Kristdemokraterna kan mycket väl åka ur riksdagen. För mig spelar det föga roll men fenomenet har ett visst intresse. Partiet startades på 60-talet av en kyrkoherde som hette Ekstedt och den viktigaste frågan, som jag minns det, var kristendomsämnet och kristna ceremonier i skolorna. Vi hade en viktig skoldebatt de åren. Sedan blev en frikyrklig företrädare, Alf Svensson, ordförande och partiet utvecklades en aning. — Det förefaller mig som om partiet nu påverkats av den kristna högern i USA. De djupast kända frågorna är där homosexualitet, aborter, preventivmedel (allt sådant är de traditionellt emot), sexualundervisning (som de tror stimulerar för mycket sexuell aktivitet), skilsmässor, omskärelse. Här talar de om ”kärnfamiljen”, vilket i praktiken betyder hemmafrubidrag. Därtill kommer (alltsedan 20-talets strider i USA) utvecklingsläran. I USA vill den kristna högern att skolelever ska få ”välja” mellan vetenskapen och bibelns version av universums och människans skapelse, som om alternativen vore jämförbara. Även den frågan har sexuella anknytningar eftersom den ytterst handlar om hur människan blev till. De ogillar forskning om gener och vad därtill hör, ytterligare en konfrontation med vetenskapen. — Det är väl nog så att underlivsfrågor inte kan samla någon större politisk opinion i Sverige men amerikanerna är kanske barnsligare. — Jag tror på upplysning, avmystifiering och skepsis.    

Det finns all anledning att sympatisera med dem som kräver att förhållandena i Gaza uppmärksammas. Gaza är ett fängelse för ett par miljoner palestinier. Jag läser i en initierad artikel i ”The New York Review of Books” att invånarna där alltmer markerar att de står nära Muslimska Brödraskapet, som nu är den starkaste politiska faktorn i Egypten. Det finns palestinier i Gaza som vill knyta den tätbefolkade enklaven närmare Egypten. Hamas blir allt starkare, en följd av den skoningslösa ockupationspolitik som Israel-USA bedriver. — Ingen politiker i USA kan säga ett vettigt ord om Mellanöstern-konflikten under valrörelsen. Men nu växer även i USA insikten att Israel-USA:s politik blir alltmer orimlig. Böcker av amerikanska judiska författare argumenterar i den riktningen. — Idén om två stater är  överspelad eftersom Israel alltmer förstärker ockupationen och utbyggnaden av judiska bosättningar på palestinsk mark. Det finns bara en stat. Jag läser i min amerikanska tidskrift: ”… en diminutiv, amputerad stat, omringad av Israel, beroende av dess godtycke, baserad på israelernas erkännande och som följd därav ett slut på konflikten, är inte något att kämpa för.” – ”Någon dag, men inte nu, är tiden inne för Palestina och Jerusalem.” – ”Ingen är idag angelägen om en tvåstatslösning.” — Den västerländska linjen består enligt min mening av två idéer: 1) Glöm aldrig förintelsen. 2) Glöm palestinierna.    

När den kinesiske författaren Mo Yan fick Nobelpriset kritiserades han av svenska skribenter, mer eller mindre hårt, för att han inte tillräckligt tog avstånd från regimen i Kina. Många jämförde honom med en modig författare, Liu Xiaobo, som dömts till elva års fängelse, vartill kommer att hans familj har ett helvete. Dessutom omnämns en annan författare, Liao Yiwu, som skrev dikten ”Massakern” om händelserna på Himmelska fridens torg 1989. ”Han fängslades och lever numera i exil, efter år som hemlös gatumusiker i kinesiska städer.”  Den helt visst berättigade frågan ställs: ”Vad kan vi i Sverige göra?” — Jag kan inte komma ifrån att det finns något moraliskt svårbemästrat i sådana frågor. Här sitter ”vi” i våra hem i världens rikaste och tryggaste miljö, eller på mediernas rättänkande redaktioner, och begär att kinesiska intellektuella bör ta risken av till exempel elva års fängelse och skoningslös förföljelse av deras familjer. Vi kanske rent av känner oss ädla. Samma mönster upprepas ju ofta så snart diktaturer diskuteras och kritiseras. —  Detta är kanske också ofrånkomligt och helt visst skrev jag i samma anda under mer aktiva år. Men det finns ändå något moraliskt plågsamt i dessa så självsäkra uttryck för rätt moral. 

Många har besökt Catalonien med huvudstaden Barcelona. I denna provins har alltid många velat skiljas från övriga Spanien och bilda en egen stat. De har ett från spanskan avvikande men besläktat språk ”catalán”. Jag har nostalgiska minnen därifrån för jag var där två gånger redan på 50-talet. — Det är kanske mindre känt att Joseph Conrad i sin ungdom deltog i vapensmuggling till Catalonien. Conrad är en författare som ofta förknippas bara med en bok, ”Mörkrets hjärta”, säkert mest för att den förekommit i någon form på film och i TV. Men han skrev mycket mer. — Som ung och osäker drev han omkring i hamnkvarteren i Marseille. I romanen ”The Arrow of Gold” skildrar han en kärlekshistoria men omnämner också att han av några tvivelaktiga kamrater deltog i en vapensmuggling till Catalonien. Vapnen var avsedda för ”karlisterna”, en reaktionär, strängt katolsk grupp som ville insätta tronpretendenten Don Carlos som spansk kung. Det lilla segelfartyget ”Tremolino” förföljdes av ett tullfartyg och de satte henne på grund på en bergig kust norr omBarcelona, så att plankor och master och allt splittrades. — Om karlisternas uppror skrev Conrad senare: ”Det hade kollapsat fullständigt och lämnat efter sig, som vanligt, en stor skörd av förebråelser, anklagelser för inkompetens och förräderi och en viss mängd skandalartat skvaller.” Conrad återvände till sin olyckliga kärlek i Marseille men var snart till sjöss igen.

Bland den senaste tidens episoder i svensk politik fäster jag mig särskilt vid utbildningsminister Björklunds idé om ettårigt gymnasium för skoltrötta elever. Det betyder okvalificerad utbildning för elever från hem med svag studietradition. Vi vet vad det handlar om: bibehållna eller ökande klassklyftor. Det vet ministern också så det är precis vad han vill ha. Och han har ju ofta med gillande talat om något han kallar ”nivågruppering”, som rangskalor i det militära. —  Jag är inte ensam om att redan från ungdomen se den sortens klassklyftor, för jag gick på den gamla tidens gymnasium. Det var övervägande borgerligt, elever, lärare, samhällsuppfattning. Om det var något som från början inspirerade mina första politiska värderingar så var det idén att utbildning skulle reformeras så att sociala och ekonomiska klyftor minskade. Vår nuvarande regering är – inte oväntat trots moderaternas prat om det nya arbetarpartiet – intresserade av motsatsen, borgarklassens makt i kraft av överlägsen utbildning. — Jag träffade i yngre dagar en kamrat från Lund som blivit lärare. Han berättade att han bland annat undervisade elever som gick på ”fordonsteknisk linje”. De gillade att meka med bilar och motorcyklar. Kan de vara intresserade av litteratur, till och med poesi, undrade jag. Det går, sa han, och det är en utmaning för ambitiösa lärare. De lärarna har nu föga stöd av regeringen.  

Så märkligt att den urgamla frågan om Guds existens fortfarande diskuteras, nu till och med i kolumner i dagspressen. Troende tror på och ateister förnekar Guds existens. Mitt problem är något avvikande, eftersom det såvitt jag kan se aldrig tas upp vare sig av troende eller ateister. Jag vet helt enkelt inte vad de menar med ”Gud”. Vad betyder detta ord? Vad syftar det på? De som vet något om språkteori kan undra vad detta ord har för referens. Vad står det för? VAD är det som existerar eller icke existerar? Det kan väl ändå inte vara fråga om en gubbe ovan molnen. — Det finns en rad knep för att komma ifrån frågan om sanningen eller osanningen om Guds existens. Det sägs t ex att vi ska vara som barn, vilket är en rekommendation till anti-intellektualism. Eller man säger att det handlar om metaforer, alltså bilder: men bilder måste ha just referens, stå för något. VAD i så fall? Ett annat knep är att påstå att det handlar om legender, myter, osv, men då finns ju inte längre någon sanningsfråga. Eller är allt i denna ”debatt” bara tungomålstalande, mumbo-jumbo?— Under en religionsdebatt för många år sedan fick ateisten Bertrand Russell frågan vad han skulle säga till Gud om han efter döden mötte Gud i himmelen. Russell svarade att han skulle fråga Gud varför han inte hade lagt fram bättre argument för sin existens. Är det över huvud taget fråga om ”argument”?  

Om jag ska döma efter valdebatterna hittills kommer valrörelsen under det år som återstår att handla om följande.— Statistik om den ekonomiska tillväxten, statistik om inflationen, statistik om bruttonationalprodukten, statistik om arbetslösheten och arbetslöshetsförsäkringen, statistik om ökande eller minskande klyftor, statistik om skatter, statistik om socialhjälp, statistik om skolbetyg, statistik om brottsligheten, statistik om elpriser och matpriser, statistik om räntor och bolån, statistik om forskningens finansiering, statistik om energi och koldioxid, statistik om invandrare statistik om skolbetyg, bara för att nämna några favoritämnen. Politiker och experter kommer ständigt att vara oeniga om statistiken, hur man räknar, från vilket år man börjar sifferserierna, osv. — Det kommer att bli vår roligaste valrörelse i modern tid och jag kommer att ha skitkul.

Många har säkert varit mer intresserade av allsvenskan i fotboll än av Olympiaden och än mer efterhand som den pågått. Svenskar har ju inte, som sportjournalisterna begär, tagit ett antal GULD, inte så mycket annat heller. Nu skrivs artiklar om sport med så komplicerade idéer att jag föga begriper. Nog har jag genomträngt svåra filosofiska texter men jag klarar inte av vad annars så utmärkta skribenter som Torbjörn Tännsjö och Lena Andersson menar i frågor om idrottsfilosofi. Det är i varje fall något negativt, någon sorts avståndstagande. — Ack, så barnslig jag kan vara. Jag ägnade mig åt idrott sedan 11-12-årsåldern och det var helt enkelt roligt. Vi hade inte några teorier om tävlingsmentalitet och sportprestationer. Under större delen av 50-talet, historia nu förstås, ägnade jag mig åt löpning, mest 400 meter. Det var en underbar sträcka förenad med eufori när man orkade igenom hela loppet, även de sista, hårda hundra meterna. Som bäst gjorde jag 50.5 (på kolstybb) och sådana tider räckte bra i södra Sverige, någon gång också längre norrut. Jag var med om en tredje plats i SM på 4×400 meter på Slottskogsvallen i Göteborg 1956, (för att skryta). Det krävdes träning året runt, vi var i ett trivsamt gäng, med klubbkänsla än idag. I Lund träffade jag studenter men i vår klubb också många med vanliga yrken, en oas för jag ville inte bara vara plugghäst. Jag tänker på den tiden och det är högst meningsfullt.

Det är bra att Anthony Beevors bok ”Andra världskriget” nu har kommit ut på svenska. Han har tidigare skrivit om t ex spanska inbördeskriget, slaget om Stalingrad och Berlins fall 1945. En anan författare som har skrivit flera böcker inom samma område är Norman Davies, professionell historiker, vilket man kan säga att också Beevor blivit, noggrann, källkritisk, intresserad av belysande detaljer. Det jag främst gillar är att dessa skribenter inte, som en del svenska journalister, ägnar sig åt anekdotisk och moraliserande historieskrivning. — Snyder är en annan läsvärd specialist som i ”Bloddlands”, översatt till svenska, beskriver det enorma kaos som uppstod under andra världskrigets sista månader. Hundratusentals människor, inte minst i våra grannländer Ryssand, Baltikum och Polen, hamnade i fängelser, fångläger, ödelagda städer och byar, försvunna i våld, oreda och grymheter, utan chans att återkomma till släkt, familj eller civilisation. Det var ofta omöjligt eller orealistiskt att ens söka efter dem i detta kaos. Krigsförlusterna var under krigets sista period ojämförligt mycket större per månad än under hela kriget dessförinnan, stupade, avrättade, våldtagna, fångade i brinnande hus och städer. Och vad som kallats ”Stalins hämnd” (en annan bok) mot tyskar och vad ryssarna antog vara nazistiska medlöpare, var skoningslös. I detta kaos fanns en svensk som hette Wallenberg.

Man kan visserligen inte ha semester när man är pensionär. Men det går bra att drömma sig tillbaka till kuster, fyrar och fartyg. Jag läser den nyutkomna boken ”The Science of Navigation” och får på nytt veta att fyrar sällan behövs numera, då gällde var gammaldags men ännu fascinerande navigeringskonst. Nu är det samma sorts apparater på oceanfartyg som i bilar. — Jag har läst böcker i ämnet, det finns sällskap som slår vakt om klassiska fyrar med vackra namn och några fyrar har rent av blivit sommarbostäder. De är trots allt egendomligt att så många författare skildrar fyrar sommartid från land, de har tydligen kört bil till fyren. Fyrar ska ses från havet, gärna i skitväder, det är vad de är till för. — Jag minns en vinternatt på Kattegatt, på väg norrut i nordostlig kuling, fartyget, barlastat, gjorde häftiga s k bottenslag i motsjön, det small som kanonskott, ”som om hon föll på något hårt”, skrivet Joseph Conrad i stormskildringen ”Typhoon”. I gryningen flaggade vi efter lots vid Vinga. Vackrast var somrarna på Bottenhavet, ljust på natten, sjön såg ut som mjölk, skriver Harry Martinson, en perfekt iakttagelse som så ofta. Fyrskeppen, t ex Finngrundet i södra Bottenhavet, är nu borta, några gör tjänst som museifartyg för turister, gärna för mig. Till och med Almagrundets fyrskepp utanför Sandhamn är borta, där ankrade vi i tjocka en sommarmorgon för länge sedan, på väg till Stockholm. — Ack ja.