Jag kan inte förstå dem som påstår att Gotland behöver starkare försvar eftersom ryssarna annars skulle kunna erövra Gotland på en vecka. De menar kanske att det vore bättre om det tog två veckor. Men om ryssarna bestämmer sig för något så idiotiskt som att invadera Gotland tar det väl bara ett par timmar. Vi har inte och kan inte ha en militär kapacitet för att slåss mot ryssarna, om det krigsfall man snackar om gäller en massiv rysk insats för att de av någon obegriplig anledning skulle vilja ta Gotland. Det som ligger bakom de svenska aktivisternas resonemang är med all sannolikhet att politikerna på Gotland vill ha fler arbetstillfällen i sin kommun. — Jag har varit med om tider då kommunalpolitiker i strid ström reste till Stockholm för att uppvakta försvarsministern och kräva att regementen i deras städer skulle vara kvar. Det hade inte ett skvatt med försvarspolitik eller ryssarna att göra utan gällde bara jobben i deras kommuner. För övrigt är regementen inga fästningar utan utbildningsanstalter. — Nu ska miljarder satsas på nya svenska stridsflygplan. De bärande motiven är så klart jobb och kapacitet i flygplansindustrin. Sällan eller aldrig får vi veta något om hur och varför och i vilka krig de ska användas, inte ens att de skulle sättas in mot Ryssland, det krigsfall som militära ”analyser” alltid handlar om. Det är möjligt att tekniken på området av olika skäl bör utvecklas och de anställdas kompetens bibehållas. Men jag skulle önska mer klartext och mindre nonsens i de här debatterna.

Nog har det svenska folkhemmet diskuterats åtskilligt och det är ju bra. Men jag har aldrig tidigare sett en så hisnande jämförelse som i går. Dagens Nyheters kolumnist Lena Andersson, som jag vanligen i hög grad uppskattar, har hittat en parallell mellan den svenska idén om folkhemmet och den religiösa muslimska politiska ideologin. Det sker under rubriken ”Att lägga livet till rätta”. ”… att kartlägga människors liv och behov, allt i syfte att tygla, ordna och vägleda bort från kaos.” — ”Vissa paralleller finns det onekligen med folkhemmet, särskilt dess Myrdalska uppbyggnadsfas …” — Tänk vad häpna de båda makarna skulle ha blivit om de fått veta att de jämförs med religiös fundamentalism, där fanatiker rekommenderar att händer huggs av småtjuvar och kvinnor stenas för s k äktenskapsbrott. Gunnar Myrdal tillhörde de internationellt respekterade ”Stockholmsekonomerna” som stod den brittiske ekonomen Keynes nära och inspirerade Wigforss. Alva Myrdal utformade och argumenterade för modern socialpolitik och kvinnors rättigheter. Precis allt vad de stod för är motsatsen till muslimska brödraskaps totalitära anspråk i fråga om moral och politik. — Man kan ju alltid, för ro skull, göra jämförelser i idéhistorien. Men det blir en rätt sanslös jämförelse när allt väsentligt är olika och likheterna i praktiken noll. Det är inte ovanligt att den s k nordiska välfärdsmodellen, ett mål för många progressiva krafter och opinionsbildare jorden runt, beskrivs som diktatur. Jag vet inte varför.

TV har nu initiativet i praktiskt taget all journalistik och jag inser att det är en bestående trend. Politisk journalistik består allt oftare i att tidningarna följer upp, som det heter, något som har förekommit i TV. Politiska kommentarer, även på ledarplats, handlar om något som skribenten har sett på TV. Regelbundet skriver politiska journalister om hur den ene eller andre politikern har klarat sig i ett TV-inslag eller om regin i en debatt på TV har varit rättvis eller ej. — En rad Kolumnister kommenterar varje dag förra dygnets TV-program. Sportjournalistiken handlar ständigt inte i första hand om själva evenemanget utan om hur TV har täckt det. Ett favorittema inom Kändis-journalistiken gäller gräl mellan kändisarna efter TV-inslagen: detta såg ni inte! Politiska debatter och s k dueller utspelas nu uteslutande på TV, varefter tidningarnas ofta mer kvalificerade specialister nöjer sig med att kommentera och betygsätta TV-prestationerna. Jag har hört att det till och med finns folk som ser TV på morgonen, trots morgontidning, radio-eko och frukost. Jag är helt avsågad och kan inte längre delta i något vanligt samtal eftersom jag katastrofalt nog har missat TV-programmen som snacket handlar om. Svensk folket lever numera helt och hållet ett TV-liv, infångade i en allt omfattande och dominerande TV-värld. Är detta bra eller dåligt? Det kanske det blir en TV-dabatt om, med TV-kändisar som pratar, begåvat, hoppas jag.

Den senaste episoden i den pågående utvecklingen till förmån för ökade klyftor i vårt samhälle gäller betygen. Det har visat sig att inte så få friskolor sätter alltför höga betyg åt eleverna för att göra reklam, dra till sig fler elever och tjäna mer pengar. Poängen är att dessa skolor ska ge vinster åt deras aktieägare. Jag kan tänka mig att de gärna investerar också i helt andra företag. Jag kan rent av tänka mig att vinster flyr Sverige och hamnar någonstans i branscher där det går att tjäna snabba pengar. Ändå har svenska friskolor stöd av svenska skattebetalare. Detta är bara en variant av många, där privatkapitalismen tar över. Och det är ytterligare en avart som försvaras med ”frihet” och där kritik avfärdas som intrång i den personliga integriteten, kapitalägarnas integritet och handlingsfrihet. — Idén att statens makt ska minska och den privata företagsamhetens frihet öka kan slå knut på sig själv. Om missbruket blir alltför stort måste staten, till och med en borgerlig regim, skapa någon sorts system som övervakar verksamheten och så, vips, har vi likafullt en ny statlig myndighet. — När det gäller betygsättning vill de borgerliga, inte minst skolministern, som gilla ”nivågruppering”, konsekvent gynna familjer med studievanor i hemmen. De vill börja tidigt med att sätta betyg på småungar. Det är ofelbart den skolpolitik som högern alltid bedrivit och det är även idag deras sätt att slå vakt om ett borgerligt bildningsövertag och kunskapsövertag. Det är maktpolitik och det är klasspolitik. Och det kallas ”frihet” och ”fri företagsamhet”. Vi bör alltid inför denna retorik fråga: vems frihet?

Det är med viss förundran som jag läser ständiga klagomål på sjukvården. Ett ämne, inte minst, på tidningarnas insändarsidor och ständigt återkommande inslag i radion. — För drygt en vecka sedan råkade jag ut för näsblod som inte ville upphöra. Efter blod här och där på mig och i lägenheten larm på min lilla röda larmknapp, professionell flicka svarade genast, anlände efter 20 minuter, medkännande och positiv, snabb iaktagelse, telefon till a) akutmottgning, b) amulans. Efter 20 minuter kom ambulansen, efffektiv och vänlig personal, två unga män, hårt förband omedelbart kring min näsa, de har varit med förr, därefter ambulans till sjukhus, fullkomligt rent sjukhus även på toaletten (trots jättereportage samma dag om snusk. Ambulansen körde tyst, utan särskilda ljud, min åkomma var banal, jag var banal för dem, en av många, utmärkt. Perfekt och snabb behandling, kort väntetid. — Jag förundrar mig över alla klagomål, det är inte min erfarenhet, inte heller tidigare. Jag tillhör den förnöjsamma generationen som har varit med förr, född i det gamla Sverige.

”Reigious Rhetoric and American Politics” är en nyutkommen bok av professor Christopher B. Chapp, statsvetenskapare i Wisconsin. Han visar hur den amerikanska självständighetsförklaringen och författningen brukar jämföras med Jesus bergspredikan. Den kommer från himmelen och inleder Amerikas ”heliga” historia. USA är ”det nya Israel”, amerikanerna är Guds utvalda folk, som fått till uppgift att leda hela världen. — Vi utomstående tycker ju att detta är sanslöst men det är allmängods i den överväldigane religiösa retoriken i USA:s poitik. —  Chapp skriver typiskt nog ”America”, fast det ordet i öviga världen betyder hela Amerika och inte bara USA. — Chapp citerar ur presidenternas retorik. ”Gud” och ”ödet” har utvalt oss att slå vakt om frihet för alla världens folk. ”America” är ”Guds verktyg på jorden. ”America”, sa Reagan, är nationen som Gud gjorde ”helig”, som inget annan nation på jorden. USA:s roll, sa Kennedy, härleder sig från ”Guds hand”, ett enat folk med spciellt ”uppdrag” av Gud. ”Gud är nära”, sa Bush, ”Amerika har kallats för att spela en unik roll i världen”. USA, sa Obama, har utvalts av Gud för att vara ”en fyrbåk för frihet och välstånd för alla folk på jorden”. Ordet ”fyrbåk” har använts sedan 1770-talet i den här betydelsen, ofta med syftning på emigranterna. Gud har dessutom blivit en symbol för moral och vad man kallar ”värden”, t ex ”familjevärden” (i praktiken hemmafruar). Men, menar Chapp, den religiösa tron är i själva verket ytlig politisk retorik. Jag skulle säga barnslig.   

Jag stöder Åsa Lindeborg i hennes försvar för artikeln om den s k organskandalen i Israel. Hon (och chefredaktören Jan Heiin) har ingen anlednng att böja sig för de anaklagelser för anti-semitism som blev följden. Jag har varit med förr: så snart man kritiserar Israel kommer dessa beskyllningar och så har det varit i decennier. Det är Israels och dess anhängares försvarsmetod. — Under min tid som chefredaktör (och då var Karl Vennberg kulturredaktör) började vi försöka påpeka att palestinierna existerade och att de hade en sak att försvara. Anti-semitism förstås. De mest energiska av alla diplomater i prpagandakriget var företrädare för Israels ambassad, de gjorde sitt jobb naturligtvis. Men jag bev alltmer förvånad över deras ständiga lektioner för mig om anti-semitismen. Menade de verkligen att jag var så okunnig och så ointelligent att jag inte kände till detta? Under besök i Isael fick jag nya föreläsningar i ämnet. Däremot fick jag aldrig gehör för frågan varför palestinierna skule bära bördan av de europeiska judeförföljelserna. — Nu säger de flesta att Israel har rätt att försvara sig, även Obama, som tydigen inte orkar ta i den hopplösa frågan. Nästan ingen säger att palestinierna har rätt att försvara sig. Ändå är de offer för en hård militär ockupation och Israels regering stöder ständigt nya bosättningar på palestinsk mark, emot internationell rätt. En ockuperad nation har rätt att försvra sig, juridiskt och moraliskt, enligt principer från tiden efter andra världskriget. Det vet man t ex i Danmark och Norge.     

Hur är det möjligt att filmmakarna som gjorde ”Call Girls” kan påstå att avsnitten om Olof Palme bara är ”fiktion” och tro att vi går på det snacket? Alla  vettiga människor som sett filmen ser ju fulkomligt klart att Palme utpekas. De som försöker bluffa och säger att det inte handlar om Palme utan bara är vad de kallar ”fiktion” måste tro att vi andra är så extremt korkade så att vi tar deras enfaldiga prat på allvar.  Eller också begriper de ingenting. Palme utpekas och det är förtal av avliden, även om ingen kan vara säker på att filmen skulle fällas i ett förtalsmål. — Sedan några år förekommer även inom viss litteratur framställningar med förtal och hämndlystanad under förevändning att det bara är ”fiktion”. Problemet är naturligtvis att personer offentligen utpekas och många tror att det handlar om sanningar. Men de som utpekas har sällan någon chans att försvara sig. Att filmen där Palme förekommer i dessa avsnitt visar sig vara ren spekuation har visserligen redan för de flesta framstått som kart. Bilden av Palme är moralisk dynga. — Det finns utmärkta böcker om Palme, t ex av Björn Elmbrant, Kjell Östberg och Henrik Berggren, hederliga skribenter som är intreserade av sanningen. Jag föredrar den sortens historieskrivning och tror också att det gäller de flesta. Spekulationer med lögn och förtal är efemärt.

Häromdagen publicerades en undersökning som rangordnar världens länder. Det är en ansedd brittisk ”tankesmedja” som gör sådana försök. De tar hänsyn inte bara till ekonomin utan också till utbildning, hälsa, säkerhet, korruption, personlig frihet, möjligheter för entreprenörer och socialt kapital. ”Länder som det går bra för kombinerar socialt ansvarstagande med personlig frihet”, sa chefen. Det visar sig att tre länder ligger högst: Norge, Danmark och Sverige. Efter Australien, Nya Zeeland och Kanada kommer sedan Finland, Nederländerna och Schweiz. USA kommer på tolfte plats. — Jag funderar en smula på detta. Vi tillhör de mest anständiga länderna i världen. Men en stor del av vår debatt och inte minst vad kulturarbetare inom litteratur och teater för fram är att det svenska folkhemmet har avrustas, att det blir allt värre och att det mesta är botten. Det s k miljonprogrammet för bostadsbyggande från 60-talet och framåt är ett elände. En omtyckt variant går ut på att folk i städernas villaområden har ett helvete. — Men invandrare som kom från slum i något fattigt, kanske våldsamt land till bostäder i miljonprogrammets hus kom till ett paradis. Jag minns hur jag i Calcutta 1968 deltog i en konferens där jag på frågan om våra politiska problem var tvungen att nämna bostadsbristen. Folk på trottoarerna, ofta med små barn, började då gå och lägga sig i bruna säckar bredvid rännstenen och pumpen.   

Det aktuella politiska klimatet återspeglas i det politiska språket. Åtskilliga av oss som försöker pejla läget har lagt märke till hur en viss sorts ord och uttryck kommit att dominera offentligheten. Det är kapitalismens eller i varje fall det privata näringslivets jargong som är på modet. ”Konkurrensutsättning” (språkligt missfoster, eller hur) hör till de aktuella modeorden. Skola, vård och omsorg ska ju enligt gällande kapitalism utsättas för konkurrens, så att ”riskkapitalister” (gammalt släkte, nytt ord) som ska kunna ta pengar från denna offentliga sektor och sticka. — Vi har fått in ”management” i politiken (engelsk-svensk direktörsjargong). Ordet ”affärsidé” dyker till och med upp inom socialdemokratin. Man säger ”koncept” och ”marknadsandelar” för att imitera direktörerna. ”Marknad” gäller nu vad som helst som kan produceras, även politiska idéer. Politiker talar om att ”sälja” sin politik och reformförslag, som varor i skyltfönster. — Alla politiker använder favoritordet ”tydlig”. ”Vi måste bli mer tydliga”, säger de, varefter vanligen följer ett förfärligt snömos. Många säger ”vision”, som uttrycks med paradord som frihet, jämlikhet och demokrati, klassiska termer som blir banala floskler och betyder vad som helst. — Termen ”näringslivet” betecknar nu inte hela näringslivet utan en liten grupp direktörer eller deras PR-folk, som dagligen gör sig breda i medierna. ”Nivågruppering” är ett förfärligt ord i skoldebatten, som betyder att man gillar klassklyftor. — Jag mediterar idag vemodigt över den omoderna termen ”solidaritet”.