjetisk/ryska politiker och militärer har genomgående förnekat att det fanns någon seriös planering för anfall mot Sverige under det kalla kriget. Inte heller på amerikansk sida trodde man på några sådana planer.” Ingen frågade vad ryssarna skulle göra med Sverige, skriver Mossberg. Hade de inte nog med egna problem? ”…det sista Kreml behövde var bråk med neutrala grannstater som Sverige.” När ubåtsryktena drabbade oss som mest hade ryssarna nog av bekymmer i Afghanistan och Polen. — Nu är det staterna i Kaukasus och andra områden söder, för att inge tala om Kina. Mossberg visar övertygande, liksom andra experter, att den ubåt som stod på grund i Blekinge skärgård helt enkelt navigerat fel. — Men den svenska marinen fick ett glädjerus för nu bekräftades deras förutfattade meningar. Den svenska försvarsmakten gjorde, ofta med stöd av politiker och godtrogna, sensationslystna  massmedia, sitt yttersta för att utpeka ryssen. Sen kom som vi vet undersökningar som visade att påstådda ljud från ubåtars propellrar kom från sill och minkar. — Ryssarnas fundamentala krav i Östersjön under hundratals år är lugn och ro. Och nu har folkpartiets ledare, kanske med visst stöd, och lanserat teorin att ryssarna skulle ha planer att anfalla Gotland. Det tyder inte på hög intelligens.

Så bra att Åsa Linderborg tog itu med de svaga argument som framförts beträffande författarnas fotbollsturnering i Israel. En skribent i Aftonbladet och säkert fler på andra håll menar ju att ett svenskt lag ska delta och bland argumenten finns det gamla vanliga slagordet: Israel är en demokrati. — Israel är en militär ockupationsmakt som i strid med internationell rätt ockuperar palestinskt territorium där de står för rättslöshet, dagliga och nattliga trakasserier och apartheid-politik. Anhängare till Israel brukar dessutom säga att Israel har rätt att försvara sig. Har inte palestinierna rätt att försvara sig?  Enligt internationell rätt har en ockuperad nation denna rätt,vilket vi i Sverige på goda grunder menade att danskar och norrmän hade under andra världskriget. Israel är militärt fullkomligt överlägset och har politiskt och ekonomiskt stöd av USA. —  Man talar om att alla bör erkänna Israels rätt att existera. Jovisst. Men vilket Israel? Vilka gränser? Det får i aldrig något vettigt besked om från Israel och USA.  Ska vi ”erkänna” ockupationen och övergreppen? — Om och om igen under åratal hänvisar Israel och dess stödtrupper till förintelsen. Naturligtvis, sådana historiska kunskaper är nödvändiga. Men palestiniernas öde i modern historia är att de får bära bördan av den europeiska anti-semitismen. Länge hävdade många i Israel i likhet med Golda Meir att en palestinsk nation inte existerar. Nu gäller i Israel-USA-anhängarnas tankevärld två regler: 1) Glöm inte förintelsen! och 2) Glöm palestinierna!

De flesta tysks ha glömt vilka tänkare som inspirerat Annie Lööf, enligt vad hon sa när hon utnämndes. De var två: den amerikanske politiske filosofen Nozick och den amerikanska romanförfattarinnan Ayn Rand. 1) Nozick blev känd bland akademiker för boken Anarchy, State, Utopia, (1974) där han argumenterar för extrem libertarianism, vilket betydde en ”minimal stat” och drastiska skattesänkningar, särskilt för de rika och lyckade. Skattebetalare, menade han, tvingades till ”tvångsarbete”. 2) Ayn Rand skrev romaner där hon som samhällsideal förordade än mer fientlighet mot stat och federala myndigheter och dessutom ansåg att sociala utgifter gick till ”oförtjänta individer”, som fuskade. Individuell egoism är i denna tankevärld något positivt, individens ”frihet”. Nozick ändrade sig något som följd av debatter om hans idéer, men det har Annie Lööf tydligen inte märkt. — En anhängare i Sverige utnämnde Ayn Rand till ”en av 1900-talets största tänkare”, vilket föranledde en artikel i Uppsala Nya Tidning där hennes mest dyrkade bok betecknades som en ”pubertal övermänniskoskröna om heroiska storföretagare i den amerikanska libertarianismens utmarker”. Hon hyllades av Tea Party-rörelsen vars trumfkort Sara Palin nu är förbrukad till följd av den ovanliga orsaken att hon ansågs alltför okunnig även bland kamrater i republikanska partiet. — Annie Lööf som vi vet har blivit tvungen att överge tidigare idoler. För mig är hon helt enkelt en studentska som läst fel böcker.

Nu läser jag, för andra gången, Edward Gibbons klassiska ”Romerska rikets nedgång och fall”, en relativt ny engelsk version, tre band om tusen sidor vardera. Den sortens böcker passar en pensionär som livet igenom mest ägnat sig åt vad vi lärde i småskolan, läsa och skriva. Gibbon levde vid mitten av 1700-talet, beskriver sig som ”filosofisk historiker” och var skeptisk som vännen David Hume. Han övergick till katolicismen som student i Oxford men återomvände sig till protestantismen. — Med tanke på valet i Italien noterar jag två orsaker till romarrikets nedgång och fall: korruptionen och maffian. Därtill kom hoten och kontroverserna med ”germanerna”, tyskarna. Tiden är perioden från Kristi födelse och tolv hundra år framåt, då medeltiden började. Religiösa strider, med gräsligheter och grymheter, tortyr och dödsstraff i kamp mellan oliktänkande, kättare, avfällingar, osv, förekom hela tiden. Och nu ser vi religiösa, ofta hänsynslösa motsättningar runt om i vad som då var romerska provinser. Allt går igen. — Gibbon kan beskriva t ex ”moraliskt nergångna romare, befläckade med de värsta synderna, rikedom och slavar”. Detta har ju gällt hela västvärlden, från kolonialism till världskrig och avarter av kapitalism. Mitt favoritcitat är följande: ”De flesta kungligheter skulle, om de berövades sina storstilade klädnader och kastades nakna ut i världen, omedelbart sjunka ner till de lägsta skikten i samhället, utan hopp om att komma upp från mörkret.” — Jag kan inte avstå från att påpeka att Gibbon är en språkkonstnär, en av de främsta stilisterna som skrivit på engelska.

Trots att jag är icke-kristen har jag gillat påven Johannes II, polack vid namn Wojtyla. Han framstod inte främst som reaktionär påve utan som ledare för en nationell befrielserörelse i Polen under kommunistregimen. Tre miljoner pilgrimmer kom till Polen under påvens besök i juni 1979. Jag var där och upplevde massmöten med ännu fler miljoner människor på flygplatser och fotbollsarenor. En natt när de morgontidningarnas journalister sänt sina reportage  befann jag mig i en liten kvarvarande grupp utanför påvens bostad och deltog i ropen ”Vi vill se påven”. Han kom ut på balkongen och vinkade till oss. — Jag kom till Nicaragua i juli 1986 och besökte bl a den amerikanska militärbasen nära gränsen i norr. På basen utanför staden med det vackra namnet Palmerola dåsade amerikanska soldater i hettan. I staden på discobaren ”Juacos” fanns amerikanska soldater under kvällen jämte vackra småflickor från trakten. Morgonen efter gick jag till den katolska kyrkan där prästen Angel Castro predikade. Efteråt i sakristian tog han av sig dräkten, under hade han vanliga jeans. Han talade sorgset om hur de amerikanska soldaterna kunde betala flickorna mångdubbelt mot vad de annars kunde tjäna. —  Detta är mina två minnesvärda katolska erfarenheter.

Vid någorlunda hög ålder, vis av erfarenhet, tyngd av år, märker man tidens gång när man allt mindre intresserar sig för de mest uppmärksammade, rent av sensationella händelserna. För min del kan det handla om bl a följande. 1) Skvaller om TV-kändisar, som fyller sida efter sida i populärpressen. 2) Leif W G Persson, som förekommer varje dag i Aftonbladet, även när han inte har något att säga. 3) Rapporter om film- & TV-galor (hur har Sveriges Radio råd att skicka folk jorden runt ideligen på dessa jippon med en-dimensionella betyg av kollegor?) 4) Rock-legender och andra genier som släpper album i Kalifornien och står bredbent och skriker i en mikrofon. 5) Vargar. 6) Tyska vädergubbar, charlataner som utan minsta belägg förutsäger vädret varje vecka under semestern om ett halvår. 7) Resereklam med vackra kvinnor, män och barn på paradisiska badstränder (är alla yngre människor numera så underbart vackra och glada?) 8) S k hjältar på sportsidor. 9) Tränare som ”rasar” mot domaren. 10) Kungligheters privatliv, när monarkins oförenlighet med demokrati är det viktiga. 11) Kolumnister som bara skriver om sig själva. — Härmed har jag visat hur hopplöst ute jag är, kanske tröstar det någon.

Jag trodde att folkpartiledarens teori att ryssarna var intresserade av att ta Gotland var förpassad till skräphögen. Den möttes, läste jag, med ett gapskratt bland kunniga journalister i Almedalen i somras. Men den lever sitt liv i den svenska politikens förryckta marginal. — Det var än värre häromdagen. Jag hörde en högtidlig militär röst av en ledamot i Krigsvetenskapsakademin i radio som skisserade sitt krigsfall. Han sa (och jag tror inte jag missuppfattade honom) att det mycket väl kunde hända att ryssarna anföll från öster samtidigt som Nato som motanfall invaderade oss från väster. Vi skulle i det läget föra krig samtidigt både mot ryssarna och mot NATO. Kanske en hel vecka? — Det finns tydligen ingen gräns för dårskapen i den här debatten. Och sådan science fiction, lik en skräckfilm i amerikansk stil, kallas tydligen vetenskap. — Ryssarnas politiska problem och därav följande militära konsekvenser gäller för den tid någon kan förutse osäkerheter söder om Ryssland, t ex i Kaukasus, och i sydost, även i relationen till Kina. Om det är något de är intresserade av i Östersjö-området så är det lugn och ro. — Alla svenska militära hotbilder och därav följande övningar har såvitt jag vet handlat om rysk invasion, främst i Norrbotten. Modellen har regelbundet varit finska vinterkriget, år efter år. Det finns de som till och med åberopar kriget 1808-09 när ryssarna erövrade Finland. — Oroligheter i Östersjöinloppen, Öresund och Bälten, har gällt ryssarnas eventuella intresse av att stänga av dessa farvatten. Det handlar alltid om ryssen. Under 15 år gällde det ubåtar. Marinen försökte få tag på någon, med modernaste hjälpmedel, i det ena farvattnet efter det anta, år efter år, men hittad ingen. En 30 år gammal rysk övningsubåt gick på grund till följd av dålig navigering och gamla instrument. Ingen kunde förklara någon rimlig ”avsikt”, allra minst att ryssarna ”spionerade” på det förryckta sättet. — Jag ser fram emot ännu fler spännande idéer om ryssen i den svenska försvarsdebatten.

Det politiska läget i Sverige är lugnt. Men det betyder att få bryr sig om de orättvisor, sociala och ekonomiska klyftor, som vi kan läsa om dagligen. Därtill kommer skurkar och lurendrejare, mer eller mindre korrumperade förtroendemän och -kvinnor, smarta telefonförsäljare som pratar omkull pensionärer, och inte minst skattesmitare med dyrbara rådgivare som håller igång och ständigt vill bedra oss. Det blir bara journalistik, rent av underhållning. — Inte ens socialdemokraterna är på offensiven i den här sortens frågor. LO kan lägga fram sin årliga, välgrundade rapport om hiskliga inkomstskillnader, god läsning, kanske till och med god TV-underhållning. Men få bryr sig. — Vi är bäst i världen när det gäller jämlikhet, jämställdhet och rättvisa, har jag hört. ”Svenskt Näringsliv”, som trots namnet bara tycks gälla direktörerna, proklamerar hurusom Sverige är det mest jämlika och okorrumperade samhället i världen. Den stora likgiltigheten och självgodheten har brett ut sig. — Det är för mig en ny situation. Positiva idéer och dramatiska framsteg har alltid byggt på indignation och reformkrav. Men det var förr.

En omdömesgill kvinnlig skribent påpekade häromdagen i Dagens Nyheter att män skvallrar lika mycket som kvinnor. Ordet ”skvallerkäring” är numera gammalmodigt. Om det någonsin har varit meningsfullt, skulle jag vilja tillägga. Det är inte ens ett ord för, som det nu heter, lågutbildade. Det är väl inte nu oförsynt att omnämna hur den numera klassiske författaren Karl Vennberg, även Aftonbadets kulturchef, hade ett starkt intresse för kollegors privatliv,vilket kunde ge upphov till långa och intressanta samtal. — Numera fascineras jag av hur våra kvällstidningar, med läsare sammanlagt på miljonnivå, innehåller sida efter sida skvaller om TV-kändisar. Tro inte att jag klandrar redaktörerna: detta är definitivt läsarnas intresse. Svenska folket är helt enkelt passionerat fängslade av skvaller om TV-kändisar och populärkulturen utformas självklart efter detta intresse. Och det är inte alls en fråga bara om gammaldags skvallerkäringar. Film- och melodifestivaler och ständiga jippon jorden runt vecka efter veka, med åtföljande kändisar är  kärnan i denna kultur.— Men nu kommer då och då satiriska kommentarer om sådana figurer som jag: vi är inte intresserade av skvaller om för oss fullkomligt okända personer i TV-progam som vi inte sett. Med all respekt för skvallerintresset: snart tillhör man en besynnerlig minoritet.