Beträffande moderaternas försök till historieförfalskning skulle jag kunna bidrag med några citat från den tid då striden stod om rösträtten. Högern, som ansåg att de förmögna skulle ha fler röster än vanligt folk, talade om allmän och lika rösträtt som ”själlös kvantitetskalkyl” och ”ohejdat klass- och massvälde”. En högertidning skrev om ”de små herrarna på Helgeandsholmen” (riksdagen), en annan om ”oansvarigt riksdags- och partivälde”. Svenska Dagbladet skrev att parti- och klasstrider leder till ”primitiv arbetardemokrati”. Högerledaren Arvid Lindman, som enligt partiets företrädare fortfarande påstås ha genomdrivit allmän rösträtt, sa i riksdagen: ”Det skall enligt vänsterns uppfattning införas lika rösträtt för kvinnor som för män. /…/ Och då vill jag, herr talman, för min del säga att jag icke kan godkänna detta tal om det berättigande i ett sådant krav.” Demokratin, sa högerledaren, hotade att ”förgifta och försumpa” vårt offentliga liv och han talade om ”den ytlighet och förflackning som följa demokratin i spåren”. I partiets egen historia från 1954 citeras en högerriksdagsman: ”I fråga om kvinnans politiska rösträtt måste jag uppriktigt bekänna, att jag hyser betänkligheter beträffande såväl kvinnans lämplighet för politisk verksamhet som denna verksamhets återverkan på kvinnan och hemmet.” En annan av partiets riksdagsmän sa om allmän och lika rösträtt att vi snart kommer att få höra ”suset från den antågande barbarskogen”. Den unge akademikern Jarl Hjalmarsson, senare partiledare, sa 1927: ”Demokratin kan inte godtas, eftersom den är ett utslag av liberal individualism” och saknar ”resonans för tanken om statsauktoriteten och dess nödvändiga över- och underordnandeförhållanden”. Han varnade för ”vår tids demokratiska frossa”. Konservatismen, sa Hjalmarsson, ”måste tjänstgöra som pådrivare, undan för undan mala sönder den demokratiska ideologin och ersätta den med sina egna positiva begrepp.”  Så där höll de på, då det verkligen gällde. Men de röstades ju ner.

Nu har den populäre statsminister Reinfeldt blivit stöddig, som Lena Mellin skrev i söndags: på gränsen till hybris. Detta ord kommer, som Aftonbladets läsare vet, från de gamla grekiska sorgespelen då den som hade övermod drabbades av gudarnas gräsliga hämnd. Reinfeldts retorik är nu liksom den gamla konservatismens, nationell. Han proklamerade vid partimötet i förra veckan att moderaterna står för hela nationens intressen, hela fosterlandets, ”ETT ENAT FOLK, som kungarna brukade säga. Högern har aldrig gått med på att klasskillnader existerar. Nu finns det bara ett parti av betydelse, det moderata arbetarpartiet, menar Reinfeldt. Han påstod dessutom att den gamla högern införde ”allmän rösträtt”, varvid han liksom alla högermän inte sa ”allmän och lika rösträtt”. Den reform han syftar på genomdrevs av den gamle högerledaren Arvid Lindman och innefattade en graderad röstskala, så att de förmögna hade flest röster och de fattiga och kvinnor ingen röst. Detta är alltså vad han skryter med. Socialdemokrater och liberaler genomförde 1918 mot högerns motstånd fullvärdig politisk demokrati. — Jag erinrar mig en gammal skämtteckning och en dikt från tiden före 1918. Svinbonden Per Andersson vars grisar dött av svinpest förlorade därigenom sin förmögenhet och sin rösträtt. Dikten lyder:

Per Andersson frågar sig ännu idag

och ni skulle se uppå minen:

Vem var det som rådde om rösträtten — jag

i egen person, eller svinen.

Moderaterna får drömma sig tillbaka så mycket de önskar. Men Jag undrar varför socialdemokraterna inte förmår avslöja deras retorik. 

Återigen kommer en moderat s k försvarsexpert med anknytning till marinofficerare med påståenden om den sovjetiska ubåt 137 som gick på grund utanför Karlskrona 1981. Det redan sönderskjutna argumentet att ubåten hade till uppgift att spionera dyker upp igen. Den kränkte svenskt vatten ”avsiktligt”, heter det, och inte som följd av felnavigering. — Tänk efter, experter och vanligt folk med sunt förnuft! Ryssarna skulle alltså ha sänt in en 80 meter lång, 30 år gammal övningsubåt i en vik som är så trång att ubåten knappt för egen kraft kunde vända. Den hade tömt tankarna, det vill säga den kunde inte länsa några tankar för att höja sig och komma av ett grund. Den befann sig i en skärgård som ryssarna redan visste allt om för de har bra sjökort och annan information. Befälet trodde att de befann sig öster om Bornholm. — Hur kan någon tro att ryssarna skulle vara så in i helvete korkade att de sänder in en sådan ubåt för att ”spionera”? Att svensk säkerhetspolitik under 20 år präglades av denna uppfattning, därtill stödd av ledande media, är skandalöst. Det går möjligen att förklara utifrån gammal svensk rysskräck och därtill anti-kommunism. Det är inget fel att vara anti-kommunist men man behöver inte för den skull avstå från att använda sitt förnuft. —  Jag trodde att ubåtshistorierna tog slut när det visade sig att ljud som marinen uppfångat kom från minkar. Men dårskapen finns tydligen kvar i vissa kretsar. 

Svenska landslaget i fotboll ska kanske spela i Gdansk när sommaren internationella turnering drar igång, läser jag. Så dyker som så ofta historiska minnen upp när man blir så gammal som jag. Min far var befälhavare i en koleldad ångare och vi var med sommaren 1938, hela familjen, och anlände till Danzig (som stan då hette) för att lasta koks. Detta skulle inte ha varit det minsta märkvärdigt om det inte vore för ett alldeles speciellt minne. I de gamla kvarteren, alldeles lika Gamla stan i Stockholm, hamnade vi i en jublande folkmassa och iakttog nazistflaggor, röda med hakkors på, som dominerade stans centrum och hängde ut från massor av fönster. Jag var knappt åtta år och förstod föga. Men jag skrev i ett brev till en morbror, också sjökapten, att en gubbe som hette Goebbels (hur jag stavade det, kan jag undra) skulle tala. Ropen som skallade var, enligt vad jag lärt mig senare, ”Heim ins Reich”). Det var den tyska borgarklassen i Danzig som krävde att denna ”fristad” skulle förenas med det nazistiska ”Tredje riket”. Den polska minoriteten hade föga rättigheter utan tillhörde enligt nazistisk myt de mindervärdiga slaviska raserna. Vi lämnade Danzig den 27 juni och gick till Gävle med 1742 ton koks, ser jag i mitt gamla dokument. Året efter kom vi till det närbelägna polska Gdynia. Där talade man om det krig de fruktade och det började ju också i Danzig den första september 1939. — När ryssarna kom i början av 1945 sköt de stan sönder och samman, kanske som hämnd för än värre tyska gräsligheter mot ryssarna. Jag kom dit med min far 1948 och vi traskade omkring bland ruiner och tegelstenshögar där folk bodde i källare och gamla spårvagnar gnisslade sig fram. Men polackerna har byggt upp Danzigs gamla centrum stilenligt och jag har varit där ofta sedan dess. Res gärna dit.

Det är en märklig revolt som pågår i USA. I detta hyperkapitalistiska land protesterar nu alltfler mot finansmännens makt, där kristen ultrahöger ständigt samarbetat med de rikaste. Fattigdom och klassklyftor i USA är värre än någonstans i jämförbara länder. Tongivande republikaner kräver ständigt lägre skatter för de rikaste, I fängelser trängs fattiga svarta. Rättsväsendet är politiserat och fundamentala rättsprinciper kränks, dödsstraff, tortyr, vilda-västern-systemet lever, med avrättningar även i andra länder, utan rättslig prövning. — I Storbritannien ökar ojämlikheten, bara ungdomar från välbeställda familjer har nu råd till högre studier, med allt ad det innebär av ekonomisk och därmed politisk makt. I Sydeuropa protesterar vanligt folk mot kriser som ledande kapitalister och dras politiska företrädare åstadkommit men som människor vid eller under fattigdomens gränser måste betala för. Man kan undra vart omfattande arbetslöshet framför allt i den unga generationen ska leda. — Vi är relativt förskonade i de nordiska länderna. Men en både konkret och symbolisk effekt hos oss är de sanslösa bonusar och andra förmåner i miljonklassen som direktörer med makt över pengar men utan märkvärdig kompetens delar ut till varandra. Här har Håkan Juholt en klassisk socialdemokratisk uppgift, i kontrast till de fyra högerpartierna, moderater, folkpartister, centern och de kristna. Juholt är nog bättre agitator än hyresäst.     

Vi lever i en tid då politikerna i flera länder går in för att stimulera till mer jobb. Det gäller ju också i Sverige där politik med rätta handlar om ”jobben”. En fråga för vänstern, av olika slag, är om den politiken leder till ökade sociala och ekonomiska klyftor. Högern vill däremot enligt sin tradition inte tala om klassklyftor, klassamhälle, osv, eftersom de utgår från att nationen är fosterländskt enad. — Den engelske historikern Eric Hobsbawm, marxist från början, nu respekterad i alla läger, har en tes om detta som jag uppskattar. Det behövs ”stimulans” för att folk ska arbeta, brukar man säga  inte minst från borgerligt håll och det kunde väl alla hålla med om. Inom det privata näringslivet heter det på svensk-engelsk-amerikanska gärna ”incentive”. Akta er för den sortens ord! — Det betyder i praktiken, menar Hobsbawm, högre löner för de rika och lägre löner för lågavlönade. Det är alltså olika slags ”stimulans” till mer arbete, enligt Hobsbawms (och min) klassanalys. Och klassanalys behövs alltid, inte minst i dessa dagars Sverige.    

Det var ju utmärkt att Tomas Tranströmer fick Nobelpriset och inte minst att detta uppskattas även internationellt. Nu säljs hans lyrik med för poeter ovanliga försäljningssiffror. Annars utkommer poeter med ett fåtal undantag i mycket små upplagor och, skulle jag tro, med förluster för bokförlagen. Men de tjänar desto mer på deckare. — Jag minns en undersökning för flera år sedan som gällde vilka poesiböcker som såldes det året. De var av tre slag. 1) Dikter som kunde sjungas till luta. 2) Dikter av en amatörpoet med motiv från en viss landsända, varvid folk i bygden köpte diktsamlingarna eftersom de kände igen landskapet. 3) Dikter av handikappad som intervjuades i TV. — Nu har vi alltså fått en specialgrupp: Dikter av en svensk Nobelpristagare.  Kanske kan detta leda till att allt fler söker sig till poesins gåtfulla, mångtydiga och ofta fascinerande värld.

Enligt en nyligen avgjord tvist har en avgörande instans bestämt att utdelning av verkningslösa naturmedel inte kan fördömas enligt kvacksalverilagen. Det är alltså OK att skriva ut meningslösa piller. Den viktiga slutsatsen är att kvacksalverilagen bör skärpas. — Det kan inte vara rimligt att lura sjuka människor. Kanske kunde de behövt helt andra, vetenskapligt prövade medel. Vi lever dock i en upplyst tid, trodde jag. Men jag vet mycket väl att många människor vlll ha till exempel en viss sorts populära piller, trots att de inte har mer effekt än sockerpller, alltså noll. Och jag vet förstås att många firmor tjänar pengar på detta lurendrejeri.  — Det finns något som kallas ”placebo-effekten”. Det betyder, som de flesta av oss väl vet, att en patient ibland mår bättre, blir lugnad, även av medicin som inte har något effekt men som ger en viss psykologisk tillfredsställelse. Läkare hamnar i sådana fall tydligen i dilemmat om patienter ska få sin vilja fram. Den valfriheten måste vi kanske acceptera men i så fall ska läkare klargöra för patienten vad det handlar om: kvacksalveri, vidskepelse. Och det är ju obskurantism, anti-intellektualism, mumbo-jumbo, tyvärr en populär genre. — Egendomligt, tycker jag, att den här sortens frågor främst gäller vår hälsa, vår medicin. Ingen skulle väl godta något liknande till exempel om det gällde att bygga en bro, för då skulle ju bron rasa.  

Nu har den nya ledaren för Centerpartiet talat om Margaret Thatcher som förebild så många gånger att man kanske ska ta henne på allvar. Mrs. Thatcher brukade kallas Järnlady men det fanns också de som såg henne som en skräcktant. Hon blev ju bland annat känd för att dunka handväskan i bordet när hon alldeles särskilt ville betona ett argument. Vi får se om centerledaren följer henne och vilka som blir imponerade hos oss. Järnladyns mest kända slagord var ”krossa facket”. När de borgerliga i Sverige kritiserar ”facket”, en favoritlinje t ex i DN, menar de bara LO, vilket visar att det i själva verket är en politisk kampanj, liksom i Storbritannien. Margaret Thatcher gick i krig mot Argentina för den engelska kolonien Falklandsöarna utanför Argentinas kust, en rest från brittisk imperialism. Hon vann och blev omåttligt populär i högerkretsar. Hon var givetvis fromt kristen och den anglikanska kyrkan har mycket riktigt kallats ”högerpartiet i bön”. —   I den märkligt nog högt ansedda skvallertidningen Private Eye var hennes man Denis en ständigt förekommande kändis. Han hade två standardrepliker: ”A gin and tonic, please” och ”Another one, please”. Faktum är att han medföljde sin fru på officiella utlandsresor och gjorde stor lycka. — Här upphär dock mina jämförelser med vår nya centerledare som ännu inte blivit lika färgstark som järnladyn.

Nyligen firades 200-årsminnet av August Blanches födelse, den enligt Dagens Nyheter ”omåttligt populäre” Stockholmsförfattaren. En duktig privatforskare har funnit platsen där Blanches ogifta mor bodde när han föddes: Västerlånggatan 32. Fader var kyrkoherde Bergvall, som dock aldrig erkände detta. Blanche läses fortfarande och hans pjäser spels då och då, vilket inte gäller många 1800-talsförfattare. Mest känd är han kanske för yttrandet att det ska fan vara teaterdirektör. —  Jag skulle vilja påminna om att han var god vän med Lars Johan Hierta, Aftonbladets liberale grundare. Det är inte bara DN som har anledning att minnas August Blanche. Blanches och Hiertas liberalism var avskydd av de konservativa. Mindre känt än uttalandet om teaterdirektörer är att Blanche 1863 ledde ett möte om Polens frihet i De la Croix salonger vid Brunkebergs torg i Stockholm. Polen var ockuperat av ryssar och tyskar sedan slutet av 1700-talet. Närvarande var den världsberömde anarkisten och barrikadkämpen Bakunin. Med Blanche som ordförande agiterade Bakunin vid detta möte i Stockholm mot både Ryssland och Preussen vilket väckte skarpt ogillande också bland de makthavande svenska konservativa. Det var en rejäl vänsterliberalism, som väl inte funnits i Sverige sedan dess.— Och Polens nationella oberoende stödde vi i Aftonbladet även på1980-talet.