Tre kanadidaater som centerledare har framträtt, varav två kvinnor. En av dem, Annie Johansson, beskrivs som ”ekonomiskpolitisk talesperson”. Liksom alla politiker idag kräver hon mer ”tydlighet”, vilket enligt min erfarenhet brukar följas av ett sammelsurium av tankar. Annie Johansson försöker i varje fall vara tydlig genom att nämna tre idoler: Robert Nozick, Ayn Rand och Margaret Thatcher. Nozick är, likson Rand, amerikansk ”libertarian”, vilket han visade i boken ”Anarki, stat och utopi” ( 1974, svensk överästtning Timbro 2001). Hans grundtes är att välfärdsstaten är en skattebörda, ett tvång som kränker den enskildes frihet. Han är extremt tydlig i sin motvilja mot den skandinaviska välfärdsmodellen. Annie Johansson framträder med andra ord som Sveriges Sarah Palin. — Om Margaret Thatcher skrev Nozick: ”Ingen skulle betrakta Margaret Thatcher som en försvarare av välfärdsstaten, även om hon kanske inte vill avveckla den totalt.” I svenskt sammanhang är hon mest känd för tesen ”krossa facket”, vilket i Sverige syftar på LO. — Centerpartiet, tidigare Bondeförbundet, var länge politisk företrädare för böndernas fackliga producentorganisationer och krävde åtminstone en så stark stat att bönderna kunde subventioneras. — Den andra kandidaten, Anna-Karin Hatt, nu ”regionminister”, har presenterat sig i en förvirrad tidningsartikel. Hon talar om ”varm och grön socialliberalism”, motsatsen till Annie Johanssons idéer. Hon vill se ”en stark socialliberal jämställdhetspolitik”, vilket vore en skräckvision för Nozick. Hon försäkrar flera gånger att hon är för ”den enskilde”, så hon ogillar tydligen de som är mot den enskilde. Framför allt vill hon bredda partiet till ”ett modernt allmänborgerligt parti som på Thorbjrön Fälldins tid”. Att Fälldin var ”modern”, i så fall i motsats till hans motståndare Olof Palme, kanske nu hör till centerpartisternas tydliga version av vår moderna historia. — Den tredje kandidaten, Anders W Johnsson, har såvitt jag sett inte författat någon deklaration, vilket möjligen visar hans klokhet.

Från min veranda ser jag en liten del av Stockholms skärgård, Oxdjupet i norr, tallar och klippor i syd, solglitter på fjärden, barnkalas i sommarträdgårdarna. Vi är fjärran från världens centrala händelser. — Färjorna till och från Finland glider förbi, långsamt, trivsamt. De flesta är tysta, på natten som stora spöken, grön lanterna om styrbord, röd om babord, två topplanterner. — Från några jättefärjor dundrar ibland våldsam populärmusik och högt prat från enorma högtalare, hela fartyget skräller som ett absurt, gigantiskt musikinstrument, det ekar bland öarna. Varför reser dessa passagerare med båt, de kunde väl ha nog av allsång på Skansen, undrar man. — För de flesta av passagerarna är dessa båtar nog inga fartyg utan krogar, nattklubbar och hotellrum. Sällan ser jag människor ute på däck, få tycks uppskatta, förstå och blicka ut över världens vackraste skärgård. De sitter helt enkelt på krogen, gärna för mig. De är strängt taget inte ute på någon sjöresa. Jag föreslår att dessa färjor ligger kvar vid kajen i Stockholm, få passagerare skulle märka något, det blir billigare och det skulle vara en fördel från milösynpunkt. Om det avgörande är några kronor billigare sprit kunde rederierna dela ut rabattkuponger och passagerarna hämta ut spriten på systemet. — De internationella kryssningsfartygen är ofantliga etablissemang som fraktar mångmiljonärer. De bor 20-30 meter ovanför vattenlinjen, märker de att de befinner sig på vatten, undrar jag, vet de i vilket land de är. Kanske har de tråkigt, en dyr tråkighet i så fall. — Min erfarenhet av sjön är att jag befinner mig nära vatten och vind, känner av solsken, dis och regnbyar och observerar sjöfågel. Det är en annan verklighet.

Sedan flera månader hotas USA, världens enligt uppgift mest handlingksraftiga nation, av något somm liknar konkurs: staten kanske inte kan betala sina räkningar. Politiken har gått i stå, maktcentra, senaten, representanthuset och presidenten, blockerar varandra. Och ändå har amerikanerna, med starkt stöd av många andra och även i Sverige, en berömd författning. — Sedan USA skapades, efter frihetskriget på 1770-talet och den nya, sedermera klassiska författningen på 1780-talet, har denna konstitution, skriven av de världsberömda grundlagsfäderna, hyllats med näst intilll religiös vördnad. Amerikanska politiker har med åkallan av Gud svurit att stödja denna författning. Vi har sett bilder t ex av president Bush i bön klockan sex på morgonen i Vita Huset med amerikanska flaggan i bakgrunden. Kanske sökte han stöd för sina dyra krig som nu spökar i debatterna. Har den gudomliga författningen pajat, drabbad av ändlöst politiskt käbbel? — Det berättades för ett antal år sedan när amrikanska farkoster sändes ut i rymden, att man diskuterade om något budskap skulle medsändas till eventuella rymdvarelser, något de kunde fundera på. De aamerikanska myndighetrna kom fram till att man skullle lägga in ett exemplar av den amerikanska författningen i en sådan farkost. Jag vet inte vilka språk, utom engelska, som denna högtidliga text skulle skrivas på. Men det var det högsta och mest beständiga de kunde komma på. — I augusti 1984 var jag som journalist närvarande vid republikanernas kongress i Dallas, när Reagan utsågs till presidentkandidat för andra gången. Kongressalen var som en fotbollstadion, med om jag minns rätt 15.000 deltagare. Varje morgon höll en pastor en inledning och det var inte vilken predikan som helst. Det var en oerhört rytande, som ekade i den enorma salen. Alla åkallade Gud som stöd för den amerikanska drömmen och den amerikanska författningen. En morgon framträdde dessutom den nyvalda fröken universum, en vacker amerikansk flicka som svor eden till amerikanska flaggan med högra handen på sitt vänstra bröst. — Nu är USA på dekis och det är inte alls roligt.

Samtidigt som jag läser om den norske massmördaren råkar jag vid ett besök i Tyskland hitta en nyutkommen skrift, utgiven av tidningen Zeit, som handlar om ”Hitlers krig i öster”. Här framträder unga tyska historiker, obenägna att som åtskilliga äldre framställa ”Hitlers krig” som främst en anti-bolsjevistisk kamp. Deras tes kom på modet under kalla kriget då debattörer från ultrahögern rent av kunde framställa kriget som berättigat. — En ny generation tyska historiker avfärdar denna tes, även om det också var fråga om hat mot kommunismen, som nazister kallade ”jude-bolsjevism”. De fundamentala idéerna var rasistiska och de centrala termerna var ”germansk folksgemenskap”, ”blodsgemenskap”, ”Heimat” och militära facktermer som ”dödskommanon”, Fiender var ”asiatiska horder”, ”mindervärdiga”, ”djur”. Sådana människor skulle mördas, dödas, gå under i svält, och detta gjordes klart i skrifter, tal, massmöten och kunde studeras i ”Mein Kampf”. Utanför Kiew mördades, för att ta ett exempel, 33.771 människor på två dagar 1941. — När jag var barn var det inte tal om en enstaka ”galning”, Det var övertygelser som så länge det gick bra för Hitler omfattades av stora delar av den tyska befolkningen, uppfattad som en ”kulturnation”. Dessa idéer stöddes av en effektiv krigsmakt som omfattade cirka tio miljoner män och, överraskande nog, även många kvinnor som hellre ville slåss än bara ställa upp som sjuksköterskor. — Vi lärde av Eichmann-rättegången att regimen kunde föredra att transportmedel användes för att frakta människor till dödsläger i stället för av krigsmakten som desperat krävde dem i kriget i Ryssland. — Jag häpnar över hur exakt den norske massmördarens idevärld liknar denna politiska och moraliska häxbrygd. — Visst spelade det tyska nederlaget i första världskriget och idéer om revansch en roll. Men rasismen var grunden för det helvete som nazisterna släppte loss. Beundransvärda yngre tyska historiker är på gång.

Jag förundras över att så många kändisar gillar den lilla ön Furillen utanför Gotlands ostkust. Det tycks dessutom ha varit diverse bråk om byggnadstillstånd eller andra tillstånd på ön. Vad är så speciellt med Furillen, utom att namnet är vackert, kan läsarna kanske fråga sig — I den senaste artikeln, där några kändisar omnämns, finns en liten kommentar i förbigående enligt vilken kalksten någon gång för länge sedan ska ha brutits och exporterats härifrån. Det låter som om den gällde Hansa-tiden, 1400-1500-talet, då Gotland var en central handelsplats i Östersjön. Men jag kan berätta att det förekom långt senare och att jag har varit med under en mindre exotisk tid. — Jag var 17 år och var med en lastångare till Furillen. Då gick en lång pir långt ut i vattnet, dit det var djupt nog för fartygen, finns den piren kvar? På denna pir löpte en smalspårig järnväg där små vagnar förde ut kalkstenen, varefter de firades med en liten kran ner i lastrummen och tömdes. Mest minns jag det perfekta sommarvädret, kring första augusti, och det rena, fullkomligt genomskinliga vattnet, är det lika rent nu? Man kunde stå vid kajen och se roder och propeller och till och med fiskar. Gärna hoppade vi i sjön. Det var ett märkligt sommarställe redan då, dock inte för kändisar men väl för män på koleldade lastångare. — Vi lastade under tre dygn 1800 ton kalksten och ångade sedan upp i Bottenhavet, förbi Finngrundets fyrskepp, nu museifartyg i Stockholm. Bottenhavet var kav lugnt och havet under sommarnatten var, som Harry Martinson lärt oss, alldeles vitt, som mjölk. Så småningom fick vi lots vid Draghällans fyrplats utanför Sudnsvall och ankrade utanför Stockviksverken, söder om stan, där de tydligen behövde kalksten.

Det slår mig hur ofta myndigheter, politiker och direktörer försöker förklara kulturintresse med hänvisning till annat än kultur. Nu kommer till exempel en rapport enligt vilken kommuner som ”satsar på kulur” tjänar på detta genom turistinkomster och jobb, inget ont i det. Direktörer som talar om kultur motiverar ständigt sitt intresse med att det kan vara bra för deras affärskontakter och framför allt att de vill ha skatteavdrag för att sponsra kultur. Jag antar att det som vanligt är skatteavdrag som står i centrum för deras intresse. Det kan väl också vara trevligt för direktörerna att ta med affärsgäster till någon operett, enligt inernationell sed. För någon tid sedan hörde jag en direktör i en exportbransch väkomna att fler studenter läser arabiska, vilket enligt hans mening kunde vara bra för exportindustrin. Inte vet jag om han kunde tänka sig att kunskaper om arabisk kltur i övrgt har något värde.— Jag erinrar mig från min studenttid, under ett år i Oxford, hurusom en amerikansk oljedirektör anlände till Oxford, där antika studier ännu prioriterades, och sa i en intrevju i studenttidningen: ”Vi gillar pojkar som läser latin och grekiska, de säljer mer olja.” — När vi i Sverige firade minnet av den heliga Birgitta, särskilt i Vadstena, sa ett kommunalråd att firandet var betydelserfult eftersom det ökade turistbesöken vilket gav kommunen fler jobb. — Jag har sällan eller aldrig hört någon av alla dessa pampar säga att kultur har något sorts eget humanistiskt intresse. Det är kanske obegriplig mystik för dem.

”Skepp till Gaza” är ett beundransvärt alternativ. — Jag var där en gång för många år sedan. Min israeliske guide, medföljande från deras pressdepartement, ville visa hur Israels regering hjälper och stöder invånarna i Gaza, Så har alltd ockupationsmakter försökt påverka oss journalister så det gäller att vara på sin vakt. Men i Gaza var armodet alltför påträngande och vilka besökare som helst kunde jämföra med standarden på god västlig nivå inom den judiska befolkningen i Israel. — Man diskuterar nu fram och tillbaka om den s k frihetsflottan är en klok idé. Men ingenting blir begripligt om man inte har klart för sig att Gaza är ockuperat av israelisk militär som kontrollerar allt och liksom på övrigt ockuperat område trakasserar den palestinska civilbeolkningen systematiskt varenda dag. Israel är ingen demokrati utan en militär ockupationsmakt som bedriver etnisk apartheid-politik och fortsätter att utveckla sin kolonisering i strid mot internationell rätt. — Det är inte konstigt att en befolkning som förtrycks av en ockupationsmakt gör motstånd. Det är efter vad jag lärt mig dessutom tillåtet enligt internationell rätt. I ett sådant underläge uppstår ofta olika uppfattningar om strategin och om hur sådant motstånd ska bedrivas. Ockupationsmakten utnyttjar naturligtvis dessa motsättningar som ofta handlar om våld eller icke-våld. Jag har alltid varit för icke-våld. Men det är klart att energiskt motstånd ibland under historiens gång har varit politiskt och moraliskt befogat, t ex under avkoloniseing, imperialistisk exploatering och olika diktaturers hänsynslöshet. — Europa och USA har i åratal stött arabiska diktaturer på grund av strategiska och ekonomiska intressen trots underbart tal om demokrati och frihet. Nu förstår de flesta att folken och särskilt den unga generationen själva måste kämpa för demokrati. ”Skepp till Gaza” kan ses som ett stöd för dem.

Ingen borde bli förvånad över att den moderatledda regeringen och dess anhängare överdriver vad som kallas bodragsfusk. Vi som varit med sedan krutet uppfanns (gammalt kinesiskt ordspråk) vet ju att sådana anklagelser mot underklassen alltid hört till favoritargumenten från borgerligt håll. Det har aldrig spelat någon roll om sådant utreds eller ej, övertygelsen bland många i de kretsarna är orubblig, alldeles oberoende av fakta. Det är ”bidragstagarna” som ”tar”, fuskar, stjäler skattepengar. — Regeringen formulerade ju sitt segrande alternativ: arbetslinjen, icke bidragslinjen. Det kan låta bra och det borde väl vi skötsamma skattebetalare gilla, ingen försvarar fusk. Men nu ser vi hur dessa krav på arbete i individuella fall kan bli okänsliga, hårda och likgiltiga för enskilda, svåra människoöden. — Under alla förhållanden är ofog bland vissa stenrika persosner, skattelfykt till skatteparadis med skicklig juridisk hjälp, allsköns bonusar i miljonklassen som de tilldelar varandra därför att de har den makten, långt större än det bidragsfusk som alltd varit ett så populärt samtalsämnen bland de välsituerade. — De utredningar om det lilla fuskets fakta som nu har publicerats är något i dessa tider så ovanligt som en klassanalys.

Den borgerliga bilden av Håkan Juholt börjar nu klarna. Han beskrivs som en tönt, från landet, utan bildning, han skjuter från höften och ser ut som en lastbilschaufför. Jag har inte samlat exempel på detta klasspräglade politiska språk men det är tydligt nog. Idag, 17/6, finner jag i DN ytterligare exempel från en säkert välutbildad liberal. Juholt ”dundrar”, det är ”krut” och det är ”rallarsvingar”, och vad är väl rallare i denna akademiska kultur om inte en obildad arbetare. Juholt är, återigen, ostadig och ogenomtänkt och frågan är ”om han har vad som krävs för att bli statsminister”. — Så lär det fortgå, hur mycket Juholt än värnar om klassisk folkbildning. — Per Albin beskrevs på sin tid på liknande sätt, obildad arbetarpojke från Malmös arbetarkvarter. Wigforss som finansminister var enligt sådana auktoriteter ett skämt, visserlligen akademiker men med en doktorsavhandling i dialektsforskning, ”Södra Hallands folkmål”. Erlander var, liksom Juholt, okänd, enligt de tidigaa omdömena en ”nolla”. Ingen dålig utgångspunkt, sa Erlander och han hade ju humor från Värmland ch Lund, något som borgerliga ledarskribenter aldrig haft. De flesta minns väl Palme-hatet, överklassens hämnd. — Gamla socialdemokratiska ledare brukar paradoxalt nog ofta berömmas av de borgerliga. Om Per Albin sa man att Branting var bättre, om Erlander att Per Albin var bättre, Erlander jämfördes efter sin avgång med den förfärlige Palme, nu berömmer man rent av Palme. Borgerligheten har alltid gillat döda socialdemokrater, de var alltid bättre förr. — Ett argument kommer Juholt att klara bra. När statsministrern säger stt lågavlönade sjuksköterskor får mer pengasr i plånboken genom sänkta skatter kommer Juholt att dundra om att högavlönade alltid får mycket mer när skattrer sänks, vartill kommer att välfärden får relativt mindre och att klyftorna växer. Gärna för mig fler rallarsvingar.

Min idé för några år sedan var att Sveriges nationaldag skulle infalla på midsommardagen. Det är den mest nationella festdagen för den stora majoriteten svenskar och numera också, tror jag, för senare års inflyttade vänner. Och det är ju redan en helgdag. Vi hade kunnat ha kvar annandag pingst och det är ändå inte många som vet vad som hände nån gång i historien den 6 juni. — Alla som har sett sig om i världen har väl iakttagit att gator och torg har namn efter ett visst datum. Det kan vara den 4 juni, den 25 auagusti och så vidare. Då handlar det för det mesta om någon revolution eller något fältslag. Nationella hjältar är ofta sådana som vunnit i blodiga militära sammandrabbningar. Det är märkligt ofta våld som gör nationella historiska figurer till hyllade personligheter. I Paris, för att ta det exemplet, vimlar det av namn på gator och torg efter franska militärer, fast Frankrike har förlorat alla krig sedan Napoleons nederlag. Ändå har Frankrike den 14 juli som nationaldagen till minne av franska revolutionens idéér. — I Stockholm finns Narvavägen, som påminner om hur Karl XII, som störtade Sverige i nöd och elände, vann slaget vid Narva. En lika fin gata borde kallas Poltavavägen, efter nederlaget i ett sanslöst svenskt krig. — Norrmännen har all anledning att fira den 17 maj. Den dagen, redan på 1840-talet, skapade de en egen demokratisk författning och kunde så småningom frigöra sig från Sverige. Här var höger och militärer emot upplösningen av unionen. Sedan lyckades svensk höger ända till 1918 hindra en lika modern svensk författning. Svensk nationalism byggde i århundraden på monarki, militärer och kyrka, inte konstigt att många var likgiltiga. — Finlands nationaldag handlar om nationens självständighet och även finländarna var före oss när det gällde politisk demokrati. — För min del har jag ända sedan barndomen försökt fly från knätofsmusik, allsång och kungsord.