Ett ord har nu blivit en politisk modeterm: tydlig. Olyckliga politiker, upp till ledarnivå, säger sådant som ”vi måste bli tydligare”. Jag har hört det från ledande socialdemokrater, moderater, centerpartister och särskilt mycket från kristdemokraterna med hänvisning till deras dimmiga ”värdegrund”. Men de tycks inte alls bli klarare och mer begripliga i sitt politiska språk. Det erinrar mig om president Nixon, som brukade säga: ”I want to make one point perfectly clear”, varefter följde ett ohyggligt bludder. — Risken för en politiker att försöka bli tydlig är att felaktigheter och dumheter blir ännu tydligare. Vad hjälper det, kan man undra, att Juholt blir tydligare om hans olika uttalanden inte går ihop. Bara motståndare tycker väl att det är bra att moderaternas (som jag ser det) traditionella  hjärtlöshet mot svaga blir ännu tydligare.  Inte är det något framsteg att Maud Olofssons oavbrutna bjäbbande mot socialdemokraterna ersätts av en möjligtvis mer akademisk variant. Och inte vill väl kristdemokraterna att deras kodspråk ”frihet för familjen” översätts till realiteter, nämligen hemmafrubidrag. — Inom diplomati och andra internationella krångligheter finns en professionell teknik som går ut på att genom smarta formuleringar dölja motsättningar och komma fram till en uppgörelse, inom EU ofta kallad ”historisk”. Så borde det inte vara norm inom vår inrikespolitik, tycker vi som tillhör den vänsterintellektuella folkrörelsen.   

Jag hörde några korta avsnitt ur julpredikningar i radio. Ett välkänt budskap går ut på att religiös tro, i det här fallet kristen, behövs för moralens skull. Ack ja, så många religiösa gräsligheter och brott studiet av historien lär oss. Om vi vill veta. Läs t ex Montefiores bok Jerusalem: ständiga religiösa grymheter, århundrade efter århundrade. Sådant lär fortsätta det kommande året och följande år. —   I ett skede spelade för mig religionen en positiv roll. Det var när Polen blev en demokrati och katolska kyrkan var en patriotisk befrielserörelse. — Min erfarenhet av idéhistorisk läsning är att de flesta betydande filosofer genom århundradena har förföljts av kyrkliga makthavare.  — ”Teokrati” betyder ju att det finns en statsreligion, varvid regelbundet andra riktningar trakasseras. ”Monoteism” går ut på att alla religioner utom en är falska. Vi hade statskyrka in i modern tid i Sverige. I Storbritannien är den anglikanska kyrkan näst intill officiell, med kungahus och det konservativa tory-partet som stöttepelare. Kyrkan har kallats ”tory-partiet i bön”. Nu finns officiell statlig religion främst i muslimska länder och Israel. USA har enligt författningen inte någon statlig kristendom men ingen politiker har en chans om han eller hon säger ett negativt ord om kristen tro. — Jag har inget intresse av att kritisera enskilda människors religiösa tro. Däremot ogillar jag religiös politisk maktutövning och anti-intellektuella mystifikationer.

Det gångna årets historieförfalskning i Sverige var den moderata partiledningens fadäs: de kände inte till sitt eget partis historia. — Historieförfalskningar är vanligare än de flesta är medvetna om, särskilt när det gäller versioner som smickrar den egna fåfängan. För någon tid sedan läste jag att en stor opinion i USA, om jag minns rätt upp emot 50 procent, tror att andra världskriget började med japanernas anfall mot den amerikanska flottbasen i Pearl Harbour i december 1941. Amerikaner och förmodligen en majoritet i Europa anser att västmakterna besegrade tyskarna genom invasionen i Normandie i juni 1944. I själva verket hade ryssarna på östfronten då redan besegrat tyskarna och stod utanför Warschawa. Under fältslagen på östfronten stupade till exempel vid Stalingrad 1942-43 ca 900.000, i pansarslaget vid Kursk 1943 ca en miljon. Under 900 dagars  belägring av Leningrad dog drygt en miljon, därav hundratuentals civila. Ryssarna förlorade 22 – 23 miljoner människor under detta krig. Amerikanerna förlorade sammanlagt ca 300.000, vilket kan jämföras med vart och ett av ett  tiotal fältslag på östfronten. Invasionen i Normandie var ett litet fältslag jämfört med vad som hände i Ryssland, Ukraina och Polen. Ändå kommer regelbundet amerikanska presidenter till Normandie och håller tal om hur USA besegrade nazismen. Engelsmän tror att slaget vid El Alamein, där ca 16.000 stupade och deras general Montgomery var hjälten, avgjorde kriget. Storbritanniens totala förluster kan jämföras med en av många strider i öst. — Så där håller alla på och vi har väl också våra svagheter när det gäller svensk modern historia.  

Under mina vandringar i Stockholm dessa dagar bedriver jag ingen julhandel. Däremot iakttar jag priser. Redan vid busstationen annonserar företag med bilder på någon sorts elektroniska apparater som kostar 199 kronor och, en något större, 499 kronor.  Jag passerar skyltfönster med smala flickor som visar upp damkläder för 299 och även så dyra som 599 kronor. I resebyråernas fönster finns vackra människor på underbara badstränder och resorna kostar till exempel 1.999 eller rent av 19.999 kronor. Längs min väg ser jag också resväskor och jag kan jämföra en större, 13.999 kronor, och en mindre, 11.999 kronor. Mobiltelefoner, kanske de mest populära julklapparna i år, kostar antingen ingenting, om ja begriper texten rätt, eller 199 kronor och mer. Det finns också matställen, där man till exempel kan äta lunch för 99 kronor. — Ännu kostar Aftonbladet dock 12 kronor.

Elisabeth Åsbrink har skrivit en intressant roman/historieberättelse, ”Och i Wienerrwald står träden kvar”. Den har med rätta fått ett romanpris. Men den aktualiserar frågan om hur en skönlitterär bok förhåller sig till den historiska sanningen och bedömningen. Kamprad förekommer som en bifigur och inte oväntat är det han som mest förekommer i tidningsartiklarna. — Boken är laddad med indignation över Sveriges politik under andra världskriget. Regering och folk framställs som fega anpasslingar till det nazistiska Tyskland och det är ju nu nästan allmängods bland unga debattörer. Jag menar att detta är en dålig historieuppfattning. — Vi hade en samlingsregering, fyra partier, vars demokratiska uppdrag, stött av en stor folkmajoritet, var 1) att hålla Sverige utanför kriget och 2) klara folkförsörjningen. Alla småländer hade samma förhoppning, fast tyskarna anföll Holland, Belgien, Danmark och Norge. Vi hade Hitler och Stalin nära våra gränser, i full verksamhet, ryssarna hade angripit Finland. Att då beskriva vår regering och i realiteten hela folket som fega och omoraliska är föga genomtänkt. Skulle vi ha anfallit Tyskland eller Ryssland för att framstå som modiga? Man kritiserar malmtransporterna till Tyskland. Men tyskarna hade kunnat invadera norra Sverige från Norge och ta malmfälten om vi sagt nej. Vi handlade också med västsidan genom lejdtrafiken, vilket sällan nämns. Man förbiser framför allt att halva svenska handelsflottan, som hamnat utanför Skagerackspärren 1940, var i de allierades tjänst t ex i konvojer över Nordatlanten med krigsmateriel till England och Sovjetunionen. (Jag har hört även till synes bildade personer medge att de inte ens känner till vad uttrycken utanför resp. innanför ”spärren” betyder.) Vår enda handelsparter i Europa var Tyskland, varifrån vi parallellt med malmexporten köpte kol, koks och gödningsmedel, oundvikliga för vår försörjning. — Samlingsregeringen borde inte ha förbjudit tidningar, Sverige kunde kanske ha medgett färre transporter av tyska soldater mellan Tyskland och Norge. Men i stort sett fanns inga alternativ och ingen folkopinion för äventyrspolitik. — Den bästa boken om detta ämne är professor Klas Åmarks ”Att bo granne med ondskan”. För övrigt är jag är jag skeptisk mot dem som nu anser sig ha högre moral än svenska folket och dess samlingsregering hade då, när det  gällde nationens överlevnad som demokratiskt samhälle och besluten var mycket svåra.

På kvällstidningarnas nyhetssidor följer vi numera alltmer TV-kändisar och alldeles särskilt bråk mellan dessa personligheter. Praktiskt taget varje dag förekommer stort uppslagna artiklar, ofta med attraktiva bilder, om någon (vanligtvis för mig okänd) TV-kändis som ”rasar” mot någon eller ”sågar” någon. Jag kritiserar inte tidningsredaktörerna, eftersom de mycket väl vet vad köparna är intresserade av och vad de vill läsa om. — Det är ett intressant fenomen. Jag räknar ut att om tre TV-kändisar per dag rasar eller sågar så blir det tusen sådana raserier och sågningar om året. Man kan också, om man är road av språkstudier, iaktta att dessa båda ord praktiskt taget aldrig används av vanligt folk i dagligt tal på det sättet. Vi säger till exempel att byggnadsställningar rasar och att någon sågar ved. Me det är ju något annat. — Jag föreställer mig att åtskilliga TV-kändisar mycket väl vet att de inte är så intressanta att de skulle förekomma vare sig i TV eller i kvällspressen om de inte är inblandade i bråk. Det kan också gälla folk som i första hand är verksamma på andra områden. Bokförfattaren Ranelid kämpar heroiskt för att förekomma i TV, om det nu gällde sång eller dans e. dyl. — Språkvarianten rasa eller såga är numera frekvent inom sportjournalistiken, där detta förekommer praktiskt taget varje dag, särskilt beträffande domare, tränare och huliganer. — Kanske fortsätter jag dessa språkstudier.    

Idag (11-11-15) läser jag i Dagens Nyheter ett kort citat av Astrid Lindgren från ”ett tidigare opublicerat brev” från 1957. Hon skriver till någon för mig obekant: ”Jag trodde du visste, att jag ogillar allt indelande av människor efter nationer och raser … Någon patriot har jag aldrig varit.”  Detta kloka uttalande publiceras med anledning av ”förra veckans anklagelser mot Pippi Långstrump för att vara rasistisk”. — Jag skulle vilja bidra med ett citat från ett opublicerat brev till mig från Astrid Lindgren, daterat 25.5.84.  Där skriver hon om diskussionen med Gunnar Sträng och något obetänksamt som stått i Aftonbladet i detta ärende och som jag tydligen kommenterat en smula omdömeslöst i TV. En passus kan ha viss betydelse idag: ”Jag är inte höger, jag har aldrig varit höger och jag kommer aldrig att bli höger, vill du tro mig när jag säger det?” Naturligtvis trodde jag henne och skrev ett beundrarbrev som svar. — Min bästa tid i livet var de år då vi var en barnfamilj. Och då spelade Astrid Lindgren en väsentlig roll.

Det har nog alltid varit så: unga arbetare lär sig mer om Sveriges moderna historia på folkhögskolor och ABF-kurser än högerungdomar på överklassens skolor. Det beror på vad man vill eller inte vill veta. Och det har vi fått ett rejält besked om och ett gott skratt när ledande moderater öppnade munnen och försökte säga något om hur rösträtten genomdrevs. — Nu har moderaterna försökt stjäla ordet ”arbetarpartiet” och jag undrar varför inte socialdemokraterna kan avslöja bluffen. Sluta be om förlåtelse. De nya moderata modeorden är ”privatisering”, ”riskkapital”, ”konkurrensutsatt”, ”skatteparadis”, ”vinst”, ”bonus”, ”avgångsvederlag” och så de fina gamla hedersorden ”individualism” och ”frihet” (för vem, frågar vi andra). — Det svenska välfärdssamhället säljs nu ut och vinster försvinner till okända riskkapitalister och ogenomträngliga skatteparadis, även sedan dessa bolag kammat hem skattepengar. Privata vinster inom vård, omsorg och skola försvinner trots att mer skattepengar behövs för den offentliga välfärdens standard och personalens löner. Ingenting blir bättre för oss vanligt folk med denna riskkapitalism, vare sig inom sjukvård, äldrevård, privata skolor eller  apotek eller ens den kaotiska, nu privata bilprovningen. — Detta är dagens ideologiska läge i Sverige, känt för vår effektiva och rättvisa välfärd. Jag tycker att socialdemokraterna har ett jobb att utföra, helst innan vi blir för gamla.             

Många medier har numera språkspalter där experter av olika kapacitet svarar på allmänhetens frågor. Ofta gäller det dispyter om vad som är rätt eller fel. Vi måste dock acceptera att språket förändras fast många retar sig på nymodigheter och ungdomlig slang och kan bli urförbannade. Häromdagen skrev Ingrid Hedström en spalt i DN under rubriken ”Otacksam uppgift att vara språkpolis”, där hon bl a hängde upp sig på nya ord som ”formula” och den manliga genusändelsen i uttryck som ”centerns ”nye” partiledare. —  Jag har länge retat mig på hur ofta politiker och byråkrater använder långa ord när det finns korta som är bättre. Var för säger de ”gällande lagstiftning” när de menar ”gällande  lag”? Lagstiftning betecknar ju proceduren att stifta lag, så i det fallet är språkbruket helt enkelt fel. Det är väl dumt att säga ”regelverk” när de menar ”regler, eller ”i nuläget”, när de  menar ”nu” och ”i dagsläget” när de menar ”i dag”. Det anses kanske finare bland makthavare att använda långa ord. — Många, inte minst journalister, säger eller skriver sådant som ”Nästa år beräknas inflationen bli två procent”, vilket är klart fel. Beräkningen sker inte nästa år utan nu. Vi säger väl knappast i vardagslag ”På söndag tror jag att det blir regn”, när det inte alls är på söndag jag tror det utan när jag säger det. Sådant är logiskt fel men vem är intresserad av logik?    

Det råder öppen strid om posten som kristdemokraternas ordförande, inte hemlig som vid val av påve eller socialdemokratisk ledare. I ett uttalande i DN påstod ordföranden Hägglund att det behövs kristna värden för att klara finanskrisen i Europa. Vi utomstående iakttar då att krisen är värst i de kristna länderna Grekland, Italien, Spanien och Irland och att de mest icke-kristna välfärdsstaterna i norr har klarat sig bäst.  — En aktuell undersökning har försökt ta reda på hur religioner påverkar ekonomin. Det visar sig att protestantisk eller katolsk tro inte spelar någon roll: det väsentliga är att samhället är rationellt, okorrumperat och står för social trygghet. I det turkiska ottomanska väldet var kristna och judiska affärsmän effektiva därför att de var mest rationella. Turkisk ekonomi är idag hyfsat god och det beror på rationellt tänkande. Grekisk ekonomi har fallit ihop som följd av korruption, ihåligt skattesystem och de rikas girighet, trots mäktig kyrka. Religiös tro och teologiska övertygelser är i bästa fall irrelevanta för ekonomin.  Om kristdemokrater i Sverige är goda företagare så beror det inte på att de är pingstvänner. — Ekonomisk rationalism handlar om upplysning och inte om teologi. Religiösa stridigheter och den monoteistiska idén att alla religioner utom en är falska har alltid varit förödande. Nu pågår i många länder en kamp mot religiösa mystifikationer och för upplyst förnuftstro och vi kan kanske hoppas att rationellt tänkande gör framsteg både inom ekonomi och politik.