Inte minst i samband med den senaste konflikten förvånas jag av ordet ”näringslivet”. Är det inte konstigt att denna term så ofta bara syftar på direktörerna? Näringslivet består minsann också av arbetare och tjänstemän. Direktörernas organisation heter i enlighet med det här överklassmaneret just ”Svenskt näringsliv”. — För några år sedan, när det fanns en meningsfull vänsterretorik, försökte många byta ut ordet ”arbetsgivare” mot ”arbetsköpare”. Jag använde, åtminstone under en viss tid, gärna detta uttryck. Det konventionella betydde ju att de välvilliga direktörerna ”ger” arbete, som om de vore en välgörenhetsorganisation, fast de ju i själva verket ”köper” anställda. Men vi som ville ändra språkbruket hade förstås ingen chans i den borgerliga språkliga hegemonin.     

Under mina försök att förstå något om Saudiarabien, som vi ju bedriver militär handel med, läser jag ”KAMPEN OM ISLAM”, av den franske islamologen professor Gilles Kepel (svensk övers. 2004, Atlas). Han skriver om ”grundarmonarken” Ibn Saud: — ”Han hade själv många söner med dussintals fruar, många från klaner som svurit honom trohet. Genom diverse giftermål och skilsmässor som avlöst varandra i i rask takt hade han spridit sina gener utan att bryta mot sharialagarna, som begränsar polygamin till max fyra hustrur åt gången. Detta beda, sammanhängande nät av bröder och halvbröder kontrollerade det politiska systemet och åtnjöt exklusiv tillgång till oljeinkomsterna. Genom en lateral arvsföljd, som överförde maken mellan bröder och inte linjärt från far till son, hade han säkerställt solidaritet mellan bröder från olika mödrar, istället för en monarks egna maktambitioner som vill se till att hans barn får efterträda honom.” — Den här regimen har USA samarbetat med i åratal, den ingår i ”den fria världen”, och den har olja. Hans Majestät Konungen av Sverige har gett honom medalj, eftersom de båda är scoutedare. Sverige har under olika regeringar haft vapensamverkan med den kungliga saudiska familjen. ”Solidaritet mellan bröder”, skrev Kepel. Så vackert.   

Jesus dödades av den romerska militärdiktaturens hantlangare, som många andra på den tiden. Att han återuppstod på påskdagen har inte lett till något religiöst grubbel för mig, eftersom jag helt enkelt aldrig trott att legender om återuppståndelse från döden är sanna. Men ”romersk rätt ” var lik förbannat under århundraden ett klassiskt ämne för västvärldens jurister. — I min ungdom i Skåne brukade vi under långfredagen spela kort i en lövskogsdunge vid en porlande bäck, inte som protest mot något religiöst förbud utan för att det var vår. — Idag, påskafton, inleder jag dagen med att läsa de två huvudledarna i Dagens Nyheter. Den ena handlar om sjukförsäkringsstatistiken och den andra om arbetslöshetsstatistiken. Jag ser fram emot en uppsluppen politisk debatt om statistik fram till nästa val. — I Lund hade vi på min tid en intressant professor i statistik. Han hade, om jag minns rätt, fem barn och vi skrev i studenttidningen att han under vackra helgdagar cyklade omkring i staden med ett slumpvis utvalt barn på pakethållaren. — I Strindbergs lilla drama ”Påsk”, bara tre akter, fäste jag mig tidigt vid den känsliga bilden av flickan Eleonora, på gränsen till mental skörhet, hans vackraste kvinnoporträtt. Pjäsen utspelas i Strindbergs Lund, en stad som han kallade ”klosteraktig”. Gärna för mig, det var en miljö för tankfulla, men med humor någonstans i munkkåpan.

Det gläder mig att ”Röde Orm” kommer ut i ny upplaga. Det som jag i mina senare tonår först läste av Fran G Bengtsson var dock inte denna succéroman utan hans essäer. Jag fäste mig vid hans humanistiska lärdom, även om den ibland kunde förefalla excentrisk. Frans G var kulturkonservativ och ofta rent av gnällig intill gränsen för det reaktionära, och det kunde jag väl reta mig på. Men jag har definitivt i mitt bagage en god dos kulturkonservatism alldeles själv: David Hume, Schopenhauer och Joseph Conrad hör till den traditionen. — Det finns de som tror att kulturkonservatism skulle hänga ihop med nazism, eller åtminstone med förståelse för nazistsympatisörer. En annars klok historisk skribent har gjort en sådan förhastad kommentar om Frans G. Men det var från sin humanistiska utgångspunkt som  han avskydde nazismen, och den var ju högst aggressiv under hans levnad. Han  såg nazistiska politiker som vulgära folktalare och demagoger och han benämnde dem ”kriminaldårar”, alldeles särskit efter den tyska ockupationen av Danmark och Norge. Han hade planerat att efter boken om Karl XII skriva en biografi om Karl X Gustav men avstod och sa att inte kunde han skriva om en kung som härjade Polen och tågade in i Danmark. — Det fanns en bildad konservatism som föraktade småborgerlig högerpopulism och det kan man väl påminna om än i dag. 

Miljoners miljoner överhopar en liten folkgrupp, företagsledare i storföretag. Får detta någon politisk effekt? — Dessa direktörer är sannolikt praktiskt taget alla moderater. De tillhör HÖGERN. De har dessutom sina enligt egen uppfattning viktigaste kontakter med stenrika dollarmiljardärer i USA och vill känna sig lika fina som dessa. Vi ska komma ihåg att de som höstar in sina för vanligt folk fantasibelopp inte får dessa pengar på grund av oerhörd skicklighet. Det finns ytterst kapabla yrkesmän och -kvinnor på åtskilliga andra områden som på sin höjd kan drömma om en bråkdel av sådana summor. De här direktörerna får sina miljoner helt enkelt därför att de har MAKT över pengar och därför kan dela ut miljoner till varandra. — Nu ökar ojämlikheten med alltfler fattiga, inte minst fattiga barn, över Europa och ännu värre i USA. I Sverige kräver dessa högermän låga löneökningar för arbetare och tjänstemän samt, deras favorittema i politiken, lägre skatter inte minst för dem själva. De är särskilt smarta i sin smartaste gren, att passera över pengar till skatteparadis. Jag har sett att de motiverar insyn i denna verksamhet med att det skulle kränka deras personliga integritet. I USA kränker det FRIHETEN. Detta är för mig HÖGERN, även när den stapplande försöker sig på folkhemsretorik. — Men jag undrar vad Europas en gång så effektiva socialdemokrati har för sig i dessa tider.  

Idag läser jag i Dagens Nyheter, på tal om vapensamarbetet med Saudi-Arabien, att Sverige bör gå med i Nato. Detta har DN menat sedan Tingstens tid på 50-talet och det är ju det ständigt återkommande förslaget alldeles oberoende av den internationella situationen. NATO betyder i praktiken allians med USA. Det måste vara fler än jag som tänker: då skulle vi verkligen komma med i sammanhang där man bedriver handel med Saudi-Arabien. Under decennier har USA haft kommersiella och därmed politiska kontakter med den rika olje-staten och orsaken förstår ju vem som helst. Det gäller, antar jag, också andra NATO-länder. — Det finns inte tillstymmelse till moraliska överväganden i sådan samverkan i den världspolitiken. Det har aldrig förekommit verkningsfulla moraliska hänsyn i den internationella vapenhandeln, det handlar uteslutande om realpolitik. Vem trodde något annat? Detta är världens mest gigantiska hästhandel genom tiderna. — Nu tycker jag trots allt att vi ska tänka på den politiska moralen, även om vi därvidlag är tämligen unika. Så det är väl bra att vi nu ser mera klart det svenska politiska etablissemanget i chock, med oklarheter, hyckleri, hemlighetsmakeri, ömsesidiga beskylningar och en totalt förvirrad försvarsminister.       

Jag är inte det minsta förvånad över att Sverige har medverkat vid planeringen av en vapenfabrik i Saudi-Arabien. Under min aktiva och passiva tid har frågor om svensk vapenexport regelbundet kommit upp i ljuset. Alla i branschen jämte politikerna har levt i en atmosfär av hemlighetsmakeri. Och det anses innebära status och prestige att tro sig vara i hemlighet informerad. — Det finns tydligen de som tror att socialdemokrater skulle ha relativt högre moral i den här sortens frågor. Men verksamheten har alltid omfattats av hyckleri. Ett vanligt socialdemokratiskt argument har gällt sysselsättningen, särskilt i metallindustrin, bra fråga för den nye partiledaren. Vapenindustri och vapenexport har inom socialdemokratin sälan handlat om utrikespolitik och mer om sysselsättningspolitik. — Dock blev jag särskilt fascinerad av bilden där Hans Majestät Konungen av Sverige överräcker en sort medalj till Saudi-Arabiens härskare, en medeltida feodal klanledare. Detta dåraktiga arrangemang berodde tydligen på att de båda är världsledande  scout-hövdingar. ”Alltid redo!” – ”För Gud och fosterland!” — Likväl tror jag inte att händelsen biter det minsta på monarkins anhängare, eftersom de alltid anser att kungligheter är intelligenta, kloka, vackra och fantastiska samt symboler för folkstyret.     

Det påstås att premiärvalen inom republikanska partiet handlar om moral. Så snart uppmärksammade politiker talar om moral bör man vara försiktig, för att inte säga misstänksam. Det visar sig ofta att de med ”moral” menar vad Aftonbladets ledarredaktion kallar ”underlivsfrågor”: homosexualitet, aborter, preventivmedel, ogifta mödrar, säkert också könsbyte, till och med genforskning. De konservativa moralisterna i USA ägnar sig därutöver ömsesidigt åt allt grövre personliga förolämpningar och smädelser, grinigt och utan humor. —  Och så hamnar de allt längre ut i ultrahögerns extrema retorik för varje dag, allt längre från vanliga väljares vardag. Det visade sig till exempel när en tokig reaktionär amerikansk präst gav sig på medicinskt stöd åt preventivmedel att sådana inte alls anses omoraliska utan används eller har används av 98 procent av folket. — Det som vi utomstående har anledning att tänka på är, tycker jag, att ordet ”moral” har mycket mer omfattande innebörd än underlivsfrågor, även om liknande missbruk av språket kan förekomma även i Sverige.”Moral” kan man tala om när det gäller grundläggande värderingar om allmängiltiga mänskliga rättigheter, jämlikhet och rättvisa. Ultrahögerns moralister kräver ofta i hätska ordalag att de mest förmögnas miljoners miljoner inte får röras, allra minst till förmån för den stora grupperna fattiga. Vad är moral? 

Är det sant att kungafamiljen med politisk medvetenhet har gett prinsessan namnet Estelle? Som Anders Hasselbohm berättar i Aftonbladet mördades Estelle Bernadottes man Folke Bernadotte av judiska terrorister 1948 när Israel bildades och några hundra tusen palestinier drevs ut från sitt hemland. Mordet skedde i samband med att Folke Bernadotte var FN:s fredsmäklare. Kungafamiljen har aldrig velat besöka Israel.— Hittills har Israel under decennier dominerat opinionsbildningen i västvärlden. Ordet ”terrorist” har tillämpats bara på palestinier. Men judiska terrorister och mördare ingick i ”Stern-ligan” och två ledare blev premiärministrar, YitzhaK Shamir och Menachem Begin. Konsekvent användes uttrycket ”det hotade Israel”. Ordet ”säkerhet”, med allt vad det innebar av israeliskt våld och ockupation, betydde säkerhet för den judiska befolkningen, aldrig för palestinier. Golda Meir, en annan premiärminister, sa att palestinier inte existerar. Även i svenska medier fanns palestinierna under många år bara som ”terrorister”. Kritiker av Israels politik avfärdades ständig som anti-semiter, ett effektivt polemiskt vapen. Palestinierna har fått bära bördan av den europeiska judeförföljelsen, det är deras historiska öde. — Det som hovet nu kanske kan bidra med är märkligt nog en förändring som kunniga historiker och välutbildade debattörer, torts försök under åratal, inte har klarat.    

Vi som inte är ekonomer undrar över hur det på nytt ska bli ekonomisk tillväxt. De flesta ekonomer och politiker  som jag begripit menar att det är vad som behövs. — Det som nu pågått under flera år, med stimulans av högerliberala regimer, är en stadig ökning av antalet fattiga i de rika länderna. Jag läser regelbundet om ökad barnfattigdom, inte minst i USA, där nu två gigantiska kristdemokratiska partier tävlar som bäst. Protester i västvärlden baseras på siffror om förmögenhetsökningar för några få rika procent av befolkningarna. I Grekland har de haft makten i ett korrumperat system. Grundvärderingen bland de mest förmögna är alltid att slippa skatt, vilket vi upplever även i Sverige. Men de nordiska välfärdsstaterna har byggts upp bland annat på basen av ett demokratiskt förankrat skattesystem. —  Om man förbättrar ekonomin för de sämst ställda kommer de att använda ökade resurser på konsumtion. Om man däremot som nu sker ökar förmögenheterna för de mest välbeställda kommer dessa inte att konsumera särskilt mycket, för det behöver de inte. De föredrar att undvika skatt med de knep som de använder så mycket av sin kreativa intelligens för att uppnå. — Slutsatserna för oss icke-ekonomer är enkel: de som nu förordar ökad ekonomisk tillväxt, produktion och konsumtion, bör arbeta för ökad jämlikhet.