Enligt vad jag har hört berättas utser svenska folket inom kort en ny chef för staten, en statschef. Det sker genom födsel enligt en medeltida principen om arvskungadöme. Den senare tillkomna regeln att vi också kan ha en arvsdrottning beror inte på någon idé om jämställdhet, vilket är nonsens i ett icke-demokratiskt system, utan genomdrevs för att permanenta monarkin. — Mitt problem är: kommer en majoritet av svenska folket att anse det vara OK att statschefen utses genom att en baby föds? Det blir ett oerhört jippo i massmedierna. Alltsamman ingår i underhållningsindustrin och inte i statskonsten eller demokratin eller ens i politiken. Majoriteten för monarkin har hittills varit stadig, över 70 procent, även om stödet för ärvd statschef möjligtvis minskade något under det gångna året. En sor andel av denna majoritet anser att medlemmarna av kungafamiljen är underbara, vackra och intelligenta. Negativ journalistik avfärdas av de flesta som oförskämd och skylls på journalisterna. — Men när en baby, redan kvalificerad som blivande statschef, nu föds under fantastisk bevakning av underhållningsjournalistiken, blir detta ändå inte egendomligt för allt fler? — Om det blir en flicka föreslår jag namnet drottning Elizabeth, som påminner mig om dramatik och poesi. Blir det en pojke kan jag tänka mig en framtida kung som heter Oskar den tredje. Men helst aldrig mer kungar och drottningar i Sverige. 

Jag ser att Göteborgs Stadsteater ska spela en pjäs som ska heta ”Bibeln”. Det låter intressant, inte minst därför att Niklas Rådström ska skriva texten. Biben lär, enligt en kommentar, ha översatts till 2212 språk. Gamla testamentet skrevs ju på hebreiska och Nya Testamentet på grekiska. På svenska utkom vad vi kallar Gustav Vasas Bibel 1541, följd av den något bearbetade Karl XII:s Bibel 1704. En bibelkommission tillsattes av Gustav III 1773 med uppgift att göra en ny översättning. Den arbetade i 150 år, skriver Karl Ragnar Gierow, ”varefter den framlade ett förhastat resultat.” — Vilken skådespelare som ska spela Jesus är ännu hemligt. Jesus talade ett sedermera utdött språk, arameiska. Det var under flera århundraden det allmänt gällande språket för skrivare, affrsmän och beduiner i en lång landsträcka från Mesopotamien upp till Syrien. Andra språk tog över, arabiska dialekter, gotiska, grekiska, vulgärlatin med dess efterföljare i Italien, Spanien, Frankrike och Rumänien. Mindre känt är nog att forskare kommit på att Jesus inte talade den vanligaste arameiskan utan en dialekt som förekom i trakten kring Nazaret, nuvarande En-Nasira. — Och det är detta som kommer mig att undra över ett fullkomligt marginellt problem. Ska Jesus på Teatern i Göteborg tala någon sorts dialekt? För min del kunde det gärna få vara skånska, men det är klart att jag förstår vitsen om det blir göteborgska.   

Jag ser att den intressante danske journalisten och sjöskildraren Carsten Jensen publicerar en samling journalistik i svensk översättning. Mest känd och uppskattad är nog hans bok ”Vi, de drunknade”, som kom ut för några år sedan. Där skildrar han den danska segelfartygsepokens sista tid. Centrum var den lilla staden Marstal och jag påminns om min egen bakgrund, samma miljö på Brantevik i sydöstra Skåne, vid samma tid. Skutor som hörde hemma på Österlen köptes ofta i Marstal och jag har besökt skutmuseet där. — Men nu kan jag inte hålla inne med vad som för mig är viktigt: sjötermerna i den svenska översättningen av Jensens riman är ofta tokiga. Vi i land säger t ex ”golv” men Jensen blandar det ordet med den ombord rätta termen ”durk”. Han skriver ”anloppshamn” fast det rimligen heter”anlöpshamn”. Han skriver ”barker” i stället för det rätta ”barkar”. ”Långfart” blir hos Jensen ”långfärd”. Karthytten eller navigationshytten” kallar han ”bestickshytten”. Det välkända uttrycket ”sjömanskap” blir ”sjömanskunskap”. Och ”nordostpassaden” vränger han till ”nordostpassagen”. (Jag hänvisar till den sakkunnige Torbjörn Dalnäs men jag kunde dra fram fler fler fel alldeles själv när boken var aktuell. Och jag vet inte om Jensens danska språk har malträterats av den svenske översättaren.) —  Mer generellt: så här är det ofta med sjöfolkets fackspråk. Förakt för sjömän kanske? 

Nog kan reklamen i Stockholms tunnelbana överraska. Det är väl också meningen med reklam och ibland uppstår debatter i detta ämne. Nu har jag under ett antal veckor betraktat stora annonser med anslående bilder och den för mig uppseendeväckande texten ETT ANNAT LAND. Jag vet inte om det handlar om semesterresor. — Men jag tänker varje gång på den engelske 1500-talsdramatikern Christopher Marlowe och den kanske mer kände poeten T.S.Eliot. I en dikt med titeln ”Portrait of a Lady” citerar Eliot följande rader ur Marlowes drama ”The Jew of Malta”, med allusion till bibeln: ”Thou hast committed — / Fornication: but that was in another country, / And, besides, the wench is dead.” Jag tar risken att själv översätta de förskräckliga raderna: ”Du har legat med en hora / men det var i ett annat land / och, för övrigt, är flickan död”. — Marlowe var vänsterradikal på drottning Elisabeth den förstas tid, den mest betydande föregångaren till Shakespeare. Han tvivlade på kyrkans lära, hatades av prästerna och mördades 29 år gammal under ett kroggräl 1593. — Nu möter jag honom nästan dagligen i Stockholms tunnelbana. Vem kan det vara på SL som vill få oss att tänka på Chrstopher Marlowe, mediterar jag medan tågen rusar förbi. 

Vi behöver klassanalyser i dagens Sverige. Det inser man när ledande, stöddiga debattörer deklarerar att studier av klasskillnader och klassklyftor i Sverige är omoderna, gammalmodiga, socialdemokratiska. Så skriver de t ex ofta i Dagens Nyheter. Överklassen har alltid velat förneka att det finns klasskillnader, ända sedan vänsterpolitikens begynnelse. Och det stämmer ju med deras politiska intresse. Socialdemokraternas nya ledning ska, enligt denna opinion, satsa på välbeställd medelklass i storstäderna. Socialdemokratiska partiet ska,efter vad jag förstår, i så fall bli som folkpartiet. Nu hyllar borgerligheten som bäst en film om Margaret Thatcher, berömd för slagordet ”krossa facket”.— I den mer perspektivrika internationella debatten är det annorlunda. Senast påpekade en skribent i Le Monde diplomatique att den rikaste procenten av amerikanerna har ökat sina inkomster sju gånger mer än genomsnittet. Svensk borgerlighet har altid haft sitt mönster därifrån och kritiserat dem som ogillar sådana inslag i USA. Nu går amerikanska högern till val på att de allra rikaste ska bli ännu rikare bl a genom lägre eller åtminstone inte högre skatter. Den rikaste procenten betalar i USA i genomsnitt 1 (en) procent i skatt. I en annan av mina tidningar, engelska New Statesman, påminns jag om en bok med titeln ”Det är synd om miljardärerna”, en ironi värdig Stefan Löfvens nya arbetarparti.

Faktum är att rubriken i DN stämmer med artikelns poäng: ”Vi bevittnar nu slutet på partiets hegemoniska makt”. Författare är professorn i statskunskap Leif Lewin i Uppsala. Mycket stämmer med vad som nu ett bra tag varit allmängods i den politiska debatten: socialdemokraterna är slut och moderaterna har övertagit deras tidigare ”hegemoniska” makt. Det låter i Lewins artikel rent av som om den utvecklingen vore näst intill ödesbunden, en sorts ideologi som Lewin annars inte godtagit. — Och tesen kan ifrågasättas. Moderaterna har inte övertagit någon socialdemokratisk politik utan bara retoriken. De har lyckats formidabelt med detta och socialdemokratiska partiet har varit så svagt och förvirrat att socialdemokrater inte på länge kunnat bedriva någon meningsfull opposition. Vad som pågår är en ideologiskt medveten process med ökande klyftor i samhället, utförsäljning till s k riskkapitalister av välfärden, systematisk skatteflykt enligt högerns och de rikas klassiska grundidé att hata skatter, till och med skatteavdrag för välgörenhet så att den inte ska kosta de förmögna något men ge dem mer privat makt på välfärdens områden, en hjärtlöshet i politiska moralfrågor som strider mot socialdemokratisk tradition. — Det finns ingenting ödesbundet i den utvecklingen, däremot socialdemokratisk svaghet och en sorts yrvaken häpenhet över att det har kunnat gå så här.  

Idag nåddes jag av nyheten att polisen i det inre av Värmland hade använt sig av en sierska för att söka efter en försvunnen man. Hon misslyckades. På fråga om det inte är osannolikt att en sierska kan ha rätt svarade en polis: ”Ja, det kan man tycka, men undrens tid är inte förbi.”  — ”Siare” var en gång ett fint ord. Den upplyste 1700-talspoeten Leopold, blind på äldre dar, kallades ”Den blinde siaren” och Tegnér skrev när han dog: ”Mörkret för att hämnas hade / sin tunga hand uppå hans panna lagt.” — Men nu handlar det inte om upplysta tänkare. Absurd vidskepelse har alltid varit populärt. Jag minns hur jag som barn följde marinens försök att hitta den försvunna ubåten ”Ulven” utanför Bohuslän. De tog hjälp av en förryckt man som kallades ”fjärrskådare”. Och som givetvis misslyckades. — Ännu tror näst intill en majoritet på undergörande naturmediciner, utan minsta belägg för att de skulle vara effektiva. Det skulle inte förvåna mig om många tror som på medeltiden att kometer förebådar katastrofer. Aftonbladet har fortfarande kvar horoskopet, som är perfekt idioti. — En gång för flera år sedan gick jag in i ett tält på Kiviks marknad för att försöka kontrollera en ”spåkäring” (så kallades de). Jag sa till henne att jag inte var intresserad av framtiden och undrade om hon i stället  kunde berätta om mitt förflutna. Hon körde ut mig, med all rätt.  

Hovrätten i Norrland har, om jag förstått saken rätt, sänkt ett straff för en medlem i ett kriminellt gäng med motiveringen att han sa att han bara försvarade sig. Är det absurt eller bara komiskt? Alla som slåss säger ju att de försvarar sig. De som driver omkring i vissa stadsdelar här eller där försvarar sig alltid. Det finns inte en huligan, inte en slagskämpe, inte en bråkmakare vid en fotbollsmatch, som inte säger att han (oftast han) försvarar sig mot någon annan. När de slåss eller mördar försvarar de sig helt enkelt alltid. —  Och i har väl lät oss av historien att det är på motsvarande sätt i propagandan när en stat börjar krig. Hitler sa när han startade andra världskriget att Tyskland försvarade sig. — Frågan ska tydligen upp i Högsta Domstolen. Jag är inte böjd för att kritisera domstolar, kvälja dom, som det hette förr. Men absurd teater på hög nivå är alltid intressant.

Jag ogillar alla kärnvapen. Moraliskt. Och även därför att sådana vapen helt enkelt inte går att använda för något som helst rimligt ändamål. Jag kan inte föreställa mig en enda politisk konflikt som i dagens värld skulle kunna lösa något politiskt problem med sådana vapen. Resultatet skulle bara bli massdöd och elände och massiv förstörelse för en oöverskådlig mängd oskyldiga människor. — Det är självklart rimligt att motsätta sig iranska kärnvapen, och det sker förvisso dagligen. Men: jag har svårt att förstå hur man i oändlighet kan driva den argumenteringen så länge Israel med stöd av USA har kärnvapen och när dessutom starka krafter ända upp i Israels regering hotar att använda dem mot Iran. Framför allt: varför nämns detta praktiskt taget aldrig i den ständigt pågående kampanjen mot vad man åtminstone påstår om Irans verksamhet på området? Om jag bodde i Iran skulle jag, oavsett politisk ståndpunkt, tycka att det är en aning egendomligt att kräva att Iran ska avrusta samtidigt som landet oavbrutet hotas med kärnvapenanfall från Israel, uppenbarligen med stöd av USA. Skulle inte kritiken mot Iran vara något starkare om Israels kärnvapen omnämndes åtminstone en och annan gång, vill jag undra.

Nu börjar ljuset komma tillbaka och vi som inte hör hemma i Övre Norrland eller i det mörkaste Småland piggnar till en smula. Det känns som en nära-livet-upplevelse. Alla jag träffat under helgerna pratar om Juholt så det ska jag inte ägna mig åt. I stället för att skriva något eget kan jag däremot dra fram några citat som möjligtvis berör oss vid detta historiska skede. — Om statschefer som ärvt sina positioner skrev den engelske 1700-talshistorikern Gibbon: ”De flesta kungligheter skulle, om de avkläddes sin purpur och kastades nakna ut i världen, omedelbart sjunka till samhällets lägsta skikt utan hopp om att någonsin komma upp igen.” — Om USA:s maktutövning citerar jag gärna kongressledamoten Hayakawa som på tal om hur USA tog Panama-kanalzonen från Columbia sa, i amerikansk stil: ”Panama är vårt eftersom vi har stulit det.” — Därmed övergår jag till Ryssland om vars regimer den ryske1800-talsliberalen Alexander Herzen skrev, efter en tid i Sibirien: ”Ryska regeringar ogillar allt som görs frivilligt.” —  Till slut önskar jag god fortsättning och omdömesgilla matvanor genom att citera vad Joseph Conrad skrev i förordet när hans fru gav ut en kokbok: ”Kokböcker är de enda böcker vars syfte icke kan misstänkliggöras. De syftar uteslutande till att öka mänsklighetens lycka”. —  Allt detta handlar försåts om det gångna året i Sverige och kanske rent av om vissa förhoppningar om framtiden.