Det gläder mig att Tyskland och tysk litteratur dominerade årets bokmässa. Jag tillhörde såvitt jag minns den sista generationen som läste tyska som första utländska språk. Någon undrade hur det gick till när detta ändrades och jag vet svaret: Stalingrad. Efter det oerhörda tyska nederlaget i januari 1943 gick svenska regeringen snabbt till verket, engelskan tog över. — Tysk kultur hade haft en stark, kanske dominerande ställning under åratal, efter franskan under 1700-talet. Intresset för tysk kultur under alla dessa år hade ingenting med nazismen att göra, vilket många tycks tro. Nazismen härskade under en kort period, 12 år, fast föreställningar om starka kontra mindervärdiga raser fanns tidigare och i många länder. — Under min uppväxttid i Skåne berättade man om vad jag kom att uppfatta som en gemensam kultur kring södra Östersjön, Sydsverige, Danmark, Nordtyskland, södra Baltikum. Min släkt bestod av skutskeppare och annat sjöbefäl. Skånska drängar och pigor emigrerade ofta till Pommern och Mecklenburg där det fanns likartade herresäten som i Skåne och Danmark. Blandningen av skånska, danska och ”platt-tyska” kallades i Skåne ”Trelleborgstyska”.  Jag minns en skutskeppare som låg i Lübeck och lossade trä.  Han sa till stuvarbasen att de  var alltför noggranna och tidsödande: ”In Schweden legen wir alles huller um buller in einem Pråm, you know.”

Under senaste tiden (och inte minst i samband med bokmässan) har jag läst mängder av rangordningar, där böcker, filmer, konst, film, osv betygsätts. Det går till så att en bok utnämns till den bästa, nummer ett. Därefter kommer nummer 2, 3, 4, osv ända till kanske 10 eller 12. Priser delas ut efter någon sådan skala, kan man tänka sig, ibland efter omröstningar. — Hur kan en någorlunda vettig människa rangordna till exempel böcker på det sättet? Det förefaller mig fullständigt absurt, idiotiskt. Böcker är av olika slag, skönlitteratur, facklitteratur, handböcker, deckare, porr, osv. Ibland är det bara rena upplagesiffror som räknas. I så fall bortfaller de flesta klassiker (om de inte gjorts om för TV) och ett sjok deckare segrar. — Om dessa förståsigpåare åtminstone höll sig inom en sort, men det gör de inte. — Modellen är sportjournalistiken: böcker och andra kulturprodukter ses som om det var t ex längdhopp där man mäter hoppets längd och sålunda rangordnar exakt. Men nu är böcker och konst fundamentalt olikartade och vore de mätbara längs en enkelriktad skala skulle de vara ointressanta. Likväl håller tidningar och andra medier ständigt på med dessa rangordningar. Snart jämför man väl Hamlet med en svampbok och Fröken Julie med en hundbok.

Det viktiga har många sedan länge förstått: palestiniernas rättigheter kan inte förverkligas via USA, som mer och mer hamnar i marginalen. Som nu även Sveriges regering inser kan amerikanerna inte påstå att de ägnar sig åt hederlig medling eller stöder en fredsprocess. De står nu som alltid på Israels sida och då vet varenda ombudsman att  de inte kan vara medlare. Vi är många som insett detta för åratal sedan men då möttes vi av snack om antisemitism och USA-hat. Den palestinska ansökan om medlemskap i FN betyder att beroendet av USA-Israels välvilja klarare framstår som absurt. Trots alla stolta deklarationer om demokrati och frihet har USA sedan länge samverkat med diktaturer i Mellanöstern och stött den israeliska militära ockupationsmakten. Varför har det varit så svårt att se?  Israel har rätt att försvara sig, sa deras premiärminister och den formeln har upprepats även i Sverige. Det borde inte krävas särskilt hög intelligens för att inse att då har också palestinierna rätt att försvara sig. Krav på demokrati och mänskliga rättigheter i arabvärlden kommer nu underifrån, inte från hycklande eliter. Palestinska folkets majoritet, under ockupation eller i exil, har sedan länge upplevt sitt läge som outhärdligt. Israel bildades som en följd av europeisk anti-semitism och rashat. Jag trodde inte ens i min ungdom, då detta skedde, att palestinierna skulle tvingas bära bördan av européers gräsliga brott. 

Enligt uppgift ska en TV-kändis vara aktuell som partiledare för Kristdemokraterna. Ofta brukar sådana nyheter dementeras. Men jag är inte förvånad: nu dominerar TV-kändisar offentlighet och aktualitet, även om de inte har någon annan väsentlig egenskap än att vara TV-kändisar. Jag känner mig utanför. Aftonbladet, om jag tar ett exempel, domineras av mängder av  nyhetssidor fyllda med texter och bilder av för mig okända TV-kändisar. Det är rätt frustrerande eftersom jag inte har tid att se på TV. Dessa personer förmodas ha intressanta åsikter om precis allting. Detaljer i deras privatliv är, efter vad jag förstår, av utomordentligt intresse, även om det förefaller just mig marginellt. Jag är utanför. Om jag råkar berätta för någon att jag läst en bok om det eller det, får jag numera allt oftare svaret att det har min samtalspartner sett en TV-dokumentär om, eller kanske bara någon glimt i ett TV-program. Jag förmodar att historiska personer, till exempel Hitler, Stalin eller Churchill, numera bara är TV-kändisar. De som nu skriver kommentarer i tidningarna är efter vad jag kan förstå ständigt fler TV-kändisar. Författare och konstnärer av betydelse är framför allt kända från TV, särskit naturligtvis deckarförfattare. I en politisk deklaration nyligen sa man från kristdemokratiskt håll att partiet ska bli mera ”modernt” och då behövs förstås en TV-kändis, som har åsikter om allt mellan himmel och jord.

Ska jag döma efter en tidningsartikel i DN (10/9) bör det nu råda stillestånd i religionsdebatten. Teologen Annika Borg och humanisten Christer Sturmark deklarerar att det inte längre finns anledning att bråka, inte ens om Guds existens. ”Humanismens normativa och moraliska innehåll sammanfaller i stort med Svenska kyrkans.” — Jaså? —  Min erfarenhet är att praktiskt taget alla betydande filosofer, därtill humanister, har motarbetats och förföljts av teologer och kyrkliga makthavare. Descartes gick i landsflykt till Holland, obekväm bland katoliker. Locke tvingades lämna England och skrev det mesta i Holland. Spinoza förföljdes av tre religiösa maktcentra, katoliker, reformerta och synagogan. Hume, den främste engelskspråkige filosofen, berövades en akademisk tjänst i sin hemstad Edinburgh efter intriger av teologer som i stället utnämnde en kristen som ingen kommer ihåg utom av denna anledning. Kant trakasserades av Preussens utbildningsdepartement när han skrivit att teologiska fakulteten inte borde ha överhöghet över de andra. Voltaire, som argumenterade för tolerans,  behöver jag väl inte ens nämna. Företrädare för mänskliga rättigheter, t ex Thomas Paine, förföljdes konsekvent av de kristna. 1800-talets liberala naturvetare avskyddes av kyrkorna och fallet Darwin hänger ännu kvar i debatten. Bertrand Russell hindrades från akademiska tjänster av konservativa kristna i England och USA. Modern svensk filosofi, Uppsala-skolan, vars främste företrädare var humanisten Axel Hägerström,  gavs skällsordet ”värdenihilism”. Kristen höger i USA är vapenhandlare som hatar liberaler av alla sorter. — Nu ska alltså allt sådant vara glömt i Sverige. Men jag glömmer inte. 

Så bra att regeringen, förhoppningsvis med brett stöd, satsar på att förbättra undervisningen i matematik. Det är ett fascinerande ämne, alltsedan de gamla kineserna, araberna och grekerna. Det är ju också ett humanistiskt och filosofiskt tema. Man blir dyster när en elev, kanske inte typisk, i radio säger ”buuu, matte, tråkigt”. Anti-intellektualism har vi nog av. — Ibland träffar jag äldre stofiler som påstår att språkkunskaperna var bättre förr. Varefter de skryter med att de minsann behärskade inte bara engelska utan även tyska och franska och ofelbart påpekar att de vid universitetet läste böcker på alla dessa språk . Så urartar en möjlig skoldebatt och blir bara privat skryt. Förr, t ex i min ungdom, var det bara en liten minoritet som kunde läsa och tala engelska. Mindre än tio procent tog studentexamen och bara en del av dessa bedrev sedan akademiska studier. Det är i själva verket ett fantastiskt kulturellt framsteg i Sverige att dagens ungdom, praktiskt taget alla, kan resa jorden runt och klara sig på engelska. Dessutom kan många fler än då någorlunda tyska, franska och spanska, helt enkelt därför att hela ungdomskullar nått mycket högre kunskapsnivå än när jag var ung och de flesta på sin höjd vågade resa till Köpenhamn. Till råga på detta studerar alltfler t ex arabiska och kinesiska och jag undrar rent av om det kanske till och med är fler som läser latin än då. — Gnäll inte! Skryt inte!     

Frågan om att på något sätt erkänna Palestina som palestinierns stat har blivit aktuell igen. Israels ockupation av palestinskt område är illegal och det vet alla. Israel är inte ”den enda demokratin” i området, som formeln lyder. Israel är en militär ockupationsmakt som bedriver etnisk rensning och apartheid-poltik. — Alla försök att erkänna palestiniernas rätt till sitt land bromsas av USA, i strid mot en stor majoritet i FN. Den amerikanska kongressen beviljar Israel miljarder av ekonomiskt stöd. USA:s snack om fredsprocess, nu igen, är nonsens. Israels högerregering föredrar uppenbarligen krigstillstånd eftersom de tycks mena att de skulle förlora på en fred och de är ju militärt överlägsna. — Jag såg nyligen siffror från amerikanska kongressen: mellan 70 och 80 procent av dess ledamöter stöder Israel oavsett viken politik Israels regering bedriver. 535 amerikanska politiker blockerar fred. Israel får 250 dollar per år och person i stöd från USA, jämfört med en dollar för varje ”afrikan”. USA:s kongress agerar som en utskott till Israels parlament. Demokrater och republikaner grälar nu om allt mellan himmel och jord utom om Israel. FN är irrelevant, det är USA:s kongress som har makten. — Dock finns en aning hopp: en liten vänsterinriktad, liberal lobby-grupp bildades av amerikanska judar för ett par år sedan. Men maktlös förstås. — Det är inte USA som står för fred och demokrati i det här området, inte heller Storbritannien, det har vi fått lära oss nu. 

Häromdagen blev det plötsligt en sommardag, förutsagd av smhi. Jag passade på att gå ut en tur med min lilla motorbåt för att en gång till i år leka skeppare. Det var sol och lagom bris ute på fjärden så det blev litet överstänk, friskt och skönt. En tremastad skonare dök upp och jag styrde fram under dess akter: det var VEGA av Gamleby, ett klassiskt gammalt skutsamhälle nere i Småland. De hade alla segel uppe, utom gaffeltoppseglen, och gled vackert fram mot Oxdjupet. Detta djup, en smal passage, var en gång i tiden fyllt av sten och grus för att hindra ryssen att tränga in. Här fanns den gamla fästningen Oscar Fredriksborg, där jag för decennier sedan gjorde militärtjänst i kustartilleriet. Hit upp har jag denna sommar brukat gå och vidare norrut mot en fyr som kallas ”Brödstycket” och den står mycket riktigt på en stenig ö som ser ut så. Därifrån har jag brukat gå antingen genom Lindalsundet eller rakt norrut i riktning mot Furusundsleden. Den leden minns jag väl alltsedan min barndom och ungdom när jag var med ett lastfartyg destinerat till hamnar i Norrland för att lasta trä. Det var alltid ljust, hela natten, och hamnarna i Norrland doftade trävaror, en gudomlig lukt som vi bar med oss med däckslasten över Nordsjön. Jag kom tillbaka till min brygga i kvällssolen och det är inte alltid lätt att ensam förtöja en båt, lätt som en tomlåda, om det blåser. Men jag fick hjälp av två vackra, kolsvarta flickor som metade på bryggan. Kanske fick de någon mört i detta för dem möjligtvis exotiska land. Jag känner mig hemma skärgården.    

Den store mediamogulen i England Rupert Murdoch visste enligt egen uppgift inte vilken journalistisk korruption som pågick mer eller mindre i hemlighet i hans imperium. I en engelsk tidskrift hittar jag en uppgift om hans namn som är fullständigt betydelselös i sammanhanget. Ändå spritter det en smula i min språknerv. — Namnet Murdoch har skotskt urspung och uppenbarligen härstammar namnet från vikingarna. Rupert Murdochs farfar var präst i Cruden i Skottland, varifrån han flyttade till Australien. Cruden ligger vid skotska kusten, norr om Aberdeen, en bergig, svårtillgänglig kust med dimmor och strömmar, vilket ju vikingarna gillade. Förmodligen, skriver min tidskriftskåsör, har Rupert Murdoch ärvt något av de gamla vikingarnas lynne. De kom till den här kusten under 700-talet och inte nog med det. Denna landsända beboddes av gaelerna, som talade ett keltiskt språk och namnet Murdoch betyder ”sjökrigare”. — Därmed kommer jag helt egocentriskt över till mitt eget namn. ”Gunnar” har sitt ursprung i fornisländskan, som utvecklades till fornnordiska, osv. ”Gunnar” hade i denna avlägsna forntid formen ”Gunda-harjar”, vilket betyder ”Stridshärjaren”. ”Gunda” finns för övrigt i engelska språket som ”gun”, vapen. Jag kan alltså notera att mitt namn är hedniskt och inte som så många andra har kristet urspunt, Adam och Eva, Josef och Maria, Petrus, Petter, Per, osv i oändlighet. — Dock avancerade jag aldrig längre som krigshärjare än till rang av vice.lorpral i kustartilleriet, utbildad på radar, någon anknytning trots allt till sjöfarare. — Och härmed kan jag vidarebefordra till andra som har samma namn en liten extra information

Augusti månad för länge sedan: av en slump råkade jag häromdagen se några egendomliga anteckningar i litteraturprofessor Martin Lamma bok om Strindberg, andra upplagan 1948. — I innehållsförteckningen i slutet av boken har jag skrivit ”Sharpness”, jämte datum 3/8. Jo, det var 1949, jag var med en lastångare, vi lossade timmer i ”Sharpness Dock” och trälasten kom från från Båtskärsnäs i nordligaste Bottenviken. Det var inte någon kulturchock men kanske en naturchock: från det soliga, rena Bottenhavet och en friskt doftande kust hade vi kommit till det innersta av Bristolkanalen, där tidvattnet skilde 10-12 meter mellan högvatten och ebb. Vid lågvatten försvann vattnet utanför dockporten, folk i stora stövlar plockade skaldjur och dyngan stank. Här läste jag i Martin Lamms Strindbergsbok kapitlen om ”Naturalistiskt nutidsdrama” och ”Skärgårdsberättelser”. — Vi rundade Land´s End och ångade genom Engelska kanalen och norrut längs engelska ostkusten till Humber-floden och Hull. Där läste jag kapitlet ”Kungadramerna” medan vi lastade koks. Från Hull gick vi den 10 augusti och tvärs över Nordsjön. Jag minns att det var frisk akterlig kuling, hög sjö och små regnbågar när vattenskummet svepte över den svarta däckslasten i sol. — Jag har skrivit ”Kielkanalen” vid kapitlet om ”Samtidsdramer och sagospel” och i ”Stora Bält” läste jag den 11 augusti kapitlet ”Ett drömspel”. Den 12 augusti var vi i Odense och lossade kokslasten och jag läste kapitlen ”Nittonhundratalsromanerna” och ”De sista åren”. — En vacker augustinnatt gick vi norr om Själland och ner genom Öresund och tidigt på morgonen den 14 augusti klättrade jag ner för lotslejdaren till lotsbåten på Malmö redd. Och så reste jag hem för nu började höstterminen i skolan. — Det var ett växelspel mellan två realiteter, lastfartyget och Strindberg, en minnesvärd augusti månad.